Mattias Svensson

Jag är fast besluten att vinna blev rubriken när Johnny Munkhammar skrev om vägen till sitt cancerbesked i Neo nr 1. Det känns skönt att bjuda på den artikeln en dag som denna, när Johnny meddelat time-in efter avslutad strålbehandling. Välkommen tillbaka.

Göran Rosenberg har ett intellekt som är så stort, eller i alla fall så beskaffat, att det rymmer många motsägelsefulla tankar. Förra året gick han till storms mot krav på att vetenskapligt pröva antroposofernas mediciner. Det räcker med beprövad erfarenhet. Hette det då.

Idag  har dock Rosenberg skådat solida bevis. De statistiska sambanden i Richard Wilkinsons och Kate Picketts Jämlikhetsanden menar han ”smular sönder den sedan några årtionden hårt propagerade idén om att det är ökad ojämlikhet som är bättre för alla.”

Vi kan lämna därhän att få förespråkat ojämlikhet som något självändamål. Den gamle maoisten Rosenberg är inte dummare än att han förstår att det hans meningsmotståndare pläderat för är individuell frihet, men han bygger ändå en straw man av ”ojämlikhetsförespråkare” för att kunna ro i land sin egen tes. Vi kan bara notera att den av Rosenberg åberopade auktoriteten, Wilkinson & Pickett, medger att fria samhällen inte empiriskt behöver vara ojämlika i inkomstfördelning, det finns i själva verket inte något sådant samband.

Det lustiga är istället den skriande självmotsägelsen att en person som för bara några månader sedan förnekade att vetenskapen kunde bevisa mediciners betydelse för hälsan, nu är beredd att skriva ut politik på basis av vaga statistiska samband med hälsofaktorer. Framför allt handlar det om Rosenberg vill förneka sina medmänniskor friheter de idag har över sitt ekonomiska liv, fast utan att i detalj gå in på om han delar Wilkinson & Picketts vurm för tillväxtstopp, arbetarstyrda fabriker, och Kuba som ekonomiskt och ekologiskt ideal.

Särskilt komiskt blir det som Rosenberg bara slår fast att Sverige inte blivit ett bättre samhälle sedan 1975 då skillnaderna var som minst. Vi kan i alla fall konstatera att medellivslängden ökat sedan dess (cirka 7 år för män och fem år för kvinnor, SCB), och dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar minskat drastiskt (”Under de senaste tjugo åren har hjärtinfarktdödligheten i det närmaste halverats och strokedödligheten har minskat med en tredjedel, Socialstyrelsens Folkhälsorapport 2009). Det beror förmodligen inte på ojämlikheten (även om det finns ett vagt samband mellan ökad ojämlikhet och större hälsoförbättringar sedan 1980), men det beror definitivt inte på jämnare fördelning. Eller antroposofisk medicin.

Bättre exempel på att en viss publik kommer att svälja vad som helst som "vetenskapligt bevisat", bara deras "beprövade erfarenhet" råkar gilla slutsatsen, är svårare att hitta.

Svenska Dagbladet har hittat vad Mona Sahlin skrev om hushållsnära tjänster 1996. Vi fortsätter på samma spår. Nedan en kommentar från DN 991130 i samband med att Mona Sahlin ertappats med digra, obetalda parkeringsböter:

"Man får väl se om jag går till historien för att parkera eller för att lägga i högsta växeln och få något annat system för människor som behöver köpa tjänster."

Sätter nog mina pengar på parkerandet.

Ni minns kanske bakgrunden. De rödgröna värvade Martin Gelin för att ha koll på sociala medier och alliansen bävade. Gelin var experten som följt Obama-kampanjen och nu skulle ta hit nya fräscha kampanjmetoder.

Nu har Gelin tagit bladet från munnen och förklarat för "ungdomarna" hur mycket de behövs och vad de kan göra. Tipsen hur man vinner valet hämtade han från bloggaren Erik Laakso.

Varje dag ska jag gå in på partiets webb, öppna nyhetsbreven och läsa de mest aktiva bloggarna i nätverket och läsa om vilka ämnen jag ska skriva om den dagen.

Jag ska länka till varje artikel som på minsta sätt kan relatera till ämnet och jag ska vara synnerligen generös i bedömningen.

Jag ska skicka insändare till alla lokaltidningar utifrån de mallar på insändare som brukar figurera i kampanjmaterialet och givetvis forma dem till blogginlägg också.

Jag kommer ta varje naturligt och onaturligt tillfälle till ett politiskt samtal var jag än rör mig, i kassakön, i tvättstugan, på tåget och i telefon med myndigheter och företag (fodringsägare).

Jag ska kritisera den borgerliga regeringens förslag och politik i varje läge och istället föra fram partiets egna förslag även då de är snarlika.

Jag ska ta varje debatt här på bloggen, på Facebook, på Twitter och på andras bloggar.

Behöver vi nämna att Laaksos "tips" var en satir över den okritiske partigängaren...

Det är som ett ekorrhjul. Eller, som ett ekorrhjul, men istället för ekorrar så är det hästar som jagar varandra på rad, med morötter hängandes i svansen.

