Neo Blog

Isobel Hadley-Kamptz skriver i Expressen om att hon har upptäckt att den regering hon jublade över när den tillträdde för att det fanns så mycket "riktiga socialliberaler" saknar frihetliga inslag. Hon konstaterar att någonting hänt med liberalismen som frihetlig politisk kraft efter 9/11, många har varit mer än villiga att byta aldrig så fundamentala friheter mot känslan av ytterligare säkerhet: övervakningsstaten, murar mot flyktingar, självcensur och ursäktande när yttrandefriheten hotas har tolererats. Frågan om vem som skall bekrigas och hur i Mellanöstern har överskuggat frågan om vad våra egna stater gör mot oss.

Så långt är det naturligtvis rätt och viktigt. Välkommen ombord, Isobel. Välkommen till den liberala sida som såg att moderaternas ofrihetliga bockfot gällde mer än ekonomi, vilket jag bland annat skrev om i Smedjan 2005. En liberalism som bara någon månad efter 9/11 konstaterade att staten är fortfarande vår fiende, som aldrig sett folkpartiet som en frihetlig kraft i svensk politik och som lika självklart hållit en rågång mellan liberalism och att gynna företag. Bättre sent än aldrig.

Korrigerad historia

Jo, jag vet. Jag borde vara sprudlande glad att fler kommer till sådana insikter och lyfter upp politikens frihetsdimension. Och jag gillar det mesta av vad Isobel engagerar sig i. Men även om jag håller med om de flesta av slutsatserna och analysen så störs jag i Isobels artikel dels av en ohederlig historieskrivning, och dels av ett argument mot ägande som saknar såväl empiri som moral och egentligen kastar bort friheten. Att gamla insikter säljs som nya för att Isobel precis upptäckt är lite komiskt, men ingenting att bråka om.

Vi börjar med att Isobel i sin artikel försöker korrigera historien för att passa en ideologisk berättelse där hon skulle vara den första att påpeka att de borgerliga partierna satt friheten på undantag. Det blir ännu löjligare när magasinet Neo, explicit, och tankesmedjan Timbro, implicit, beskrivs som skyldiga till detta. Isobel må vara kritisk till att dessa beskrivit ökad handel, materiell utveckling, ekonomisk tillväxt och minskad fattigdom i världen som fantastiska framsteg för mänskligheten i modern tid. Men att låtsas som att detta hindrat liberaler på exempelvis Timbro och Neo från att påpeka precis det hon själv upptäckt om den saknade frihetsdimensionen, det är helt enkelt inte sant. Timbro finansierade några av de tidigaste rapporterna om övervakningsstaten, och Neo hade tema om detta långt innan frågan blev brännhet. Det finns ingen motsättning mellan att kritisera statens och politikens övertramp och växt, och att se positivt på utvecklingen av samhälle och ekonomi och människans förmåga.

Vi ska också vara klara över att övervakningsstatens ideologiska rötter framför allt är konservativa och socialdemokratiska. George W Bush var både högspenderande och statsexpanderande på ett sätt som bröt med både Reagankonservatism och marknadsliberalism. Socialdemokraterna i New Labour gjorde på drygt tio år Storbritannien till ett varnande exempel rörande övervakning, paternalism och nya lagar. Detta tankegods stod Tomas Bodström för i Sverige, och det var han och Perssonregeringen som började bygga övervakningsstaten. Den borgerliga regeringen har skamligt byggt vidare på denna, men när vi dömer dem för deras svek bör vi också konstatera att de som under protest behövt piskas in i partifållan har varit de få ideologiska liberalerna och socialliberalerna. Problemet är liberalismens svaghet, inte att liberaler primärt är skyldiga till eller blundat för det som skett.

Just därför är det både ogeneröst och felaktigt av Isobel att måla upp en bild av att hon själv och ett fåtal vänstersocialliberaler skulle vara ensamma om att ha kritiserat denna utveckling. Det går att kasta tillbaka pajen, särskilt mot de Ior-liberaler som inspirerats av Tony Blairs stakeholder-ideologi, ett försök till ”demokratisering” av samhälle och ekonomi där alla har med varandras liv och aktiviteter att göra. Men det skulle också vara att radera det faktum att liberaler av alla schatteringar varit de som över huvud taget kritiserat de inskränkta friheterna och utgjort en motkraft, från vänster till höger i den mån man försöker använda denna daterade skala. Att liberaler och socialliberaler är oense om värdet av ekonomisk frihet är inte en anledning att skylla övervakningsstaten, eller för den delen moderaternas teknokratiska arbetslinje, på varandra. Detta grepp gör Isobels analys av vad som skett med liberalismen till en felaktig efterhandskonstruktion.

Låt oss istället för sådant sandlådebeteende göra gemensam sak mot övervakning, förmynderi och teknokrati, och reda ut vari de verkligt skilda uppfattningarna består.

Är vi våra föräldrars fel?

