Demokrati

”Freedom, go to hell” stod det på plakaten när islamister demonstrerade mot Muhammedkarikatyrerna i danska Jyllandsposten. ”Freedom, go to hell” svarade schweizarna igår och inskränkte religionsfriheten för muslimer genom att rösta igenom ett förbud mot minareter. Därmed har islamisterna fått rätt, de som hävdar att friheten i väst inte är en lika frihet för alla och därmed bara en chimär och bara för västerlänningar, en analys de använder för att ursäkta att friheterna inskränks i muslimska länder.

Omröstningen sätter fingret på en av de grundläggande skillnaderna mellan vad jag i min bok Mer demokrati – mindre politik kallar en liberal och en totalitär demokratisyn. Enligt den totalitära demokratisyn som större delen av vänstern anammar sätts majoritetsbeslut i högsätet, och ska i idealfallet omfatta alla samhällsbeslut, inte bara politiska, exempelvis genom ”ekonomisk demokrati”. Med en sådan samhällssyn finns inget att invända mot minaretförbudet, ske majoritetens vilja. Bara med en liberal demokratisyn – enligt vilken statens och politikens maktutövning är underställd lagar och varje människas grundläggande fri- och rättigheter – kan principiella invändningar mot gårdagens pöbelvälde resas. Gäller fri- och rättigheter alla, eller gäller de bara dem som tycker, lever och tror som majoriteten?

An unelected British politician, put forward by an unelected prime minister, as a result of a treaty this country has never had a referendum on, has now been chosen to lead a Union we haven't voted for in a generation. And we're the lucky ones - we're supposed to celebrate that a Brit found a top job. In the EU, even the supposed winners have no power.

Ian Dunt förklarar, apropå det parodiska valet av EU-president och utrikesminister, varför liberala Europavänner bör vara kritiska till EU.

Cecilia Malmström, folkpartiets EU-minister, kommenterar  min Expressen-artikel om EU, Vaclav Klaus och en liberal Europavision i en bloggpost. Eller, ja, själva innehållet berörs egentligen inte. Folkpartisten Malmström kör istället det trötta retoriska greppet att kleta ihop liberaler och kommunister (vi får väl vara glada att hon lämnade Sverigedemokraterna utanför den här gången) för att kritiken mot Lissabonfördraget och hur det drivits igenom på tvärs med folkopinionen kommer från flera politiska läger.

Kritiken i sak berör inte Malmström alls. Inte hur Alliansen passade att söka mandat för denna stora fråga i valet 2006, inte hur den svenska folkopinionen negligerats, inte hur statschefer i andra länder pressats att inte underkasta Lissabonfördraget folklig prövning, inte hu Irländarnas nej negligerades, inte heller att det i stort sett identiska konstitutionsförslaget förslaget röstades ner i Frankrike och Nederländerna. Hon försöker istället låtsas som om 27 länder, där bara Irland vågat konsultera sitt folk, står mot en ensam Vaclav Klaus. Så talar en propagandaminister.

Malmström har dock en fråga som förmodas vara retorisk:

Jag vill därför ställa den raka frågan: på vilket sätt är Nicefördraget mer demokratiskt? Det ger mindre makt till det direktvalda Europaparlamentet än Lissabonfördraget. Det ger sämre insyn och öppenhet när EU tar beslut. Det ger de nationella parlamenten mindre möjligheter att säga stopp när beslut tas i EU som hör hemma på nationell eller lokal nivå. Och det innhåller inte den stadga för grundläggande rättigheter som ger alla EU-medboragre en uppsättning garanterade rättigheter när EU fattar beslut.

Visst är Nice att föredra framför fler majoritetsbeslut på fler områden för alla som inte tycker att EU har för svårt att spotta ur sig lagar och regler som det är. Men att man är emot ett förslag om ökad överstatlighet och ett förslag till ”rättighetsstadga” som inkluderar ”rätt” till statlig arbetsförmedling, betald semester och en rad andra positiva rättigheter som mer liknar en politisk önskelista än okränkbara rättigheter som yttrandefrihet, innebär förvisso inte att man är för status quo. Vare sig åt det ena eller andra hållet. Om jag var EU-federalist skulle jag vara vansinnig på Lissabonfördraget eftersom dess ihåliga rättighetsstadga och ensidiga utökande av överstatlig makt omöjliggör den maktdelning och respekt för grundläggande rättigheter som en liberal federalism måste bygga på. Det är den tanken mer än någon annan som omöjliggjorts med Lissabonfördraget. Likaså torde även de som gillar innehållet i Lissabonfördraget kunna se att det knappast etablerats med demokratiska metoder utifrån något folkligt mandat i medlemsländerna.