Grön ungdoms språkrör Jakop Dalunde famlar efter metaforer för sin tes att vi konsumerar hus, bilar, mat, kläder och andra konsumtionsvaror för att vår rikare granne gör det. I radiodebatten om jämlikhet. Man undrar om alla hästar var hemma där...

Mitt inlägg i samma debatt här, om jämlikhet och frihet. Fast utan hästar och ekorrar.

Ibland kan jag känna mig nära den konservativa idédebatten. Det är befriande med människor som tar frågor på allvar och kan driva en konträr position utan effektsökeri, och det är inte sällan konservativa, snarare än ”liberala”, partier som är de mest frihetliga, exempelvis i Storbritannien och USA. Johan Lundbergs eminenta recension av tre böcker om islamism och främlingsfientlighet är ett exempel så gott som något, liksom Johan Lundberg och Axess rent generellt.

Samma artikel innehåller också min främsta reservation mot konservatismen, att konservativa kastar bort allt det som är skönt, roligt och nöjsamt som ytligt och fördummande. Johan Lundberg förstör sin recension med en enda mening där han gör gemensam sak med de livshatande mullorna. Han skriver om "deras helt berättigade ovilja mot att omfatta den materialistiska, andefattiga och sexualiserade västerländska kulturen".

Andefattigt? Fuck off. Det var popkonserter på andra sidan Berlinmuren som fick ungdomar att dra ihop de första politiska protesterna mot muren i öst. Det var (framgår det för den som läser Hitchens red The portable atheist) tantsnuskiga böcker som öppnade Ayan Hirsi Alis ögon för att kvinnor faktiskt hade egna val. För att inte tala om att det var via såpoperan Dallas och TV-reklam som folk i öst fick reda på hur (materiellt) överlägset det demokratiska och marknadsekonomiska väst faktiskt var. Att underskatta betydelsen av, och lockelsen i, enkla nöjen och att de kan användas för att ge oss djupa insikter likväl som för förströelse och lek är en lika bortskämt hemmablind företeelse som tillväxtkritiker i bekväma Södermalmslägenheter. Och den är typisk för hur konservativa alltid lyckas kasta ut allt kul med mer eller mindre badvatten.

Visst är det fattigt med en kultur där bara nöjen är riktigt professionellt, lekfullt och kreativt utvecklade, men lösningen på det är inte att spotta på nöjena utan att ta samma värden och energi till konsterna. Om detta och de glädjefattigas och konsumtionskritiskas orättfärdiga monopol på allvaret skrev jag i Smedjan 2005, Liberalism på allvar.

(Johan Lundberg svarar här. Jag tycker att han missrepresenterar min position, så vi diskuterar vidare i kommentarsfältet.)

Att en bok om samhällsdebatt kommer på bokrean kan vara ett tecken på att tiden sprungit ifrån dem. Jag menar, vem köper böcker av John Gray på temat Mars och Venus idag? Det vore som att ta stilråd från Göran Greider. Och är inte 19 kronor ett rimligt marknadsvärde för Michael Moores billiga vitsar?

Med andra är det mer tveksamt, exempelvis Per Gahrton Vad vill de gröna? för 29 kronor. På ett sätt är boken naturligtvis pinsamt daterad. Här beskrivs storstäder som ”cancersvulster på samhällskroppen” och Gahrton pläderar för nationell självförsörjning och mot frihandel med jordbrukande länder i fattigare delar av världen. Tillväxten beskrivs redan här 1988 – före internet, mobiltelefoni, ipoden och tidig operation av grå starr – som huvudsakligen ett problem som gör människor sjuka. Hur läser man en sådan bok idag, som miljöpartiets gröna bockfot eller som en kontrast till hur partiet förnyats? Aktuell är den i vilket fall, eftersom miljöpartiet är hetare än någonsin.

I mars 2000 enades EU:s ledare om Lissabonstrategin. På tio år, det vill säga till idag, skulle EU-området bli "världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi med möjlighet att skapa hållbar ekonomisk utveckling med fler och bättre jobb och större social sammanhållning". Det gick väl sådär, kan vi konstatera 10 år senare. Politikerna har för sin del fullt upp med att återuppliva samma grandiosa målsättningar för de kommande tio åren, EU 2020. Kanske är den utvärdering som gjordes av de första fem åren av Sverker Gustavsson m fl mer verklighetsnära?

Själv förbannar jag att jag precis köpte Anders Bollings Apokalypsens gosiga mörker till fullpris, nu finns denna skönt antialarmistiska bok på rean för 59 kronor. Den lär (dessvärre) vara högaktuell ett bra tag framöver.

Det är mycket som rättfärdigas i folkhälsans namn. Än ordineras arbetarägda företag och inkomstutjämning av epidemiologer, än ordineras "samverkan" mellan olika myndigheter. Jo, några ljushuvuden har kommit på att "delaktighet" är viktigt för folkhälsan, och därför jobbar nu olika politiska nivåer med "samverkan". Resultatet är en veritabel ormgrop av politiker och tjänstemän på alla nivåer som träffas för att fika med varandra medan de diskuterar hur deras samverkan ytterligare skulle kunna växa, i folkhälsans namn.