För min del gäller åsiktsskillnaden främst Isobels ideologiserade kritik av ”idén att jag som individ har "rätt" till pengar jag tjänat ihop, eller mina förfäder tjänat ihop.” Isobel skriver:

Dock vet vi ju att extremt lite av det vi är som människor beror på medvetna val. Nästan allt bestäms av kombinationen av gener och den tidiga uppväxtens miljö. Vi är utelämnade åt våra föräldrar. Vår begåvning, vår charm, vår förmåga att koncentrera oss, är extremt svårt att påverka för den enskilde.
Givet detta, hur kan man alls tala om rätten till ägande? Om min förmåga att alls blanda mitt arbete med något är helt avhängig faktorer bortom min kontroll, är det då inte orättvist att se en moralisk rättighet knuten till denna förmåga?

Det här resonemanget är fel både empiriskt och moraliskt. Pop-teorin om de första levnadsårens avgörande betydelse har väsentligen avfärdats, liksom att våra gener eller kompisar avgör var vi hamnar i framtiden (en studie visade nyligen att har vi stabila hemförhållanden innebär gener och fel kompisgäng ingen överrisk för kriminalitet, bara när en viss genuppsättning och dåligt socialt umgänge fanns ihop med trasiga familjeförhållanden fanns överrisken för sociala problem, som dock inte innebär att alla med sådana förutsättningar hamnar där. Gener och uppväxt spelar roll, men att påstå att de är hela eller större delen av förklaringen till vilka vi är och väljer att vara är en övertolkning.) Utvecklingspsykologen Helene Guldberg pekar också på de tvivelaktiga implikationerna av en stat som tror sig kunna korrigera kriminalitet hos utagerande treåringar, en tankegång som även nya moderaterna inspirerats av i sin plädering för barnskola från tre års ålder.

Vi vet också att framgång kräver hårt arbete. Lena Andersson skriver bra om Malcolm Gladwells bok ”Outliers – The story of success”:

Skillnaden mellan musikvirtuosen och den som inte når lika långt trots att de går på samma konservatorium är, visar en undersökning, att den förra har övat två tusen timmar mer. I undersökningen fanns ingen som övat tio tusen timmar och misslyckats med att nå långt, och ingen som nått yttersta eliten med färre än tio tusen timmar.

När vi andra hänger med polare, tjuvröker eller för den delen bildar oss rent allmänt sitter nörden och nöter skalor eller hackar datorer, eller är ute och dribblar med sin boll. Visst kan man förutsätta att viljan inte spelar någon roll och säga att vår arbetsinsats inte är så mycket av ett eget val den heller – självklart beror den på uppmuntran, institutionella faktorer och initial fallenhet för vad man ger sig på – men det är svårt att hävda att drivenheten att lägga ner så mycket tid, arbete och energi att man når exceptionell framgång aldrig beror på en själv och egna val. Och det är ju likafullt personen i fråga som måste göra arbetet.

Såvad gör vi av denna komplexa materia av förutsättningar, miljö och val? Ja, givet rätt institutionella ramar, äganderätt och frivilliga transaktioner på marknaden, är personers förmåga av enorm social betydelse för oss andra. Vi har virtouserna att tacka för de stora uppfinningarna som ligger till grund för merparten av vårt materiella välstånd, liksom för våra upplevelser av konst, litteratur eller idrottslig prestation. Då kan vi kanske också unna dem (som alla andra) sin framgång och de materiella belöningar som ändå bara är en bråkdel av det värde de skapar för andra.

Fjärran från Isobels tvärsäkerhet om att vi lever våra liv som offer för förutbestämda krafter är det i varje vaket ögonblick vårt val vad vi gör av våra givna förutsättningar och vår givna situation. Vad som är givna förutsättningar och vad vi kan ändra genom eget handlande är en komplex kunskapsfråga där teorier och förklaringsmodeller ständigt ändras, men att utesluta det ena är inte att följa empirin.

Moraliskt kvarstår då frågan hur vi ser på människan och hennes förmågor och val. Vi kan antingen säga att vad vi föds till är moraliskt irrelevant, det är vad vi gör av dessa förmågor som räknas. Våra val av handlingar är den moraliskt relevanta storheten. Det är ett argument för att låta människor välja sin väg och bruket av sina talanger, och att behålla resultatet av detta, alltså äganderätt, näringsfrihet och andra ekonomiska friheter.

Alternativt gör vi medfödda förmågor moraliskt relevanta, och straffar dem som väljer att göra bruk av goda sociala sådana. Tanken är då att bara för att andra inte har eller väljer att utveckla samma förmågor ska de som använder sin intelligens, charm, ambition, förmåga och drivenhet till arbete och tjänster som andra betalar för straffas för detta genom konfiskatoriska skatter och restriktioner. Det är inte bara en socialt och ekonomiskt kontraproduktiv strategi, det är ett moraliskt haveri. (Denna teori är heller inte ny, utan gammalt Rawlsianskt mög.)

Äganderätten är inte oproblematisk, exakt hur man förvärvar egendom är ingen enkel fråga. Äganderätten har inte heller farit väl av att kopplas till upphovsrättens monopolkonstruktion, särskilt inte inför senare tids tekniska utmaningar. Men den moraliska grunden för friheten att agera utan tvång för att på den ekonomiska arenan byta värde mot värde med andra och bestämma över det vi förvärvar är solid.