Men EU-minister Malmström ser inga problem med att ha kört över opinionen i sitt land utan mandat för frågan. Och med tanke på att hon jublat över att EU-direktiven invaderat våra kylskåp lär hon väl knappast hålla med om avslutningen i min artikel om att Europa kan enas alldeles utmärkt genom öppenhet och handel, utan ytterligare överstat i Bryssel. Pinsammast av allt är nog ändå att debattnivån hos en sittande minister ligger på torgmötesnivån om att sammankoppla kritiska synpunkter på något inom EU med kommunism.

Det är skillnad på efterspelet till folkomröstningar beroende på om folket svarat som EU vill eller inte. Med den iakttagelsen som utgångspunkt skriver jag på Sidan 4 i Expressen idag om behovet av en liberal Europavision frigjord från nya politiska befogenheter i Bryssel, precis som det går att nära en amerikansk dröm, utan att gilla Washington. Och att jag håller tummarna för Vaclav Klaus:

Integrationen lever och mår bra, även utan nya överstatliga befogenheter.Billigare flygresor har gjort mer för att ena Europa än att EU-loggan pryder skolmatsalarna med budskap om subventionerad mjölk. I många fall bygger integrationen just på politikens frånvaro. I avsaknad av centrala harmoniseringar ger skattekonkurrens och olika legala lösningar en ständig tävlan i att lära av sina grannar för att bättre kunna uppmuntra dynamisk utveckling och affärer.

Folkpartisten Carl B Hamiltons replik om Systembolaget nedan är en påminnelse om att om det är något svenskt parti som inte gjort upp med sitt förflutna så är det just folkpartiet.

Under större delen av 1900-talet hade detta parti kontrollen över alkoholfrågan. Läkaren och folkpartisten Ivan Bratt tilläts och uppmuntrades att etablera ett integritetskränkande ransoneringssystem skyddat av en byråkratisk kontrollapparat, komplett med spioner och hembesök. Systemet etablerades genom vänskapskorruption, utpressning och genom att köra över demokratiskt fattade beslut om att i Stockholm ersätta Bratt och hans kumpaner. Det upprätthölls via godtycklig maktutövning vid sidan om lagen och med utomlegala befogenheter för att jaga konkurrenter. I Västerbotten etablerades en ordning för straffrihet för privata spioner som begick hemfridsbrott i jakten på illegalt drickande, och landshövdingen hade till och med en bötesfond för spioner som dömdes i högre instans. Ändamålet helgade varje medel, och vi ska vara glada att ändamålet i det här fallet var att kontrollera folks drickande, inte deras åsikter (även om en positiv uppfattning om motbokssystemet på sina håll var en förutsättning för att beviljas motbok).

Att Hamilton fortsätter denna historia genom att från sin position som monopolets aktör komma med ogrundade anklagelser mot näringsidkare och ad hominem mot meningsmotståndare är talande för den maktens arrogans som präglat svensk alkoholpolitik. Folkpartiets ställning som demokratiskt parti är allvarligt solkad så länge man inte gjort upp med sin alkoholpolitiska historia.

För en rejäl bakgrund, se min artikel i kulturmagasinet Voltaire Att dricka i DDR-Sverige.

Per Gudmundson kan man lita på. Han följer som få andra i Sverige antidemokratiska länder och rörelser i den muslimska världen. I dag skriver han lysande i Svenska Dagbladet om hur undfallande till och med den svenska riksdagen kan vara i sitt firande av Arabförbundets dag. Respektfull "dialog" är mycket  riktigt inte detsamma som undfallenhet.

I detta sammanhång kan jag inte låta bli att länka till den essä, "Liberalismens fiender och förnekelser", som jag skrev i Neo för två år sedan efter mitt möte med 13 muslimska ambassadörer  som talade om vad jag får – och ffa inte får – skriva och publicera. Bah! Mötet hemma hos just den egyptiske ambassadören blev en formativ händelse i mitt liv. För antingen förstår dessa diktaturers utsända inte vad en västerländsk demokrati är, eller också vill de inte förstå. Stackars alla människor som tvingas leva under deras förtryck. Deras hot och utfall mot demokratin får på inga villkor sätta ramar för hur vi lever här i Sverige.

Några veckor efter valet 2006 är det möte hos folkpartiet på Östermalm i Stockholm. På mötet ska nya kandidater till kommunala nämnder och styrelser nomineras, utifrån det färska valresultatet.

Innan mötet blir föreningens ordförande uppringd av en kvinna. Hon presenterar sig som ny medlem i partiet, och berättar att hon vill bli nämndeman.