Region Skåne är ett illustrativt exempel. Korsbefruktningen mellan olika myndigheter och politiska nivåer är intensivare än på Ung vänsters sexkarta:

Ambitionen i revideringsarbetet har varit att skapa så stor delaktighet som möjligt genom dialogkonferenser, remissförfarande och möjligheter att ge synpunkter via webben. Förslaget har anpassats efter remissvar från kommuner, regionala myndigheter och ideella organisationer. Förslaget har också anpassats till den förnyade, nationella folkhälsopolitiken, Länsstyrelsens utökade ansvar samt epidemiologiskt underlag (Hälsoförhållanden i Skåne 2008). Statens folkhälsoinstitut har deltagit och följt processen i enlighet med antagen överenskommelse om samverkan mellan Region Skåne och Statens folkhälsoinstitut.

Alla ska med. Alla politiker och tjänstemän alltså, samt några företrädare för bidragsunderstödda föreningar. Om det inte framgår av att de frågor som krävt så intensivt konfererande varit av typen: "Hur kan den regionala folkhälsostrategin utgöra ett stöd och en vägledning på kommunal och regional nivå?" så får vi också veta att "Målgruppen för konferenserna har varit politiker, tjänstemän, representanter för ideella organisationer, nätverket för kommunala folkhälsosamordnare-/strateger samt nätverket för kommunala drogförebyggande samordnare och andra nyckelaktörer i folkhälsoarbetet."

Statens folkhälsoinstitut lyfter på sin hemsida fram det ovanstående som "framgångsrikt folkhälsoarbete".  Generaldirektören Sarah Wamalas förhoppning att denna användning av skattemedel ska förbättra allmänhetens hälsa delas nog av få utanför den offentligt avlönade folkhälsosektorn. En och annan skattebetalare kan nog tvärtom tänkas få problem med blodtrycket.

Nio år och ett antal toppmöten och planer tog det för EU-byråkratin att nå fram till en ny propagandakampanj, för ekologisk mat. Deltagarna vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 tuggade i sig förslaget via the European Union Strategy for Sustainable Development. Det passerade the Sixth Community Environment Action Programme i EU-parlamentet och Europarådet 2002, och blev en del av 2003 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken, liksom av den nyligen framtagna the Environmental Technologies Action Plan.

Slutligen kom det ut ur den överstatliga samhällskroppen som ett tillägg till Council Regulation (EC) No 2826/2000, som gav EU-kommissionen vidare befogenheter för en kampanj i alla medlemsländer till konsumenter, skolkökspersonal och andra aktörer i näringskedjan som i flera år och flera gånger om året ska få oss att äta ekologiskt. (Denna byråkratiska spjälkningsprocess kommer ni inte att få se i pedagogiska färgbilder, men den finns som pdf.)

Nu är slutprodukten här. Du kan se dina skattepengar i arbete i reklamfilmer för olivolja och pedagogiska Hajk-produktioner om hur man gör öl. Lite mer intressant är den tecknade reklamfilmen, uppenbart riktad till minderåriga. Ska bli intressant att se vad barnreklamshatande miljöpartister säger om den. Mest parodiska är utan tvekan reklamjinglarna på styltig Stasi-svenska. Lyssna exempelvis på Middag med levande ljus, ”grädden på mosen” i att spendera skattepengar på propaganda.

Vill man veta något om ekologisk mat kan man med fördel läsa Gödsla med kattskallar  hos Fredrik Westerlund (som gjort efterlängtad bloggcomeback). Vad gäller EU:s propagandakampanj är jag mest intresserad av vad den kostar, och vad i hela friden svenska EU-parlamentariker tänkte på när de röstade igenom det här spektaklet.

(Detta med att vända sig till barn är inget ovanligt för EU:s propagandister, här Inflationsmonstret.)

En journalist som på allmän plats fotograferade poliser när de ingrep mot plankande tonåringar i tunnelbanan (vilket är tillåtet) trakasseras sedan av poliserna som menar sig ha blivit ofredade av journalisten. När detta inte hjälper säger de ironiskt att personen verkar påverkad av droger och hotar att ta med honom till stationen för ett test. Detta för att pressa journalisten att radera bilderna. De har nu återskapats, och filmsekvensen nedan, särskilt drygt två minuter in när hotet om drogtester kommer upp, torde vara synnerligen graverande.

Att journalisten i fråga är Jesper Nilsson vars åsikter om tunnelbana och politik jag inte delar är irrelevant i sammanhanget. Vi har åsiktsfrihet i det här landet, inklusive frihet att opinionsbilda medelst åsikts- och nyhetsjournalistik för avgiftsfri tunnelbana. Jesper skriver en fascinerande historia här om arbetet med att återskapa de bilder han tvingades radera, via en global räddningsaktion koordinerad via internet.

Förutom att detta torde få allvarliga personalkonsekvenser för Kling och Klang vid poliskåren är det ytterligare en anledning att tänka ett varv kring lagar som ger polisen den här typen av befogenheter. Att godtyckligt kunna ta in personer i fängsligt förvar och för förnedrande tester är en makt som kommer att missbrukas, vilket vi nu sett bevis på. Det finns anledning att fundera över om poliser bör ha den här typen av befogenheter. Till detta bör läggas att kriminalisering av personligt innehav och personligt drogbruk, som ger polisen denna legala möjlighet, inte haft någon effekt på drogproblemen.