Isobel illustrerar förvisso den nära kopplingen mellan ekonomisk och individuell frihet genom att i praktiken kasta bort hela friheten med sin kritik mot äganderätten. Hon menar att rättigheter inte på något sätt följer av att vara människa, vi är ju enligt henne bara ett kedjebrev från tidernas begynnelse (och ve den som hävdar att något har blivit bättre sedan dess). De fri- och rättigheter som eventuellt kan gälla måste alltså tilldelas oss via en avvägning utan givna ingredienser. Att Isobel tycker att vi ändå ska ha vissa friheter är sympatiskt, men jag tänker inte tacka och bocka. Receptet att vi bara av en välvillig överhet (Isobels nya ”liberaler”, sittande regering, experterna eller någon annan självutnämnd företrädare förmäten nog att tro sig om att i varje sakfråga kunna väga människors friheter mot andra samhälleliga faktorer) kan beviljas en utspädd frihet är inte bara ett recept för det godtyckliga styre som kännetecknar despotin, utan precis det resonemang som gav oss övervakningsstaten och de nya frihetsinskränkningarna. En ideologisk återvändsgränd.

För utveckling av diskussionen om liberalismen se:

Socialliberalen är ingen frihetsvän

Ior-liberalernas utmaning

Ojämlikhet är inte orättvisa

Poff! Så gick Ior-liberalismen upp i rök

Äganderätt och frihet

(På det senare inlägget har Jimmy Sand skrivit en lång och läsvärd replik. Problemet är att jag håller med om punkterna, alltså att friheten är social till sin natur (levde vi ensamma behövde vi inte definiera och hävda någon äganderätt eller kontraktsfrihet, dessutom är det ekonomiska utbytet samhällets kanske viktigaste sociala kraft eftersom den får oss att ägna så mycket produktiv energi åt att tillgodose andras önskemål snarare än våra egna omedelbara) och att friheten från statsinblandning inte i sig löser problem med exempelvis monopolistiska och irrationella företag. Jag ser frihet och konkurrens som en sökprocess för att gradvis förbättra vår situation och pröva nya lösningar på problem, inte något idylliskt jämviktstillstånd. Hayek och Mises snarare än neoklassikerna, alltså. Samhället kommer alltid att vara och ha behov av en stundtals myllrande och kaotisk process, friheten från våld och tvång är en ram för detta, inte en universallösning på alla problem.)

The euro will oblige us to introduce a new set of economic policy instruments. It is politically impossible now. But some day there will be a crisis and new instruments will be created.

Romano Prodi

Ett av allianspartiernas hårdaste skott i foten på sistone har varit försöken att spela upp eurofrågan som en valfråga 2010 (vår nya europaminister Birgitta Ohlsson har varit en av de tidigaste aktörerna). Det är lite taskig tajming när rapporterna från Grekland pekar på att hela projektet håller på att spricka. Valet står mellan en kostsam europeisk (läs: tysk, och om vi varit med: svensk) bailout för de mest misskötta ekonomierna, Grekland först, därefter kanske Spanien, eller att låta fallerade länder lämna EMU och kanske hela EU-samarbetet. Det är väl beskrivet i The Telegraph i helgen. Inget av alternativen verkar särskilt trevligt.

Fast för de verkliga överstatskramarna var det hela tiden så här euron skulle fungera. Genom att skapa överhettningar och tuffa kriser i vissa områden skapas efterfrågan på politiskt agerande och samordning (precis vad jag konstaterade i Hausse för politiken, Neo 1 – 2009). Romano Prodi var som ordförande för EU-kommissionen ärlig om detta (citatet ovan är från Telegraph-artikeln).

Därför blundade EU för att bara tre euroländer faktiskt uppfyllde de krav på budgetunderskott och statsskuld som ställdes för euroinförande. Trots att bland annat Frankrike på 1990-talet öppet fifflade med sina budgetsiffror var det ingen som då kom med tillrättavisningar. Idag låtsas samma eurokrater chockerade när sifferfiffel uppdagas i Grekland. Den gemensamma valutan skapades aldrig för att fungera ekonomiskt, utan av politiska skäl.

Nu kommer också kraven på att överstaten ska träda in. Belgaren Guy Verhovstadt är upprörd över att detta inte redan skett. Han lanserar i boken The Financial Crisis: How Europe can Save the World planen att EU skapar central regleringskompetens för finansmarknaden och dessutom lånar upp massiva medel att spendera på krispolitik. Anledningen? Europa spenderar mindre än USA, vilket kanske inte är negativt om man tänker efter. Och 27 länders krishantering anses per automatik vara sämre än en centraliserad politik, återigen utan argument.

Det är inga småsummor som EU ska börja spendera. Verhovstadt tänker sig 1000 miljarder euro till att börja med. Detta bakom ryggen på Europas skattebetalare och utan deras godkännande, genom att EU lånar upp pengarna istället. När Verhovstadt diskuterade boken med George Soros vid London School of Economics förra året framkom över huvud taget att tankar om medborgerligt inflytande, möjlighet till ansvarsutkrävande och tvivel på kompetensen hos överstatliga reglerare inte ingår i denne EU-kramande socialliberals vokabulär. Verhovstadt pläderar för ett maktövertagande av en liten klick, utan förhandsprövning, insyn eller kontroll och med ett öppet mandat att agera.