Själva mötet blir en långdragen historia. Kvällen är sen när det är dags att diskutera nämndemannaposterna. För att slippa nattsudd bestämmer sig mötesdeltagarna för att utan diskussion helt enkelt nominera alla som anmält intresse för att bli nämndemän. Däribland den medlem som denna kväll för första och sista gången  bevistar ett möte hos folkpartiets Östermalmsförening.

Efter mötet gör dock en annan mötesdeltagare och medlem, helt på eget initiativ, en bakgrundskoll på den färska folkpartisten.  Det visar sig att denna under det senaste året varit engagerad i inte mindre än tre andra partier – Piratpartiet, Centerpartiet och det ökända Unika partiet.

Medlemmen ringer upp Östermalmsföreningens ordförande och berättar detta. När ordföranden får höra uppgifterna konstaterar han att nomineringen är ett misstag, och lovar att ringa upp valberedningens ordförande i Stockholms stad – den valberedning som slutgiltigt föreslår kandidater till Folkpartiet Stockholms stora nomineringsmöte.

Huruvida detta samtal rings vet Neo inte (vi har sökt Östermalmsföreningens dåvarande ordförande). Vi vet däremot att kvinnan trots allt nomineras och av kommunfullmäktige utses till nämndeman i Stockholms tingsrätt. Där har hon bland annat dömt i det uppmärksammade och juridiskt mycket komplexa Stureplansmålet.

Vid sidan av detta har hon drivit ett otal bloggar, där hon bland annat lagt ut graverande uppgifter – sanningshalt okänd – om flera kända journalisters sex- och privatliv. En av bloggarna, på Expressen, stängs ner av tidningsledningen strax före årsskiftet.

Men det är först när advokaten i det så kallade Café Opera-målet redovisar uppgifter om att nämndemannen i fråga på förhand diskuterat och dömt den åtalade vaktchefen i ett internetforum, och tingsrätten stänger av nämndemannen, som folkpartiet agerar och uppmanar nämndemannen att lämna sitt uppdrag. Valberedningens ordförande säger till Svenska Dagbladet att "vi har lärt oss av detta och vi kommer att införa bättre rutiner för att kontrollera personer som nomineras."

Bättre rutiner än de gamla. De som inte fanns.

Uppdatering: En fd folkpartist i Stockholm mejlar apropå ovanstående:"Jag såg precis att du bloggade om Cecilia Beckroth - en onekligen sjuk  historia. Till saken hör att flera har påpekat hennes olämplighet för  ledande folkpartister, däribland jag. Ingen har reagerat eller ens
brytt sig."

Djävulen sitter i detaljerna. Riksdagsmannen Henrik von Sydows debattartikel om ett till synes perifert ämne avslöjar hur mycket av den socialdemokratiska enpartistaten som fortfarande lever kvar. Och hur centralt det är att vi städar ut den. Läs!

Det här är intressant: högsta domstolen i Australien har slagit fast att en krogrecensent som gick loss med sågen gjorde sig skyldig till förtal.

Principiellt tycker jag förstås att domslutet är fel - vad som får sägas i en recension är inte statsmakternas sak att avgöra. Samtidigt kan jag inte låta bli att sympatisera med krogägaren. Just recensioner är nämligen det bästa exemplet på mediemaktens sämsta sida: godtyckligheten i maktutövningen.

Recensenter har en ohygglig makt. För en nyöppnad krog, som ännu inte hunnit bygga upp ett stabilt kundunderlag, kan ett dåligt betyg i DN På Stan betyda mycket snar konkurs och ett livsprojekt i spillror (och, i somliga fall, död).

Tänk er själva i den situationen: hela er professionella pch privata tillvaro ligger i händerna på en handfull människor som du inte vet vilka de är (eftersom de arbetar och skriver anonymt), vars bedömningskriterier varken du eller någon annan känner till och vars domslut du inte tillåts yttra dig om, och allra minst överklaga (fast du kan ju alltid annonsera för några hundra tusen).

I politikens värld kallas den typen av maktutövning förtryck. I journalistikens universum benämns den yttrandefrihet.

Jag kommer aldrig att glömma Kristina Axén Olins tårar på valnatten 2002. De var ju så säkra på att bli återvalda, den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus. De hade ju vunnit matchen om mediebilden.

I en eftervalsanalys  i Moderna Tider skrev jag om just detta - att makten, trots den medialiserade verklighet svenskarna lever i, fortfarande vinns på gatan, i mötet med vanliga människor. Det hade socialdemokraterna förstått, och lyckades mobilisera gräsrötterna på gator och torg. Där fick de arbeta ostört, eftersom de moderata medlemmarna satt hemma och kollade på tv.