Isobel Hadley-Kamptz skriver i Expressen om att hon har upptäckt att den regering hon jublade över när den tillträdde för att det fanns så mycket "riktiga socialliberaler" saknar frihetliga inslag. Hon konstaterar att någonting hänt med liberalismen som frihetlig politisk kraft efter 9/11, många har varit mer än villiga att byta aldrig så fundamentala friheter mot känslan av ytterligare säkerhet: övervakningsstaten, murar mot flyktingar, självcensur och ursäktande när yttrandefriheten hotas har tolererats. Frågan om vem som skall bekrigas och hur i Mellanöstern har överskuggat frågan om vad våra egna stater gör mot oss.

Så långt är det naturligtvis rätt och viktigt. Välkommen ombord, Isobel. Välkommen till den liberala sida som såg att moderaternas ofrihetliga bockfot gällde mer än ekonomi, vilket jag bland annat skrev om i Smedjan 2005. En liberalism som bara någon månad efter 9/11 konstaterade att staten är fortfarande vår fiende, som aldrig sett folkpartiet som en frihetlig kraft i svensk politik och som lika självklart hållit en rågång mellan liberalism och att gynna företag. Bättre sent än aldrig.

Korrigerad historia

Jo, jag vet. Jag borde vara sprudlande glad att fler kommer till sådana insikter och lyfter upp politikens frihetsdimension. Och jag gillar det mesta av vad Isobel engagerar sig i. Men även om jag håller med om de flesta av slutsatserna och analysen så störs jag i Isobels artikel dels av en ohederlig historieskrivning, och dels av ett argument mot ägande som saknar såväl empiri som moral och egentligen kastar bort friheten. Att gamla insikter säljs som nya för att Isobel precis upptäckt är lite komiskt, men ingenting att bråka om.

Vi börjar med att Isobel i sin artikel försöker korrigera historien för att passa en ideologisk berättelse där hon skulle vara den första att påpeka att de borgerliga partierna satt friheten på undantag. Det blir ännu löjligare när magasinet Neo, explicit, och tankesmedjan Timbro, implicit, beskrivs som skyldiga till detta. Isobel må vara kritisk till att dessa beskrivit ökad handel, materiell utveckling, ekonomisk tillväxt och minskad fattigdom i världen som fantastiska framsteg för mänskligheten i modern tid. Men att låtsas som att detta hindrat liberaler på exempelvis Timbro och Neo från att påpeka precis det hon själv upptäckt om den saknade frihetsdimensionen, det är helt enkelt inte sant. Timbro finansierade några av de tidigaste rapporterna om övervakningsstaten, och Neo hade tema om detta långt innan frågan blev brännhet. Det finns ingen motsättning mellan att kritisera statens och politikens övertramp och växt, och att se positivt på utvecklingen av samhälle och ekonomi och människans förmåga.

Vi ska också vara klara över att övervakningsstatens ideologiska rötter framför allt är konservativa och socialdemokratiska. George W Bush var både högspenderande och statsexpanderande på ett sätt som bröt med både Reagankonservatism och marknadsliberalism. Socialdemokraterna i New Labour gjorde på drygt tio år Storbritannien till ett varnande exempel rörande övervakning, paternalism och nya lagar. Detta tankegods stod Tomas Bodström för i Sverige, och det var han och Perssonregeringen som började bygga övervakningsstaten. Den borgerliga regeringen har skamligt byggt vidare på denna, men när vi dömer dem för deras svek bör vi också konstatera att de som under protest behövt piskas in i partifållan har varit de få ideologiska liberalerna och socialliberalerna. Problemet är liberalismens svaghet, inte att liberaler primärt är skyldiga till eller blundat för det som skett.

Just därför är det både ogeneröst och felaktigt av Isobel att måla upp en bild av att hon själv och ett fåtal vänstersocialliberaler skulle vara ensamma om att ha kritiserat denna utveckling. Det går att kasta tillbaka pajen, särskilt mot de Ior-liberaler som inspirerats av Tony Blairs stakeholder-ideologi, ett försök till ”demokratisering” av samhälle och ekonomi där alla har med varandras liv och aktiviteter att göra. Men det skulle också vara att radera det faktum att liberaler av alla schatteringar varit de som över huvud taget kritiserat de inskränkta friheterna och utgjort en motkraft, från vänster till höger i den mån man försöker använda denna daterade skala. Att liberaler och socialliberaler är oense om värdet av ekonomisk frihet är inte en anledning att skylla övervakningsstaten, eller för den delen moderaternas teknokratiska arbetslinje, på varandra. Detta grepp gör Isobels analys av vad som skett med liberalismen till en felaktig efterhandskonstruktion.

Låt oss istället för sådant sandlådebeteende göra gemensam sak mot övervakning, förmynderi och teknokrati, och reda ut vari de verkligt skilda uppfattningarna består.

Är vi våra föräldrars fel?

För min del gäller åsiktsskillnaden främst Isobels ideologiserade kritik av ”idén att jag som individ har "rätt" till pengar jag tjänat ihop, eller mina förfäder tjänat ihop.” Isobel skriver:

Dock vet vi ju att extremt lite av det vi är som människor beror på medvetna val. Nästan allt bestäms av kombinationen av gener och den tidiga uppväxtens miljö. Vi är utelämnade åt våra föräldrar. Vår begåvning, vår charm, vår förmåga att koncentrera oss, är extremt svårt att påverka för den enskilde.
Givet detta, hur kan man alls tala om rätten till ägande? Om min förmåga att alls blanda mitt arbete med något är helt avhängig faktorer bortom min kontroll, är det då inte orättvist att se en moralisk rättighet knuten till denna förmåga?