Visst är det lite lustigt att Verhovstadts argument för överstatlighet bygger på att Europa skulle vara bäst skickat att hantera finanskrisen, samtidigt som andra höjer rösten för överstatlighet därför att eurosamarbetet är på väg att haverera. Men det är svårt att dra på smilbanden när kraven på en ordning som bär diktaturens kännetecken framförs med patos och rättfärdighet i Europas mitt. På något sätt tycks samhällsdebatten inte vara redo för att extrema, odemokratiska planer inte alltid kommer från en vrålande ytterkantsrörelse, utan kan resas i det socialliberala mittfältet.

I dag pratar jag med Niklas Ekdal om ungdomsarbetslöshet, Monas väska och varför svenska VD:ar borde tjäna mer pengar. Helt nya Vad står på spel finns att se här.

från 2008 är hans tredje.

.

Neo nr 1 – 2010:

Prins Daniel Westling och ett mindre avundsjukt Sverige

I nya Neo, det första med Paulina Neuding som chefredaktör, hyllar vi uppkomlingarna. Paulina Neuding och Mattias Svensson beskriver ett Sverige som förändrats till förmån för både kärlek och uppkomst. Niklas Ekdal konstaterar att socialdemokratins allians med kapitalet på de nya pengarnas bekostnad är bruten, och Lars Mellkvist visar hur den nyrika estetiken har hittat in i de fina salongerna.

Dessutom läser du i Neo om kvinnorna som väljer att ha slöja, hur livet blir med läsplattan och hur nya justitiekanslern Anna Skarhed ser på kränkthetsdebatt, rättsövergrepp och nya medier. Mårten Schultz har granskat hur hatbrottslagarna negligeras i domstolarna och tycker att det är bra. Ester Pharasyn skriver om franska försök att stänga av fildelare från internet. Och så konstaterar Isobel Hadley-Kamptz att sex förmodligen aldrig har varit bättre än nu.

Neo nr 1–2010 finns i butik från och med den 2 februari.

Valda artiklar:

Paulina Neuding – Nu är vi på väg upp

Intervju med Anna Skarhed, ny justitiekansler

Ester Pharasyn – Fåfänga franska försök

Antisemitismen i Malmö ställer en fråga på sin spets som inte bara är avgörande för Sverige, utan för en stor del av Europa: Hur slår vi vakt om liberala värderingar i mötet med en stor invandring från en ickeliberal, eller snarare antiliberal del av världen? I dag konstaterar jag på Expressen debatt att Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (S) har gett sitt svar på den frågan.

I dag skriver jag om Moderaternas kvoteringsförslag på Newsmill och påminner om att kvinnor är i majoritet bland Sveriges högskolestudenter, trots kvotering.  

Culturally, Nader is tone-deaf, even illiterate, a quality that makes reading his book like watching an accident; you know it’s going to be awful, and it remains awful, but you helplessly watch anyway.

Joseph Mailander recenserar konsumentaktivisten och vänsterpolitikern Ralph Naders bok Only the super-rich can save us för Reason Magazine. Den ska tydligen vara ett slags halvlitterärt svar på Ayn Rands kapitalistiska roman Atlas Shrugged som för närvarande säljer rekordmycket. Storyn är att ett antal superrika kapitalister agerar för att tillåta fackföreningar på Wal-Mart eller spela in sånger med ansvarsfulla budskap om döende isbjörnar, ‘If It Takes Forever, I Will Wait For You, but the Polar Bears Won’t.’

Känslan av att vara för evigt kommer att döma av recensionen att drabba många läsare under Naders 733 sidor. Mailander skriver om sin upplevelse med boken: "you’re thinking that these hours you spend together will be insufferable and horrifying but also something worth telling your friends about enduring." Jo, det är en läsvärd recension.

Och man får trots allt ge Nader en poäng för sin egensinnighet. (Efter Boris Benulics vältaliga presentation är jag inte förvånad.) Hans budskap att kapitalister kan göra världen bättre genom välgörenhet och miljöengagemang, och gör det redan idag, är knappast det budskap som svenska kultursidor lär ha hoppats på från en gammal vänsteraktivist i finanskrisens spår. Nader har förstått så mycket som att det är på moralens område, inte nödvändigtvis politikens eller ekonomins, som han vill vara Rands antites.

Dock verkar hans bok även ha blivit en antites till Rand i rent litterärt avseende. Jag skulle i alla fall kräva betalt för att läsa den. Kultursidesredaktörer kan se det som ett erbjudande om en recension.

Här ska inte spillas krokodiltårar på piratradion. Om denna spekulation i narkotika för örat försvinner, finns det kanske också hopp att Sveriges radio inte satsar för mycket av sin framtid på Melodiradion.

DN:s ledarsida ger 1962 sin syn på svenska statens nedstängning (med delvis lagvidriga metoder) av privata radiokanalen Radio Nord, "piratradion" som sände musik folk ville lyssna på, och var först med nyheter som invasionen i Grisbukten, Gagarins rymdfärd och Dag Hammarskjölds död, på tider då det svenska monopolet inte sände alls.