Anklagelserna om att statsminister Fredrik Reinfeldt är "osynlig i medierna" har jag därför alltid uppfattat mer som ett uttryck för journalistisk frustration över att inte få uttalanden serverade på silverbricka snarare än för omtanke om alliansens förutsättningar att bli återvalda 2010.

Idag skriver Dagens Nyheter utförligt (ej på nätet, av outgrundlig anledning) om Reinfeldts resande i den svenska vardagen.  Jag både tror och vill tro att det är så man vinner människors förtroende i det långa loppet och skapar förutsättningar för förändring.

I den pr-skadade politiska världen viskas det naturligtvis om att också Reinfeldts resande är ett trick för att framstå som folklig (och för att få rubriker i lokalpressen). Men med risk för att framstå som hovpoet tror jag faktiskt att han är folklig på riktigt.

Under morgonen idag hade jag ett ärende på statsrådsberedningen. I korridoren utanför statsministerns rum står ett vitrinskåp där Göran Persson brukade förvara svulstiga gåvor från besökande statsmän och -kvinnor. Krimskramset är borta nu. I skåpet ligger istället en skyddshjälm från gruvan i Kiruna.

Mauricio Rojas skriver om vänstervridningen av svenska skolböcker i dagens DN. Huruvida han har rätt överlåter jag åt andra att diskutera, och den som vill bilda sig en egen uppfattning kan alltid läsa rapporten i sin helhet.

Vad Mauricios rapport i grunden handlar om är hur socialdemokrati och samhälle blivit ett; Sverige är en mental enpartistat.

Att skolboksförfattarna slirar på formuleringarna känns dock som ett hyggligt harmlöst exempel på enpartistatsfenomenet för den, till exempel jag själv, som läser Anders Isakssons nya bok om Ebbe Carlsson-affären.

Isakssons bok är, förutom en utmärkt genomgång av en snårig historia jag var för liten att begripa när det begav sig, ett skrämmande historiskt dokument över den svenska enpartistaten. Socialdemokraten Ebbe var god vän med mordutredaren Hans Holmér (Holmér bodde till och med inneboende hos Carlsson i mordutredningens början) och gavs full insyn i utredningen, egna nycklar till polishuset, oinskränkt rätt att kvittera ut polisbil vid behov (!) och egen livvakt . Regeringen höll aktivt Holmér under armarna, trots att man inom polis- och åklagarväsende allt mer tvivlade på hans PKK-konspirationer (men få vågade protestera, av rädsla för att stöta sig med den politiska makten). Att ett fyllo skulle mördat Palme passade inte in regeringens världsbild, och via Holmér styrde socialdemokraterna utredningen i sin (felaktiga) inriktning.

Med mera. Med mera. Isakssons bok är späckad med häpnadsväckande fakta som möjligen inte är nya, men åtminstone nya för mig.

Idag känns denna fullständiga sammanblandning mellan parti och stat faktiskt en smula främmande. Sverige är fortfarande en mental enpartistat, men partiets medlemmar kan åtminstone inte längre kvittera ut egna polisbilar. Sverige har förändrats, och det till det bättre.

Jag är sen på bollen, men research tar tid.

Nätet och medierna svämmar över av löst tyckande kring östdominansen i lördagens schlagerfestival. Har det blivit en dyngtävling av det hela? Eller speglar resultatet bara att Europa inte längre ser ut som det brukade göra?

Svaret är detta: de 21 västländerna (dvs medlemmar i Eurovisionen redan innan murens fall) ÄR diskriminerade i förhållande till sin folkmängd.

I årets tävling fick 42 länder avge röster. Varje land hade 58 poäng att fördela (12+10+8+7+6+5+4+3+2+1). Genom att dela poängen med antalet invånare kan man räkna ut röststyrkan per invånare i varje land. Detta har jag gjort, och resultatet ser ut som följer. Siffran anger antalet poäng per miljon invånare. Uppgifterna om folkmängd är hämtade från Wikipedia.

De 21 västeuropeiska länderna har sammanlagt nästan 420 miljoner invånare. De 21 östeuropeiska länderna samlar ihop knappt 340 miljoner. Det betyder att västeuropa har 2,9 poäng per miljon invånare att dela ut (58*21/419,5), medan östeuropeerna har hela 3,6 (58*21/338).

Med nuvarande valsystem missgynnas alltså de västeuropeiska schlagerväljarna i förhållande till de östeuropeiska. Därför riktar jag en fråga till bloggläsarna, som säkert har en och annan akademisk poäng i statskunskap - hur konstruerar vi ett rättvist valsystem till nästa schlagerfinal? Är det dags att lägga ner nationsröstningen och införa ett alleuropeiskt val?