Det här resonemanget är fel både empiriskt och moraliskt. Pop-teorin om de första levnadsårens avgörande betydelse har väsentligen avfärdats, liksom att våra gener eller kompisar avgör var vi hamnar i framtiden (en studie visade nyligen att har vi stabila hemförhållanden innebär gener och fel kompisgäng ingen överrisk för kriminalitet, bara när en viss genuppsättning och dåligt socialt umgänge fanns ihop med trasiga familjeförhållanden fanns överrisken för sociala problem, som dock inte innebär att alla med sådana förutsättningar hamnar där. Gener och uppväxt spelar roll, men att påstå att de är hela eller större delen av förklaringen till vilka vi är och väljer att vara är en övertolkning.) Utvecklingspsykologen Helene Guldberg pekar också på de tvivelaktiga implikationerna av en stat som tror sig kunna korrigera kriminalitet hos utagerande treåringar, en tankegång som även nya moderaterna inspirerats av i sin plädering för barnskola från tre års ålder.

Vi vet också att framgång kräver hårt arbete. Lena Andersson skriver bra om Malcolm Gladwells bok ”Outliers – The story of success”:

Skillnaden mellan musikvirtuosen och den som inte når lika långt trots att de går på samma konservatorium är, visar en undersökning, att den förra har övat två tusen timmar mer. I undersökningen fanns ingen som övat tio tusen timmar och misslyckats med att nå långt, och ingen som nått yttersta eliten med färre än tio tusen timmar.

När vi andra hänger med polare, tjuvröker eller för den delen bildar oss rent allmänt sitter nörden och nöter skalor eller hackar datorer, eller är ute och dribblar med sin boll. Visst kan man förutsätta att viljan inte spelar någon roll och säga att vår arbetsinsats inte är så mycket av ett eget val den heller – självklart beror den på uppmuntran, institutionella faktorer och initial fallenhet för vad man ger sig på – men det är svårt att hävda att drivenheten att lägga ner så mycket tid, arbete och energi att man når exceptionell framgång aldrig beror på en själv och egna val. Och det är ju likafullt personen i fråga som måste göra arbetet.

Såvad gör vi av denna komplexa materia av förutsättningar, miljö och val? Ja, givet rätt institutionella ramar, äganderätt och frivilliga transaktioner på marknaden, är personers förmåga av enorm social betydelse för oss andra. Vi har virtouserna att tacka för de stora uppfinningarna som ligger till grund för merparten av vårt materiella välstånd, liksom för våra upplevelser av konst, litteratur eller idrottslig prestation. Då kan vi kanske också unna dem (som alla andra) sin framgång och de materiella belöningar som ändå bara är en bråkdel av det värde de skapar för andra.

Fjärran från Isobels tvärsäkerhet om att vi lever våra liv som offer för förutbestämda krafter är det i varje vaket ögonblick vårt val vad vi gör av våra givna förutsättningar och vår givna situation. Vad som är givna förutsättningar och vad vi kan ändra genom eget handlande är en komplex kunskapsfråga där teorier och förklaringsmodeller ständigt ändras, men att utesluta det ena är inte att följa empirin.

Moraliskt kvarstår då frågan hur vi ser på människan och hennes förmågor och val. Vi kan antingen säga att vad vi föds till är moraliskt irrelevant, det är vad vi gör av dessa förmågor som räknas. Våra val av handlingar är den moraliskt relevanta storheten. Det är ett argument för att låta människor välja sin väg och bruket av sina talanger, och att behålla resultatet av detta, alltså äganderätt, näringsfrihet och andra ekonomiska friheter.

Alternativt gör vi medfödda förmågor moraliskt relevanta, och straffar dem som väljer att göra bruk av goda sociala sådana. Tanken är då att bara för att andra inte har eller väljer att utveckla samma förmågor ska de som använder sin intelligens, charm, ambition, förmåga och drivenhet till arbete och tjänster som andra betalar för straffas för detta genom konfiskatoriska skatter och restriktioner. Det är inte bara en socialt och ekonomiskt kontraproduktiv strategi, det är ett moraliskt haveri. (Denna teori är heller inte ny, utan gammalt Rawlsianskt mög.)

Äganderätten är inte oproblematisk, exakt hur man förvärvar egendom är ingen enkel fråga. Äganderätten har inte heller farit väl av att kopplas till upphovsrättens monopolkonstruktion, särskilt inte inför senare tids tekniska utmaningar. Men den moraliska grunden för friheten att agera utan tvång för att på den ekonomiska arenan byta värde mot värde med andra och bestämma över det vi förvärvar är solid.