Från en fantastisk essä av Marcus Boldemann idag på DN Kultur om en nyutkommen bok om moralpaniken kring privata radiosändningar Jan Kotschack Stick iväg, Jack!

Gudarna ska veta att jag inte hör till skaran av Mona Sahlins beundrare. All min fantasi räcker inte för att skapa en mental bild av henne som kompetent regeringschef eller svensk representant i de storpolitiska sammanhangen. Men det får ändå finnas gränser för vad man lägger henne till last.

Under dagen har Aftonbladet rådfrågat olika experter, samt den egna läsekretsen, om Sahlin. Det gäller inte hennes vitt omtalade okunskap i tunga politiska sakfrågor eller synbara distans till allt politiskt, utöver det rent kommunikativa. Nej, det gäller hennes designerväska.

Men okej, Aftonbladet är en underhållningsprodukt med vissa inslag av samhällsbevakning. Så det må kanske vara hänt. Värre är att Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten, poet, författare och allmän sofftyckare, är så våldsamt indignerad över den olycksaliga väskan. På Newsmill förklarar han hur saker hänger ihop: 

"Enkelt uttryckt är det så här: Först späds de högsta skiktens inkomster på av högre löner eller skattesänkningar. Då köper de sig ett större hus, en dyrare bil eller ett svindyrt armbandsur. Det innebär att skikten precis under det översta tvingas delta i statusjakten och i sin tur skaffa sig litet större hus eller dyrare vanor - och så är den konsumistiska kedjereaktionen igång. 

...för en socialdemokratisk partiordförande borde kampen mot social ojämlikhet vara det centrala. Så uppfattar de flesta väljare det. Hennes dyra handväska ger precis motsatt meddelande."

Hängde ni med? Mona Sahlin har en dyr väska. Ergo: andra "tvingas" skaffa sig nästan lika dyra väskor. Ergo: det socialdemokratiska partiets ordförande orsakar personligen såväl konsumtion (oooh!) som klassklyftor.

Själv tycker jag att ett av Sahlins mer sympatiska drag är hennes frekventa bruk av formuleringen "Vi som har jobb och höga löner". Den kan jämföras med Göran Persson, vars miljoninkomster, herrgård och exklusiva vanor inte för ett ögonblick ändrar hans bild av sig själv som väderbiten proletär. Sahlin erkänner utan omsvep att hon, liksom alla toppolitiker, befinner sig i samhällets högsta skikt. Den sortens hederlighet är, kan man tycka som cynisk betraktare av det politiska poserandet, något som bör premieras.

Men Greider efterlyser tvärtom hyckleri från oppositionens främsta företrädare. Hon företräder, enligt honom, de fattiga och måste därför själv se fattig ut, om så bara för syns skull.

Det reser frågan om huruvida Greider tillämpar samma resonemang på sig själv. Jag har hittills förmodat att hans eviga flanellskjortor och golvmopp till frisyr är ett uttryck för personliga preferenser. Men kanske är det inte så.

Kanske önskar Greider inget hellre än att bara en enda dag om året få dra på sig pikétröja, kamma kalufsen bakåt och knyta en pullover runt axlarna. Och kanske är det bara hans djupa känsla av ansvar och solidaritet  – gentemot partiet, gentemot tidningen, gentemot landets alla vårdbiträden – som hindrar honom från att leva ut dessa lustar.

I så fall är hans fixering vid den sahlinska accessoaren begriplig, om än inte helt rationell. Det avslöjar dessutom den för Greiders arbetarcredd besvärliga omständigheten att han faktiskt tror att arbetare i gemen ser ut som han. Att default-looken för en svarvare eller snickare är något som skjutits med kanon rakt igenom en second hand-affär.

Om det är så avslöjar det att han, åtminstone på ett mentalt plan, befinner sig betydligt längre från det arbetande folket än vad Sahlin gör.

I ett sista desperat försök att försvara det publicerade påståendet att "Israel fångar in palestinier och använder dem som ofrivilliga organreserver" är Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg nu på väg mot någon form av nationellt rekord i sammanblandning och försåtlig citatteknik.

Först och främst blandar hon ihop en individ med en stat. I början av tjugohundratalet avslöjades att Yehuda Hiss, chefspatolog på det rättsmedicinska institutet Abu Kabir, olovandes och olagligen hade tagit hornhinnor, hud, hjärtklaffar och benbitar från kroppar på institutionen. 

Åsa Linderborgs tolkning: "Israel har erkänt organplundring av palestinier".

Detta för oss in på nästa punkt på listan över Linderborgska ohederligheter. Hiss hade nämligen inga etniska preferenser i sitt val av ofrivilliga donatorer. De skändade kropparna tillhörde i några fall palestinier, i andra fall israeliska soldater eller gästarbetare.

Yehuda Hiss avskedades 2004 för sin smutsiga hantering. Linderborgs tolkning: Aftonbladets artikel, publicerad 2009, konstituerade en "världsnyhet".

Domen för de vid det här laget gamla och sedan länge kända brotten mot avlidna människor av skilda nationaliteter och härkomster har, föga förvånande, inte varit hett stoff i den svenska pressen. Linderborgs tolkning: "liberalerna lider av en kollektiv empatistörning när det gäller palestinier".

