Fördelningspolitik

De senaste sex åren har arbete lönat sig allt bättre. LO konstaterar idag på DN Debatt att förvärvsarbetandes inkomster har ”realt ökat med i genomsnitt 3,3 procent om året, vilket de konstaterar är ”en relativt hög nivå”. Både arbetare och tjänstemän har fått det rejält bättre. Det har också blivit allt bättre att driva företag, företagare och jordbrukare har ökat sina inkomster med hela 4,40 procent.

Detta har skett samtidigt som andra grupper också fått det bättre, om än inte samma procentuella ökning. Sjuka och arbetslösa har ökat sina inkomster under perioden, trots att den procentuella ersättningsnivån i försäkringssystemen minskat.

Så vad är problemet? Tja, att LO måste hitta något att klaga på. I den barnsliga retorik som utgår ifrån att ekonomi är en kaka som en snäll fröken ska dela så lika som möjligt till alla heter det att ”[d]e rikaste har fått mest, de fattigaste minst”. Och de utanför arbetsmarknaden som alltså fått det materiellt bättre har ändå blivit fattigare, relativt sett. Även om de kan köpa mer tak över huvudet och mer korv och kläder till barnen nu än förut har de blivit ”fattigare” eftersom de kan köpa mindre relativt de som arbetar och tjänar bra.

Som ett mått på hur idélös och bittert klagande dagens opposition är är DN-artikeln intressant, men som ett substantiellt inlägg i samhällsdebatten är den skrattretande. ”Problemet” att alla får det bättre och att det lönar sig särskilt bra att arbeta och driva företag tarvar knappast någon akut lösning. Tvärtom.

Lite märkligt är det ändå att ett liberalt parti som centern förra veckan stod som värd för epidemilogen Michael Marmot. Marmots forskning är förvisso intressant, och går ut på att man kan se samband mellan livslängd och andra hälsoindikatorer å ena sidan och sådant som utbildning, status och inkomst å den andra. Inte bara mellan länder eller socialgrupper, utan även på enskilda arbetsplatser som inom den brittiska statsbyråkratin finns ett samband som gör att de som har högst, ställning, längst utbildning etc lever längre. Ett av de mest uppseendeveckande exemplen från Marmots bok Statusfällan – att Oscarsvinnare lever fyra år länge än de som bara blev nominerade – har förvisso motbevisats, men över lag tycks sambanden vara stabila.
Problemet är nu att Marmot efter att ha konstaterat dessa skillnader vill platta till dem. På politikens och moralens område är Marmot lika ytlig som hans forskning säkert är grundlig. Vid föreläsningen hos centern framkom att Marmot ser politiken som alla goda gåvors givare, där finansministrar av personlig snålhet och elakhet ”ser till” att det fortfarande finns fattiga i landet och världen genom att inte spendera mer pengar.
Ungefär lika ytlig är synen på rättvisa. Alla skillnader som det går att ”göra något åt” menade denne herre var orättvisa. Det är en rättviseuppfattning klart till vänster om till och med en halvsocialist som John Rawls. Språkbruket i den WHO-kommission som Marmot lett är än mer bombastiskt. Där heter det att människor ”dör i onödan” på grund av ”social orättvisa”. Intressant eftersom Marmot själv i Statussyndromet inte lyckas påvisa stöd ens för tesen att det finns ett hållbart samband mellan dödlighet och stora inkomstskillnader (s 109-110). Att skillnaderna i sig skulle vara skadliga finns alltså inte särskilt mycket underlag för, även om det naturligtvis beror på vad det är för skillnader.
Att exempelvis de som utbildar sig längre generellt sett också lever längre behöver inte ses som något orättvist, de kommer igång med livet senare och är dessutom en utbildningspremie. Detsamma med att lyckas i karriären. Om någon gör det och får ännu bättre hälsa, samtidigt som andra också får bättre hälsa, vilket är situationen i västvärlden över tid även enligt Marmot, vad är då problemet? Varför skulle det vara så viktigt att ”utjämna hälsoskillnaderna” mellan en professor och en pol mag, eller ens mellan en arbetare och en tjänsteman?
Frågan är också vad man rent faktiskt kan och är beredd att göra åt skillnader av det här slaget. Hur hade politikerna tänkt sig att fördela status, i många fall människors självvalda uppskattning av folk som gjort något bra. Ska de ransonera eller förbjuda erkännande och uppskattning? Om Oscarsutdelningar verkligen hade lett till fyra års skillnad i livslängd mellan enormt rika och välrenommérade skådisar, följer det därav att Oscarsgalan ska förbjudas? Eller ska priserna fördelas av en ransoneringskommitté efter behov, eller ska alla skådisar få en statyett? Skulle inte samliga åtgärder förta glamouren och statusen kring skådespelaryrket för alla?
Marmot och hans gelikar är duktiga på att klaga, särskilt på sådant som är bra och hälsosamt, som inkomst, status, utbildning, socialt nätverk, etc. (Vilket är paradoxalt om det nu är hälsa snarare än missunnsamhet som är drivkraften.) Men de blir ofta svaret skyldiga om vad felet egentligen är och hur det ska rättas till. Exempelvis försökte jag försiktigtvis påpeka det motsägelsefulla i att en adlad professor som nyss lett en ansedd FN-kommission gör sig till talesman för jämlikt fördelad status, och fick ett ordrikt, vänligt men föga substansrikt svar. Marmot erkände att han inte funderat särskilt mycket på om skillnader verkligen är orättvisa och vilka i så fall (att kvinnor lever längre än män leder sällan till samma bombastiska fördömanden av väldens orättvisa som skillnader i livslängd mellan klasser), mer än att han ”hade talat med en filosof”. Det är så dags när planen på världsherravälde redan är sjösatt.
För så är det. Marmotkommissionen har redan i hälsans och vetenskapens namn ordinerat en politisk mirakelmixtur mot avundsjukan, komplett med både progressiva skatter och lagar om obligatorisk cykelhjälm (!). Här samsas krav på att motverka ojämlikheter i makt med kravet på att låta FN diktera att alla människor ska fås att se ojämlikheter i hälsa som orättvisa och vilja bekämpa dem. Här ordineras en stark och svällande offentlig sektor, starkare myndigheter och ”förbättrad samhällsstyrning”, och en underdånigt ”ansvarskännande” privat sektor. Mer makt och pengar åt stat och politiker på alla nivåer. Naturligtvis med några rejäla köttben åt den armada av forskare som i Marmots anda ska ut och mäta varenda skillnad och diagnostisera den som orättvisa. I hälsans namn odlas alltså en osund vilja att platta till.
Förhoppningsvis inser centern att den aldrig så duktige forskaren Michael Marmot är en politisk (och moralisk) kvacksalvare. Redan i helgen kom i varje fall det första avsteget från Marmotmoralismen med beskedet att centern vill sänka skatten även för dem som betalar mest. Och inte ens Åsa Torstensson vill väl lagstifta om cykelhjälm?

