Antiglobalisering

World Economic Forum pågår i Davos. En sammankomst som inte sällan utmålas som en del i en liberal världsordning. I wish.

Igår uppmärksammades Bill Clinton när han applåderade en återgång till nationell jordbrukspolitik och ett stopp för frihandelsavtal!   och talade om behovet av mer statlig inblandning i ekonomin och trodde på en ”explosion av jobb” som följd av statliga energisatsningar. Den förre presidenten applåderade också  Det är den typen av agenda som de avdankade höjdarna nu sitter och diskuterar.

Frågan är dock hur orolig man ska vara. När WEF listar sina framgångar under trettio år är förmodligen det enda lyckade ekonomiska projektet en påstådd delaktighet i att öppna och inleda reformeringen av Kinas ekonomi. Det var 1979. Sedan är det biståndsprojekt, och snabbt havererade handelsinitiativ samt diverse märkligheter som att bjuda in Péle och andra gamla sportprofiler för att enas om att sport är viktigt. Ja, lite fina fredsmöten förvisso, men för att vara ett ekonomiskt forum är organisationens track-record direkt generande. Så även i år.

I helgen som gick spelade skivaktuelle Manu Chao på festivalen Way out west i Göteborg. Hans besök rönte åtskilligt journalistiskt intresse. (T ex intervju här)

Manu Chao säljer inte bara musik, utan också, och framför allt, politik. Senaste singeln Rainin in paradize är bara ny noter, politisk är det den vanliga visan – antiglobalisering och antiamerikanism.

Och det står väl vem som helst fritt att tycka att George W Bush är världens störste terrorist, att tro att naturen är ett väsen som inom tre år kommer att förinta mänskligheten, att skriva under upprop där Fidel Castros Kuba utses till världens bästa demokrati (where there is not a single case of missing persons, torture or extra judicial killing) eller att inbilla sig att världen "blir värre och värre" (se dagens Metro).

Problemet är snarare att Manu Chao tillåts toka sig helt oemotsagd – bara för att han medierna fackas in i kategorin musiker och redaktörerna skickat sommarvikarierande nöjesreportrar som tror att IMF är en synthgrupp från 80-talet.

Så, ett tips till våra svenska ministrar, ifall ni tröttnat på journalisternas ogina frågor: ta med blockflöjten till nästa presskonferens.

Apropå diskussionen i kommentarsfältet till förra bloggposten: det här med makt.

En av de största politiska, journalistiska och kulturella myterna är att det finns ett egenvärde i att ta "den lilla mannens parti".  Den lilla mannen, eller den lilla organisationen, förutsätts ha mer rätt i sak i egenskap av sin litenhet, eller för att dess företrädare bär tokroliga clownnäsor istället för trista kostymer. Om en liberal, i konflikten mellan G8-ledarna och dess anatagonister, väljer de förras parti, så får liberalen omedelbart höra att denne brister i maktkritik.

Det är fel: maktkritik har föga med mängden makt att göra. Maktkritik är att klandra den som hävdar sig ha befogenheter som den inte har fått mandat förr.

G8-ländernas ledare har massor med makt. Men (med undantag av kvasidemokratiska Ryssland) handlar det makt som de har fått mandat för genom att vinna väljarnas förtroende i sina respektive länder. Somliga representerar rent numerärt bara en minoritet av befolkningen, men majoritetsvalssystem är, ur demokratiteoretiskt perspektiv, lika demokratiskt som ett proportionellt.

Demonstranterna i skogarna runt G8-mötet i Heiligendamm saknade dock all form av folkligt mandat - sin rätt att blockera infartsvägarna hade de själva utropat, och utnämningen till allmänhetens företrädare hade ingen allmänhet fått inflytande över. De var, med andra ord, maktmissbrukare.

Alltså ska eventuell maktkritik i första hand riktas mot demonstranterna. Själva sakfrågorna - miljö, globalisering, fattigdomsbekämpning etc - ligger utanför detta (även om det också i sakfrågorna var demonstranterna som hade fler fel och färre rätt än mötesdeltagarna på Heiligendamm).

Att den förhärskande maktkritiken är tom och missriktad är ett av ämnena för en på svenska nyutkommen bok. Som författarna skriver:

Det är aldrig fråga om att skilja bättre från sämre, utan att skilja de få subjekten från den breda massan, från borgerligheten: från de andra. Därför handlar dessa kriterier först och främst om den dömande själv och de sociala distinktioner som upprättas i och med domen. Den dömande är egentligen inte alls intresserad av verket, utan av att framställa sig själv som aristokrat, som övermänniska.