Linderborg och författaren av den ursprungliga artikeln, Donald Boström, har därtill gjort sitt bästa för att klumpa ihop den gamla skandalen med den organhandlarliga som förra året avslöjades i New Jersey, USA. För att göra det hela lite mer intressant fantiserade de ihop en historia om en tjugotal blodtörstiga rabbiner som underförstått skulle ha agerat mellanhand mellan världens alla organsnattande judar. 

Någon länk mellan Abu Kabir och New Jersey finns inte. Organen som Hiss olovandes använde har inte använts till handel. Den enda likheten mellan de båda fallen är att såväl Hiss som några av de inblandade I USA har varit av judisk börd. Det är naturligtvis detta som kittlar Linderborg – vilket i sin tur utlöser de fullt berättigade anklagelserna om antisemitism.

Boströms artikel, och Linderborgs val att publicera den, utlöste rätteligen våldsamma reaktioner. Inte minst metodiken bakom den har befunnits ligga långt under de krav som under normala omständigheter ställs på artiklar. Kulturredaktörerna på Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Sydsvenska Dagbladet och Expressen var helt och hållet eniga; de hade inte publicerat Boströms artikel eftersom den var för tunn och för insinuant.

Men inte ens inför denna bedövande kritik retirerar Linderborg: i stället fortsätter hon insinuera:

Som sista desperat argument, hävdar man att Boströms artikel är fortsatt fria fantasier, eftersom det inte är bevisat att israelerna sköt i syfte att ta organen. Men det har Boström heller aldrig påstått. Som om organplundring i sig inte är illa nog. 

Att det "inte är bevisat att israelerna sköt i syfte att ta organen" får sägas vara decenniets underdrift. Det är nämligen snarast tvärtom. Syftet kan inte ha varit att ta några organ. Organtransplantation är en komplicerad medicinsk process. En människa som skjuts ihjäl, kastas in en helikopter och först därefter flygs till något sjukhus kommer inte att kunna användas som organdonator.

Men i Åsa Linderborgs och Donald Boströms värld är mänskliga organ jämförbara med grytlapparna de gjorde i syslöjden; något som kan tråcklas ihop efter bästa förmåga, stoppas i paket och senare ges bort till släktingar som lyckligt lovar att ta eländet i bruk snarast möjligt.

Linderborg och Boström har alltså gått mycket långt, och med ringa omtanke om vare sig publicistisk eller intellektuell hederlighet, i sina krampaktiga försök att knyta staten Israel till internationell organhandel, och att utmåla liberaler som vildögda rasister med en medfödd aggression mot världens alla palestinier.

Frågan är varför. Även om Israel hade varit just så ondskefullt som Linderborg hävdar hade landet varit ett i mängden. Ondska är tyvärr ingen bristvara i vår värld. 

Men inget annat land, demokrati eller diktatur, vänligt eller fientligt, tilldrar sig tillnärmelsevis lika mycket uppmärksamhet som Israel. Ordet fixering räcker inte för att beskriva det förhållande som Linderborg och andra aktörer inom den svenska vänstern har till Israel.

De tillämpar ett helt separat regelverk, en helt annan moralisk kod, på Israel än på världens samtliga andra nationer. Det handlar om en flagrant särbehandling av världens enda judiska statsbildning, om ett raseri som så när gör utslag på Richterskalan och är förbehållet Israel och enbart Israel. Detta hat får dem att släppa alla krav på research, alla former av kritiskt tänkande och alla moraliska och publicistiska spärrar som kan avkrävas folk med tunga och centrala poster i det svenska medielandskapet.

Det är svårt att inte räkna denna fixering som högst uttalad antisemitism.

Kristdemokraterna ror inte iland Göran Hägglunds utlovade ambition att vara ett parti som ”förbjuder förbuden”. Det var kontentan av mitt reportage ”Så ska det låta” om Kristdemokraterna i Neo nr 6 – 2009.

Jag fick genast mothugg från en av de intervjuade, Jessica Nyberg. Hon är kristdemokrat på Lidingö som driver gruppen ”Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet – för en ny kristdemokrati”.

Jessica skrev bland annat: ”Nyligen konstaterade partiledningen att ett område där Kristdemokraterna ofta sagt ja till varje reglering utan att egentligen reflektera över nödvändigheten i varje detalj är just alkoholpolitiken. Kristdemokratin är ingen förbudsideologi, utan betonar tvärtom det egna ansvaret.”

Ett vad

Vi beslöt oss att slå vad om en flaska gårdstillverkat brännvin (Möja Taffel, från Långviks krydderi & handel i Stockholms skärgård) kring innehållet i regeringens kommande alkoholpolitiska proposition. Om regeringen med Kristdemokraternas goda minne avskaffar förbudet mot gårdsförsäljning och inte nappar på utredningsförslaget att stänga krogar senast klockan tre, ja då erkänner jag att jag underskattat kristdemokraternas förändringslusta.

Nu har vi hamnat i lite av ett dilemma. Regeringens förslag är nämligen att utreda gårdsförsäljningen. Betyder det att vadet landar i oavgjort?