Isobel illustrerar förvisso den nära kopplingen mellan ekonomisk och individuell frihet genom att i praktiken kasta bort hela friheten med sin kritik mot äganderätten. Hon menar att rättigheter inte på något sätt följer av att vara människa, vi är ju enligt henne bara ett kedjebrev från tidernas begynnelse (och ve den som hävdar att något har blivit bättre sedan dess). De fri- och rättigheter som eventuellt kan gälla måste alltså tilldelas oss via en avvägning utan givna ingredienser. Att Isobel tycker att vi ändå ska ha vissa friheter är sympatiskt, men jag tänker inte tacka och bocka. Receptet att vi bara av en välvillig överhet (Isobels nya ”liberaler”, sittande regering, experterna eller någon annan självutnämnd företrädare förmäten nog att tro sig om att i varje sakfråga kunna väga människors friheter mot andra samhälleliga faktorer) kan beviljas en utspädd frihet är inte bara ett recept för det godtyckliga styre som kännetecknar despotin, utan precis det resonemang som gav oss övervakningsstaten och de nya frihetsinskränkningarna. En ideologisk återvändsgränd.

För utveckling av diskussionen om liberalismen se:

Socialliberalen är ingen frihetsvän

Ior-liberalernas utmaning

Ojämlikhet är inte orättvisa

Poff! Så gick Ior-liberalismen upp i rök

Äganderätt och frihet

(På det senare inlägget har Jimmy Sand skrivit en lång och läsvärd replik. Problemet är att jag håller med om punkterna, alltså att friheten är social till sin natur (levde vi ensamma behövde vi inte definiera och hävda någon äganderätt eller kontraktsfrihet, dessutom är det ekonomiska utbytet samhällets kanske viktigaste sociala kraft eftersom den får oss att ägna så mycket produktiv energi åt att tillgodose andras önskemål snarare än våra egna omedelbara) och att friheten från statsinblandning inte i sig löser problem med exempelvis monopolistiska och irrationella företag. Jag ser frihet och konkurrens som en sökprocess för att gradvis förbättra vår situation och pröva nya lösningar på problem, inte något idylliskt jämviktstillstånd. Hayek och Mises snarare än neoklassikerna, alltså. Samhället kommer alltid att vara och ha behov av en stundtals myllrande och kaotisk process, friheten från våld och tvång är en ram för detta, inte en universallösning på alla problem.)

The euro will oblige us to introduce a new set of economic policy instruments. It is politically impossible now. But some day there will be a crisis and new instruments will be created.

Romano Prodi

Ett av allianspartiernas hårdaste skott i foten på sistone har varit försöken att spela upp eurofrågan som en valfråga 2010 (vår nya europaminister Birgitta Ohlsson har varit en av de tidigaste aktörerna). Det är lite taskig tajming när rapporterna från Grekland pekar på att hela projektet håller på att spricka. Valet står mellan en kostsam europeisk (läs: tysk, och om vi varit med: svensk) bailout för de mest misskötta ekonomierna, Grekland först, därefter kanske Spanien, eller att låta fallerade länder lämna EMU och kanske hela EU-samarbetet. Det är väl beskrivet i The Telegraph i helgen. Inget av alternativen verkar särskilt trevligt.

Fast för de verkliga överstatskramarna var det hela tiden så här euron skulle fungera. Genom att skapa överhettningar och tuffa kriser i vissa områden skapas efterfrågan på politiskt agerande och samordning (precis vad jag konstaterade i Hausse för politiken, Neo 1 – 2009). Romano Prodi var som ordförande för EU-kommissionen ärlig om detta (citatet ovan är från Telegraph-artikeln).

Därför blundade EU för att bara tre euroländer faktiskt uppfyllde de krav på budgetunderskott och statsskuld som ställdes för euroinförande. Trots att bland annat Frankrike på 1990-talet öppet fifflade med sina budgetsiffror var det ingen som då kom med tillrättavisningar. Idag låtsas samma eurokrater chockerade när sifferfiffel uppdagas i Grekland. Den gemensamma valutan skapades aldrig för att fungera ekonomiskt, utan av politiska skäl.

Nu kommer också kraven på att överstaten ska träda in. Belgaren Guy Verhovstadt är upprörd över att detta inte redan skett. Han lanserar i boken The Financial Crisis: How Europe can Save the World planen att EU skapar central regleringskompetens för finansmarknaden och dessutom lånar upp massiva medel att spendera på krispolitik. Anledningen? Europa spenderar mindre än USA, vilket kanske inte är negativt om man tänker efter. Och 27 länders krishantering anses per automatik vara sämre än en centraliserad politik, återigen utan argument.

Det är inga småsummor som EU ska börja spendera. Verhovstadt tänker sig 1000 miljarder euro till att börja med. Detta bakom ryggen på Europas skattebetalare och utan deras godkännande, genom att EU lånar upp pengarna istället. När Verhovstadt diskuterade boken med George Soros vid London School of Economics förra året framkom över huvud taget att tankar om medborgerligt inflytande, möjlighet till ansvarsutkrävande och tvivel på kompetensen hos överstatliga reglerare inte ingår i denne EU-kramande socialliberals vokabulär. Verhovstadt pläderar för ett maktövertagande av en liten klick, utan förhandsprövning, insyn eller kontroll och med ett öppet mandat att agera.

