I Cecilia Malmströms värld jublar alla över Lissabonfördraget

Lissabonfördraget har godkänts av de folkvalda parlamenten i 26 av EU:s medlemsländer, utsedda i fullt demokratiska val. I det 27:e medlemslandet, Irland, röstade två tredjedelar (67%) ja till fördraget i en folkomröstning. Detta tycker jag nog är en ovanligt tydlig demokratisk grund. Att ena 27 länder är en nog så svår uppgift även i mindre omfattande frågor. Detta breda stöd är en stark signal om att Lissabonfördraget är efterfrågat och välbehövligt.

Så här beskriver Sveriges ansvariga minister Cecilia Malmström processen fram till EU:s Lissabonfördrag. Att utlovade folkomröstningar ställts in (Storbritannien, Portugal) eller negligerats (Nederländerna, Frankrike, Irland) efter press från de andra medlemsstaterna, eller att frågan gått igenom parlamenten utan något mandat från allmänna val, som i Sverige, har varit regel snarare än undantag, att ansvarig kommissionär inte kunnat ge besked om vilket folkligt uttryck som skulle kunna innebära att fördraget förkastades och kastades i den papperskorg där det hör hemma, det existerar inte i Malmströms skönmålade värld. I hennes världsbild har detta retuscherats till ett entusiastiskt och massivt ja, så massivt att det som bara hotas av ”[e]n ensam man i en union med 500 miljoner medborgare” som hon beskriver Tjeckiens president Vaclav Klaus i hans officiella befogenheter som statschef.

”Är riksdagsbeslut odemokratiska?” frågar Malmström retoriskt och förbigår det faktum att endast folkpartiet, som knappast gjorde något succéval utan backade kraftigt, sökte mandat i valet 2006 för något slags EU-konstitution. Alliansen passade i utfrågningarna, väl medvetna om att de inte har folket med sig i frågor om att massivt utöka EU:s makt och befogenheter. Det odemokratiska, Cecilia Malmström, består i att du och regeringen i efterhand låtsats ha ett sådant mandat och drivit igenom en omfattande förändring med bäring på grundläggande maktdelning utan att folket kunnat ha inflytande vare sig i val eller genom en folkomröstning. Detta mönster går igen genom Europa, vilket inte är så konstigt eftersom politiker i gemen är mycket mer entusiastiska över nya EU-befogenheter än deras befolkningar.

Det riktigt läskiga är att jag misstänker att Cecilia Malmström inte förställer sig i sin skönmålning av ett Europa där ”Lissabonfördraget är efterfrågat och välbehövligt”. I de ordförandegemak där hon numera rör sig är detta förmodligen en etablerad och okontroversiell sanning. Hit når helt enkelt inga folkliga invändningar annat än filtrerade i EU-rapporter som förklarar Irländarnas nej till Lissabonfördraget med CIA-komplotter och bloggare som haft fräckheten att vara kritiska till Bryssel (om Malmström sorterar detta under ”tankepaus” eller ”dialog med irländarna” vet jag inte), alternativt protester från bidragsberoende bönder och andra välunderhållna särintressen som makthavarna kan uppleva att de behöver ta om hand. Att lämnas i fred med egna beslut är inte längre ett alternativ. I Cecilia Malmströms värld jublar alla över Lissabonfördraget, och den som till äventyrs inte gör det är bara en ensam folkfiende eller nyliberal eller kommunist eller CIA-agent. Det är denna mentalitet som mer än något annat utgör EU:s demokratiproblem.

Bakgrund:

Mattias Svensson (Expressen) Klaus kan rädda EU-demokratin

Cecilia Malmström (blogg) När kommunister och nyliberaler är överens...

Mattias Svensson (Neobloggen) Pinsamt ministersvar

Johan Norberg (Metro) EU-ledarna behandlar oss som barn

Cecilia Malmström (blogg) Är riksdagsbeslut odemokratiska?