Eller räcker intentionen att tillåta gårdsförsäljning – vilket regeringen är för dock med restriktion för sitt militanta försvar för alkoholmonopolet – för att jag ska ha förlorat valet? Särskilt som regeringen inte nappade på att stänga landets krogar senast klockan 3.

Å andra sidan motiverade folkhälsominister Maria Larsson just på presskonferensen de orörda öppettiderna med omtanke om alla de kommuner i landet som tvingar fram stängning senast kl  1 och där ett starkare fokus på kl 3 skulle innebära en liberalisering. Och gårdsförsäljningen är alltså begravd i en utredning till andra sidan valet (och, hemska tanke, en regering där alla partier är lika restriktiva som kd). Kan jag rentav hävda mig ha vunnit vadet på basis av att kristdemokraternas politiska företrädare i frågan inte bär spår av annat än förbudsvilja.

Jag och Jessica beslöt oss att konsultera verklighetens folk. Vem har vunnit vadet? Bör jag uppvakta kristdemokraternas förnyare med en flaska brännvin? Kommentarerna är fria.

När Arenaredaktören Devrim Mavi ville sälja in idén att det är en frihetsfråga att fattiga filippinska kvinnor väljer att försörja sina barn genom att lämna dem och arbeta som gästarbetare i avlägsna länder, gör hon det inte genom att argumentera för ståndpunkten i sig. Istället attackerar hon en ”vänster” som genom att gråta när den ser Lukas Moodyssons film Mammut ger uttryck för ett ”nykolonialt” behov av att ”tycka synd om migranter”, och som vägrar acceptera att ”fattiga människor är agenter i sina egna liv”. På så vis lanserar Arena en syn på ekonomisk exploatering som är så positiv, att inte ens Timbro skulle våga skylta med något liknande.

Detta är Daniel Suhonens och Dan Josefssons kritik mot tidningen Arena. Om man bortser från anmärkningen på argumentationsteknik är artikeln präglad av harm över Arenas samhällsanalys och dess kompatibilitet med frihetliga slutsatser.

Detta är intressant av två skäl som jag berört i tidigare texter. För det första är det talande att det röda skynket för Suhonen/Josefsson är just frihetlighet och till och med en grundval som att även människor tillhörande ”svaga grupper” är aktörer kapabla att utöva egna val (finvänstern på kultursidorna håller sig för sin del gärna med en chic valfrihetsångest som vanligt folk på jakt efter fynd och extrapriser inte har råd med). Som jag påpekar i Neo 6 – 2008 är detta en faktor bakom att stora delar av vänstern (då ironiskt nog exemplifierad med Björn Elmbrant i Dagens Arena) tappat markkontakten i klassanalysen. Som Suhonen/Josefsson visar gäller det inte bara meningsmotståndare, utan även de grupper man så gärna talar för. Som jag skrev då:

För vänsteretatister måste liberaler få rollen som klassfienden, annars går världsbilden inte ihop. Av samma skäl tror de att det är solidaritet att se på arbetare och vanligt folk som hjälplöst beroende av en överhet, och progressivt att själva via staten utgöra en sådan överhet.

I denna livslögn framhärdar frasradikalerna, alltmedan liberaler fnissar åt deras bombastiska klassfantasier och arbetarklassen sedan länge genomskådat deras politik.

I verkligheten finns inte den skarpa gränsen mellan frihet och vänster, bara mellan frihet och etatism. Det är därför Arena kan läsas med behållning och stundtals med delad analys och uppfattning även från mitt håll. Somliga av deras skribenter är inte alltid etatister. Det innebär inte att Arena är sämre på att förstå och skildra utsatta människor eller arbetarklass, snarare tvärtom.

För det andra ger denna diskussion inom vänsterns olika schatteringar ytterligare luft under vingarna för min tes kring den liberala kapitalismens livskraft, att en betydande del av denna är förmågan att inkorporera kritisk analys och alternativa ordningar.

Men i Sverige är det näst intill omöjligt att enkelt hitta billighetsupplagor av Hjalmar Söderberg – om man nu ändå fått för sig att sticka ”Den allvarsamma leken” i händerna på en twittrande tonåring. Här kanske den nya tekniken är en möjlighet och inte ett hot.

Herrarna bakom denna brådmogna spekulation är DN:s ledarsida, som i sin huvudledare idag hoppas på en statlig utredning om bokens framtid. De är lite rörande i sin teknikanalfabetism. Utöver att göra världens sortiment av nya böcker tillgängliga inom några dagar, har internet också gjort Sveriges, och i allt högre utsträckning världens, gamla böcker tillgängliga. Begagnade böcker är nu nå- och sökbara utan att man behöver rota runt på antikvariat. På bokborsen.se finns Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken" redan idag tillgänglig från 24 kronor (+porto). Är inte det billigt nog?

Maud Olofsson har hamnat i blåsväder igen efter att för skattemedel gett sig ut på jakt i radio  efter ”ambassadörer” för kvinnligt företagande. Den där jakten har pågått ett tag nu. Redan 2007 efterlystes ambassadörer, och redan då påpekade Neos Peter Wennblad ett tankefel bakom hela upplägget:

Och vad får de kvinnliga företagarna för denna arbetsinsats?