Visst är det lite lustigt att Verhovstadts argument för överstatlighet bygger på att Europa skulle vara bäst skickat att hantera finanskrisen, samtidigt som andra höjer rösten för överstatlighet därför att eurosamarbetet är på väg att haverera. Men det är svårt att dra på smilbanden när kraven på en ordning som bär diktaturens kännetecken framförs med patos och rättfärdighet i Europas mitt. På något sätt tycks samhällsdebatten inte vara redo för att extrema, odemokratiska planer inte alltid kommer från en vrålande ytterkantsrörelse, utan kan resas i det socialliberala mittfältet.

från 2008 är hans tredje.

.

Neo nr 1 – 2010:

Prins Daniel Westling och ett mindre avundsjukt Sverige

I nya Neo, det första med Paulina Neuding som chefredaktör, hyllar vi uppkomlingarna. Paulina Neuding och Mattias Svensson beskriver ett Sverige som förändrats till förmån för både kärlek och uppkomst. Niklas Ekdal konstaterar att socialdemokratins allians med kapitalet på de nya pengarnas bekostnad är bruten, och Lars Mellkvist visar hur den nyrika estetiken har hittat in i de fina salongerna.

Dessutom läser du i Neo om kvinnorna som väljer att ha slöja, hur livet blir med läsplattan och hur nya justitiekanslern Anna Skarhed ser på kränkthetsdebatt, rättsövergrepp och nya medier. Mårten Schultz har granskat hur hatbrottslagarna negligeras i domstolarna och tycker att det är bra. Ester Pharasyn skriver om franska försök att stänga av fildelare från internet. Och så konstaterar Isobel Hadley-Kamptz att sex förmodligen aldrig har varit bättre än nu.

Neo nr 1–2010 finns i butik från och med den 2 februari.

Valda artiklar:

Paulina Neuding – Nu är vi på väg upp

Intervju med Anna Skarhed, ny justitiekansler

Ester Pharasyn – Fåfänga franska försök

Culturally, Nader is tone-deaf, even illiterate, a quality that makes reading his book like watching an accident; you know it’s going to be awful, and it remains awful, but you helplessly watch anyway.

Joseph Mailander recenserar konsumentaktivisten och vänsterpolitikern Ralph Naders bok Only the super-rich can save us för Reason Magazine. Den ska tydligen vara ett slags halvlitterärt svar på Ayn Rands kapitalistiska roman Atlas Shrugged som för närvarande säljer rekordmycket. Storyn är att ett antal superrika kapitalister agerar för att tillåta fackföreningar på Wal-Mart eller spela in sånger med ansvarsfulla budskap om döende isbjörnar, ‘If It Takes Forever, I Will Wait For You, but the Polar Bears Won’t.’

Känslan av att vara för evigt kommer att döma av recensionen att drabba många läsare under Naders 733 sidor. Mailander skriver om sin upplevelse med boken: "you’re thinking that these hours you spend together will be insufferable and horrifying but also something worth telling your friends about enduring." Jo, det är en läsvärd recension.

Och man får trots allt ge Nader en poäng för sin egensinnighet. (Efter Boris Benulics vältaliga presentation är jag inte förvånad.) Hans budskap att kapitalister kan göra världen bättre genom välgörenhet och miljöengagemang, och gör det redan idag, är knappast det budskap som svenska kultursidor lär ha hoppats på från en gammal vänsteraktivist i finanskrisens spår. Nader har förstått så mycket som att det är på moralens område, inte nödvändigtvis politikens eller ekonomins, som han vill vara Rands antites.

Dock verkar hans bok även ha blivit en antites till Rand i rent litterärt avseende. Jag skulle i alla fall kräva betalt för att läsa den. Kultursidesredaktörer kan se det som ett erbjudande om en recension.

Här ska inte spillas krokodiltårar på piratradion. Om denna spekulation i narkotika för örat försvinner, finns det kanske också hopp att Sveriges radio inte satsar för mycket av sin framtid på Melodiradion.

DN:s ledarsida ger 1962 sin syn på svenska statens nedstängning (med delvis lagvidriga metoder) av privata radiokanalen Radio Nord, "piratradion" som sände musik folk ville lyssna på, och var först med nyheter som invasionen i Grisbukten, Gagarins rymdfärd och Dag Hammarskjölds död, på tider då det svenska monopolet inte sände alls.

Från en fantastisk essä av Marcus Boldemann idag på DN Kultur om en nyutkommen bok om moralpaniken kring privata radiosändningar Jan Kotschack Stick iväg, Jack!

Kristdemokraterna ror inte iland Göran Hägglunds utlovade ambition att vara ett parti som ”förbjuder förbuden”. Det var kontentan av mitt reportage ”Så ska det låta” om Kristdemokraterna i Neo nr 6 – 2009.

Jag fick genast mothugg från en av de intervjuade, Jessica Nyberg. Hon är kristdemokrat på Lidingö som driver gruppen ”Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet – för en ny kristdemokrati”.

Jessica skrev bland annat: ”Nyligen konstaterade partiledningen att ett område där Kristdemokraterna ofta sagt ja till varje reglering utan att egentligen reflektera över nödvändigheten i varje detalj är just alkoholpolitiken. Kristdemokratin är ingen förbudsideologi, utan betonar tvärtom det egna ansvaret.”

