CUF

De stora fackförbunden brukar anklagas, inte minst från den politiska högersidan, för att företräda sina egna maktintressen snarare än de enskilda medlemmarnas frågor. Många gånger med rätta.

Därför tycker man att den svenska borgerligheten borde applåderat när en fackförening för en gångs skull väljer att ta sig an en enskild medlems arbetsplatsproblem.

Jag talar om restaurangen Lilla Karachi, som satts i indrivningsblockad av Syndikalisterna. Detta eftersom en enskild medlem, med risk för sin egen tillvaro eftersom han saknat arbetstillstånd, vittnat om dåliga arbetsvillkor och svarta löner.

Man kan tycka vad man vill om syndikalisterna tillämpning av fackliga rättigheter  – man vinner knappast folkligt stöd med glåpord mot restauranggäster – men rätten till indrivningsblockad är inskriven i lag.  Och bör nog så förbli – om arbetsmarknadskonflikter skulle börja lösas i rättssal istället för i förhandlingar mellan parterna skulle domstolsväsendet snabbt drabbas av ärendeinfarkt.

Därför är det med stigande förvåning jag lyssnat till utspelen från borgerliga ungdomsförbund och debattörer apropå Lilla Karachi. Istället för att, som syndikalisterna, faktiskt lyssna på en arbetstagare som tycker sig ha blivit illa behandlad, har man reflexmässigt tagit restaurangägarens parti därför att arbetstagarens företrädare tillämpar lagen på ett sätt man inte tycker om.

I en rättstat avgör man konflikter i domstol, inte med utpressning, har det hetat i muf-arnas och cuf-arnas retorik. Samma resonemang kan vändas mot dem själva: i en demokrati är det till riksdagen man vänder sig om man vill ändra lagen, inte till gatans parlament.