Svar: inget.

"Arbetet sker på volontärbasis", skriver näringsdepartementet, men utlovar ändå luftiga belöningar i form av "nätverk" och "personlig utveckling".

Som näringsminister borde Maud Olofsson borde veta följande. Ett livskraftigt företagande handlar i grunden om en enda sak: att sälja. Säljer du inte, finns du inte. Nog kan "inspiration" och "påverkan" vara hur trevligt som helst, men genererar det inga intäkter, direkt eller indirekt – sorry.

Och formuleringen att "ambassadörsuppdraget ska heller inte gå ut över din dagliga verksamhet i företaget" är närmast en förolämpning. För huvuddelen av småföretagarna utgör nämligen den "dagliga verksamheten" i stort sett all vaken tid – nästan hälften jobbar tio timmar per dag, eller mer.

Även Sakine Madon har gjort en liknande reflektion kring varför just kvinnliga företagare förväntas ställa upp när staten kallar. Det är närmast ett sundhetstecken att den fluffiga kampanjen inte verkar ha genererat något större gensvar hittills.

Moderate riksdagskandidaten Johnny Munkhammar avslöjar på politikerbloggen att Systembolagets stort uppslagna kampanjer som förespeglar stora skadeökningar till följd av liberalare alkoholpolitik i stort sett saknar grund. Källan till de drastiska scenarierna är en insändare från några inom sitt fält rätt kontroversiella forskare. Att Statens folkhälsoinstitut producerat det undermåliga underlaget åt Systembolaget aktualiserar nedläggningskravet för denna moraliserande myndighet.

Och när regeringen inte satsar miljarder på jobbcoacher av tveksam kvalitet, så bränner de pengar på kommunala byråkrater, visar Timbro idag.

I nya numret av Neo har jag i artikeln Så ska det låta analyserat agendan hos dem som vill förändra kristdemokraterna, men landade i slutsatsen att förändringen förmodligen blir ett ytligt fenomen. Partiledaren Göran Hägglund som i somras ville förbjuda förbuden i medialt populära utspel mot kultureliten, hade redan inför förra valet medialt populära utspel, som då handlade om förbud mot bland annat ungdomars delatagande i dokusåpor. Däremot finns många djupt engagerade kristdemokrater som på allvar vill förändra partiet, och det i andra riktningar än vad som vanligtvis tillskrivs dem.

Idag kommer stöd för min tes att kristdemokraternas förnyelsearbete gått i stå. Kristdemokraternas nomineringskommitté i Stockholms län har internt presenterat resultatet av provvalet och sina egna nomineringar. Där framgår att man flyttar ner utmanaren i landstingsvalet Erik Sjöstedt från hans fjärdeplats i provvalet till tionde plats på landstingslistan. (Notera även hur de första nio kandidaterna presenteras på hemsidan, och det är svårt att inte se det som en allvarlig markering mot nykomlingen som öppet utmanat sittande ledaren Stig Nyman.)

En ung kristdemokrat kommenterar listnomineringarna så här:

Bland toppnamnen (1-9) till landstinget finns inte en enda person som är under 40 vid valet, detta trots att exempelvis Erik Sjöstedt kom på fjärde plats i länets provval.

Till riksdagsvalsedeln är det också tomt på unga kandidater med nya idéer. Den första som är under 30 på listan är undertecknad som föreslås på plats 14. Nomineringskommittén har avstått från att redovisa ålder på valsedlarna. Det är förståeligt...

Framförallt så är det en grupp människor med en relativt smal politisk inrikting som står i topp på båda listorna. Förnyelsefrånvänt och gammalt luktar det.

Listorna är inte fastställda, det görs på kristdemokraternas nomineringsstämma nästa år. Det lär bli en stormig tillställning, och inte utan ideologiska förtecken. Kanske kan det rentav via medial uppmärksamhet komma att ses som ett test på partiets förändringsvilja.

Sverige är ett land av kyliga temperament, till skillnad från länder med nävviftande och skäggiga män som vill strypa yttrandefriheten för någon jämra karikatyr. Detta har vi fått lära oss. Även Fredrik Reinfeldt har talat om ”den yttrandefrihet som är grundlagsfäst och som är naturlig för oss”. Ska alltså en svensk åsidosätta yttrandefriheten krävs något betydligt allvarligare än hån mot religiös tro.

En blondin som hånar brunetter till exempel.

”Får man verkligen säga som hon gör, det borde vara olagligt” skriver en upprörd person apropå att TV-profilen och debattämnet Anna Anka torgfört åsikten att det inte finns vackra brunetter. Det räcker tydligen med att en blondin ska ha åsikter i ett tv-program för att svenska folket ska ”rasa”, 82 procent av Expressenläsarna tycker på webben att Anna Anka har ”gått för långt”. ”Vissa säger att de inte vill se henne mer i tv”, skriver Expressen. Något som, särskilt sedan TV-monopolet avskaffades och nätet tillkom, inte borde vara helt ogörligt utan att man ”rasar” eller kräver legala åtgärder.

”Ibland undrar man om man lever i ett land eller i ett skämt” som en annan Anka än Anna Anka, Arne, den tecknade krogfilosofen, uttryckte saken.