Ett vad

Vi beslöt oss att slå vad om en flaska gårdstillverkat brännvin (Möja Taffel, från Långviks krydderi & handel i Stockholms skärgård) kring innehållet i regeringens kommande alkoholpolitiska proposition. Om regeringen med Kristdemokraternas goda minne avskaffar förbudet mot gårdsförsäljning och inte nappar på utredningsförslaget att stänga krogar senast klockan tre, ja då erkänner jag att jag underskattat kristdemokraternas förändringslusta.

Nu har vi hamnat i lite av ett dilemma. Regeringens förslag är nämligen att utreda gårdsförsäljningen. Betyder det att vadet landar i oavgjort?

Eller räcker intentionen att tillåta gårdsförsäljning – vilket regeringen är för dock med restriktion för sitt militanta försvar för alkoholmonopolet – för att jag ska ha förlorat valet? Särskilt som regeringen inte nappade på att stänga landets krogar senast klockan 3.

Å andra sidan motiverade folkhälsominister Maria Larsson just på presskonferensen de orörda öppettiderna med omtanke om alla de kommuner i landet som tvingar fram stängning senast kl  1 och där ett starkare fokus på kl 3 skulle innebära en liberalisering. Och gårdsförsäljningen är alltså begravd i en utredning till andra sidan valet (och, hemska tanke, en regering där alla partier är lika restriktiva som kd). Kan jag rentav hävda mig ha vunnit vadet på basis av att kristdemokraternas politiska företrädare i frågan inte bär spår av annat än förbudsvilja.

Jag och Jessica beslöt oss att konsultera verklighetens folk. Vem har vunnit vadet? Bör jag uppvakta kristdemokraternas förnyare med en flaska brännvin? Kommentarerna är fria.

När Arenaredaktören Devrim Mavi ville sälja in idén att det är en frihetsfråga att fattiga filippinska kvinnor väljer att försörja sina barn genom att lämna dem och arbeta som gästarbetare i avlägsna länder, gör hon det inte genom att argumentera för ståndpunkten i sig. Istället attackerar hon en ”vänster” som genom att gråta när den ser Lukas Moodyssons film Mammut ger uttryck för ett ”nykolonialt” behov av att ”tycka synd om migranter”, och som vägrar acceptera att ”fattiga människor är agenter i sina egna liv”. På så vis lanserar Arena en syn på ekonomisk exploatering som är så positiv, att inte ens Timbro skulle våga skylta med något liknande.

Detta är Daniel Suhonens och Dan Josefssons kritik mot tidningen Arena. Om man bortser från anmärkningen på argumentationsteknik är artikeln präglad av harm över Arenas samhällsanalys och dess kompatibilitet med frihetliga slutsatser.

Detta är intressant av två skäl som jag berört i tidigare texter. För det första är det talande att det röda skynket för Suhonen/Josefsson är just frihetlighet och till och med en grundval som att även människor tillhörande ”svaga grupper” är aktörer kapabla att utöva egna val (finvänstern på kultursidorna håller sig för sin del gärna med en chic valfrihetsångest som vanligt folk på jakt efter fynd och extrapriser inte har råd med). Som jag påpekar i Neo 6 – 2008 är detta en faktor bakom att stora delar av vänstern (då ironiskt nog exemplifierad med Björn Elmbrant i Dagens Arena) tappat markkontakten i klassanalysen. Som Suhonen/Josefsson visar gäller det inte bara meningsmotståndare, utan även de grupper man så gärna talar för. Som jag skrev då:

För vänsteretatister måste liberaler få rollen som klassfienden, annars går världsbilden inte ihop. Av samma skäl tror de att det är solidaritet att se på arbetare och vanligt folk som hjälplöst beroende av en överhet, och progressivt att själva via staten utgöra en sådan överhet.

I denna livslögn framhärdar frasradikalerna, alltmedan liberaler fnissar åt deras bombastiska klassfantasier och arbetarklassen sedan länge genomskådat deras politik.

I verkligheten finns inte den skarpa gränsen mellan frihet och vänster, bara mellan frihet och etatism. Det är därför Arena kan läsas med behållning och stundtals med delad analys och uppfattning även från mitt håll. Somliga av deras skribenter är inte alltid etatister. Det innebär inte att Arena är sämre på att förstå och skildra utsatta människor eller arbetarklass, snarare tvärtom.

För det andra ger denna diskussion inom vänsterns olika schatteringar ytterligare luft under vingarna för min tes kring den liberala kapitalismens livskraft, att en betydande del av denna är förmågan att inkorporera kritisk analys och alternativa ordningar.

Men i Sverige är det näst intill omöjligt att enkelt hitta billighetsupplagor av Hjalmar Söderberg – om man nu ändå fått för sig att sticka ”Den allvarsamma leken” i händerna på en twittrande tonåring. Här kanske den nya tekniken är en möjlighet och inte ett hot.

Herrarna bakom denna brådmogna spekulation är DN:s ledarsida, som i sin huvudledare idag hoppas på en statlig utredning om bokens framtid. De är lite rörande i sin teknikanalfabetism. Utöver att göra världens sortiment av nya böcker tillgängliga inom några dagar, har internet också gjort Sveriges, och i allt högre utsträckning världens, gamla böcker tillgängliga. Begagnade böcker är nu nå- och sökbara utan att man behöver rota runt på antikvariat. På bokborsen.se finns Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken" redan idag tillgänglig från 24 kronor (+porto). Är inte det billigt nog?