Tidskriften Mana och den gubbsjuka rättvisan i svenskt kulturliv

Case closed.

Idag träder tidskriften Manas tidigare chefredaktör Christina Lindström fram i Expressen och bekräftar Neos avslöjande från i torsdags kväll: Sharare Irani är ingen pseudonym, utan den nuvarande chefredaktören Babak Rahimis påhittade alter ego.

Därmed har vi fått ett slutgiltigt svar på frågan om Manas kvalitet: den finns inte. En chefredaktör som under ett decennium systematiskt bedragit sina läsare har för evigt placerat sig i journalistikens nionde krets.

Ni kanske märker att min tonläge är betydligt hårdare idag än i förra veckan. Det beror inte på att jag nu släpper fram vad jag då dolde, utan att det är först nu som jag har anledning att vara arg.

Jag har i princip inget emot Manas existens, för jag har aldrig läst den, och det är har nästan ingen annan heller (enligt den senaste ekonomiska redovisningen till Kulturrådet har Mana prenumerationsintäkter motsvarande 500 personer).

Men jag blir förbannad när människor ljuger mig rätt upp i ansiktet. Och det har Manas grundare Babak Rahimi och Lotta Kubiak gjort, gång på gång.

Jag blir provocerad av att Mats Svegfors och Statens kulturråd väljer att ignorera en kvinnlig medarbetares vittnesmål. För visst kände kulturrådet till Neos nyhet och Lawen Mohtadis berättelse när de i fredags fattade beslutet att bevilja Mana 275 000 i produktionsstöd. Neos besöksloggar visar nämligen att minst tre personer på kulturrådet läste artikeln i fredags förmiddag.

Jag blir förundrad över att tidskriften Arenas vd Håkan a Bengtsson viftar bort en medarbetare på den egna tidningen – Lawen Mohtadi skriver återkommande för Arena – som vore hon en spyfluga.

Jag häpnar över Dagens Nyheters parodi på journalistik, när de helt okritisk låter en avslöjad lögnare lägga ut texten, samtidigt som de inte ens kontaktar den kvinna som helt utan egen vinning, och med stort mod, valt att tala ut i Neo, en tidskrift vars politiska värderingar hon inte delar.

Som Christina Lindström skriver i Expressen: I Iran krävs det två kvinnors vittnesmål i en rättegång för att väga lika tungt som en mans. Affären Mana har visat att samma gubbsjuka rättvisa också gäller i svenskt kulturliv.