Poff! Så gick Ior-liberalismen upp i rök

I mars i år postade jag ett längre inlägg, Ior-liberalernas utmaning, som avfärdade Karl Palmås och Johan Karlssons testosteronstinna kritik i ett flertal blogginlägg och artiklar (exempelvis Johan Karlssons Skräckens liberalism och Karl Palmås här) mot liberaler som inte var som de, och i synnerhet mot varje ansats till optimism. Anspråken de gjorde då var att vara talesmän för en helt annan och bättre sorts liberalism, i motsats till alla andra svenska liberaler som var att betrakta som Pangloss-liberaler.

Numera är herrarna betydligt beskedligare. Johan Karlsson har i dagarna samlat sig till ett svar på mitt inlägg som innebär en känslomässig positionsförflyttning från skräckslagen och gråtmild till… tja, förlägen och oförarglig. Borta är anspråken på skräck som drivande känsla, till förmån för ”en distinkt icke-ideal eller realistisk liberalism, som varken knaprar lyckopiller eller gråtmilt stirrar för djupt i flaskan, utan istället försöker se nyktert på världen”. Jaha, till skillnad från vem då?

Och de där liberalerna Karlsson och Palmås polemiserade mot var visst inte alla, utan ingen. ”Panglossliberalismen är en idealtyp, som renodlar utan att för den skull nödvändigtvis svara mot någon specifik liberalism eller liberal i sinnevärlden.” Med andra ord fanns ingen grund för att det går en avgörande distinktion mellan ständigt optimistiska och ständigt dystra liberaler, vilket var mitt ingångsvärde i debatten.

Johan Karlsson skriver:

”Fruktan för Leviathan, för en övermäktig, allsmäktig stat, har alltid varit ett av de främsta sätten att rättfärdiga centrala liberala institutioner: medborgerliga fri- och rättigheter, konstitutionell maktdelning, rättsstatlighet och marknadsekonomi.

Sådana institutioner finns till för att förhindra de övergrepp som vi alltid bör frukta, inte minst från staten, även från den förment liberala demokratin och dess självutnämnda försvarare. För de första att drabbas av sådana övergrepp är inte vi starka självförverkligare, utan de små, svaga och maktlösa. En liberalism som inte erkänner den faran kan med rätta kallas panglossisk, och därtill naiv. Nå, det kanske Mattias tycker också, om vi lägger halmdockorna åt sidan.”

Självklart. Utöver min poäng att de som drabbas av statens nedslag mycket väl kan vara ”starka självförverkligare”, särskilt om de utmanar etablerade intressen (Det är en viktig poäng som talar för universella individuella rättigheter snarare än omsorg om vissa "svaga" grupper. För att ta ett riktigt skräckinjagande exempel så har de flesta av världens mest bestialiska och omfattande folkmord skett på minoriteter som hävdat sig bättre än majoriteten inom utbildning och affärer. Se min artikel "Döda de rika" i senaste Voltaire.). Det finns ingen motsättning mellan att konstatera att vissa institutionella ordningar och ideologier hotar en myllrande och positiv utveckling och har potentialen att vända den. Som Karlsson påpekar finns detta synsätt hos Rand, Hayek och Mises. Så vad bråkade han om tidigare?

Extra gulligt blir det när de tidigare sammanlänkande kombattanterna Karlsson och Palmås på det enda område där båda givit besked hamnar helt olika. Palmås gillar Ior-etiketten, Karlsson ”identifierar [sig] inte särskilt mycket med den”. För att anknyta till det göteborgska kynnet får man förmoda att splittringen var bra och nödvändig.

Svaren skyldiga

Då har alltså i varje fall Karlsson givit med sig på huvudpunkten. Palmås kontemplerar i sin kommentar till mitt inlägg om han ska gå i svaromål alls. Jag hjälper gärna till på traven med några punkter i mitt inlägg som fortfarande står oemotsagda:

• Jag visade att en utvecklingsoptimistisk samhällsanalys inte bygger på värdekonvergens utan kan förenas väl med en levnadspluralistisk moral (och en klassiskt liberal politisk ordning). Utvecklat här. Karlsson och Palmås framhärdar i att här finns en nödvändig och viktig motsättning.

• Jag hävdade att stakeholderteorin (som Palmås förfäktar) inte reser några principiella barriärer mot övervakningssamhället, tvärtom med exemplet Blair i Storbritannien. Detta till skillnad från liberalismen med dess överprövande institutioner (vilket förvisso även Karlsson förtjänstfullt framhäver i citatet ovan).
  

• Jag ifrågasatte om den demokratiska process som Palmås förfäktar leder till ett myllrande och dynamiskt samhälle. Mitt exempel var att om majoriteten fått rösta om Internet när tekniken var ny, på samma sätt som Palmås förespråkar på genteknikområdet, så hade tekniken inte haft samma utvecklingsmöjligheter som idag, kanske förbjudits och kvävts i sin linda. Fria marknader är, sina brister till trots, en bättre institutionell ordning.

• Jag ifrågasatte vidare om den av Palmås skissade demokratin alls är demokratisk eftersom den inte tycks vila på vare sig vissa institutioner (exempelvis återkommande val och allmän och lika rösträtt med valhemlighet) eller individuella rättigheter, utan snarare kräver särskilda uttolkare, där Palmås själv tycks vara en villig kandidat.
  

• Uppfattningen att Palmås demokratiska uttolkningsprocess rentav är vägen till sanningar är därtill en betydligt mer dogmatisk uppfattning än exempelvis marknadsvännens syn på utkomsten av marknadsprocessen som inte alls innebär något sanningsanspråk (Idol är inte det bästa TV-programmet bara för att flest väljer att titta på det). Detta i bjärt kontrast till att Karlsson  och Palmås utmålat sin liberalism (och sig själva) som mer ödmjuk i sina anspråk <fniss>.
  

En hel del kvar att svara på om man säger så, och fanflykt från den tidigare huvudpunkten på det. Vet inte om jag någonsin känt mig så nära att deklarera mig själv vinnare i en debatt (vad nu det är värt). Men jag går hellre ett par ronder till.