Vem behöver vänstern när bankerna nationaliseras?

Vi befinner oss i svallvågorna efter finanskrisen i en statsexpansion av sällan skådat slag, beroende på hur man mäter väl i klass med krigstidssocialism. Men det är just det, vem mäter? vem räknar? vem håller koll och ställer frågor? Det är sådant man har ideologer och intellektuella till, rätt sorts sådana.

Det är därför Johan Wennström har så fel i dagens SvD  när han pläderar för att vi inte behöver intellektuella, trots att iakttagelsen stämmer om bristen på intellektuella. Rätt sorts intellektuella behövs alltid. Inte bara för att peka ut var vi ska, utan för att ifrågasätta vad makten håller på med. Liberala sådana är dessutom märkbart osynliggjorda i Wennströms text, som därmed blir en något komisk övning. Det inte är någon särskilt svår sport att konstatera att världen blir sämre av dåliga idéer, men som invändning mot idéer som sådana är det lite tunt (se Rosenbergs käpphäst). Greppet att strunta i de intellektuella som kunnat bjuda ens egen tes tuggmotstånd är kanske att se som en praktisk demonstration av en sant ateoretisk ansats, vad vet jag.

Det är som det sades under en diskussion jag lyssnade på i podden häromdagen ”De nationaliserar bankerna, vem behöver då vänstern?” När det är mainstream att expandera staten på alla breddar, när folk på fullaste allvar när tron att en politisk överenskommelse på toppnivå kommer att vara av avgörande betydelse för klimatet (precis som politiker tidigare trott sig kunna hantera befolkningsnivåer eller avskaffa svält genom konvent på toppnivå och politiska proklamationer och restriktioner), då kan man förvisso titta på den marginaliserade politiska vänstern och utropa ideologiernas död.

Eller också är det läge att kolla på hur mycket av vänsterns program som faktiskt införs, med vetskapen att det är en karta som använts och tagit oss vilse förut. Även förra perioden av tal om ”ideologiernas död” under 1950-talet, var en period av närmast okritisk statsexpansion med en övertro på keynesiansk stimulans, social ingenjörskonst, statsägda företag och nya politiska program. I avsaknad av kritiska perspektiv är det lätt att hoppa från varje problembeskrivning till ett politiskt program signalerandes viljan att ”göra något”, vilket leder både till en kvävande självbelåten konsensus och dumdristig statlig maktexpansion. Så hindrades de ideologiska invändningarna från liberalt håll från genomslag, och istället blev programmen ohållbara några decennier senare.

Det fanns ideologiska kritiker av denna konsensus som skulle bli bärande liberala intellektuella: Hayek, Friedman, Rand och Nozick, vars like det är svårt att hitta idag. Men det är svårt att hitta stöd för att de inte skulle behövas eller att världen varit bättre dem förutan. En intressant fråga är det dock att fundera över vilka som är dagens tunga liberala arvtagare? Virginia Postrel, Tyler Cowen, Douglas Rasmussen & Douglas den Uyl, Johan Norberg. Fler? Tyngre?