Mats Gellerfelt uppmärksammar i SvD Kultur att Pelle Svanslös skapare Gösta Knutsson skulle ha fyllt hundra i år och förärats en biografi. Där avslöjas att de flesta katterna hade verkliga förlagor, men någon sådan avslöjas inte för Måns. Det antyds att Ola Larsmo på DN Kultur ruvar på hemligheten.

En sak kan dock konstateras om elake Måns: ideologiskt var han socialist, anhängare av tanken att fördelningspolitik är viktigare än privat äganderätt. Knutsson sticker elegant och pedagogiskt (så att minsta barn borde begripa det) hål på pretentionen om att fördelning skapar ordning och rättvisa i boken Trillingarna Svanslös från 1948:

— Man säger inte hej till en direktör, sa Måns strängt. Man säger goddag eller godmiddag.

— God eftermiddag sa Bill.

— Man säger god eftermiddag till deriktörn, sa Bull.

— Har du blivit direktör på sista tiden? Undrade Pelle.

— Det är just vad jag har blivit det, sa Måns stolt och svängde på svansen. Direktör och chef för Råttkommissionen.

— Vad är Råttkommissionen för nånting? frågade Pelle och såg lite orolig ut.

— Det är en synnerligen förnämlig inrättning, sa Måns och satte nosen i vädret. Det är jag som har hittat på den, och det är jag som är chef.

— Deriktör, sa Bill.

— För Kommissionsråttan, sa Bull.

— Råttkommissionens uppgift är att få ordnade råttförhållanden här i stan, fortsatte Måns. Därför har det bestämts att alla som fångar en råtta ska anmäla det till kommissionen. Sen bestämmer kommissionen vad som ska göras med råttan.

— Den ska ätas opp, så klart, sa Pelle.

— Så klart och så klart! Måns brusade upp. Det är inte alls så klart att den ska ätas opp. I varje fall är det inte klart vem som ska äta opp den. Kommissionen samlar upp råttorna och fördelar dem efter rättvisa principer.

— Efter vadförnånting? Undrade Pelle.

— Efter prinsessor som piper, sa Bill.

— Så ligger det till, sa Bull.

— Det där låter invecklat, tyckte Pelle.

— Det är utomordentligt klart och lättfattligt, fräste Måns. Och hädanefter blir det stränga straff för den som fångar en råtta utan att anmäla det.

— Det där begriper jag inte, sa Pelle. Om jag fångar en råtta, så är den råttan väl min.

— Det är just vad den inte är, ropade Måns. Alla råttor hör till alla. Från och med nu ska det bli ordning här i stan. Ordning och rättvisa. Och det är inte värt att någon försöker fånga råttor i smyg. Kommissionen har många tjänstemän som har sina ögon öppna...

(Tipstack till Jonas)