Fördjupning

Påläst, balanserat och sakligt. Anna Tiberg på fackförbundstidningen Dagens Arbete visar varför god journalistik utklassar demonisering, också när man skriver om Sverigedemokraterna. Läs hennes reportage om den politiska maktkampen mellan social- och sverigedemokrater på fackklubbarna i södra Sverige – och den avslöjande intervjun med Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesman Per Björklund.

Ni skriver att ”Svenska jobb ska i första hand gå till svensk arbetskraft.” Alltså de som har tillstånd att jobba här?

Ja.

Så är det väl nu också? Ni menar att ni vill ha de regler som gäller i dag?

Ja, de som finns i Sverige.

Definiera vad det är att vara ”svensk”.

Nej, det vill jag inte göra.

Varför inte?

Jag tycker inte att jag är så insatt att jag kan göra det.

Hela er skrivna politik är full av uttryck om det svenska och att vara svensk. Du sitter i partistyrelsen, och du är inte tillräckligt insatt för att svara på vad det betyder?

Du kan väl säga vad du tycker, så kan jag säga om jag håller med.

Ok … Svensk är den som lever i Sverige och/ eller själv känner sig som svensk.

Jaha. Nej, jag vill inte ge mig in i den diskussionen, du får ta det med någon på partiets presstjänst, Mattias, till exempel.

----------

Under semestern noterade vi att den socialdemokratiske bloggaren Magnus Ljungqvist under Almedalsveckan tilldelades det nyinstiftade Nyhetspriset för årets medborgarjournalistiska avslöjande. Något förvånande, eftersom partimannen Magnus Ljungqvist knappast kan sägas ägna sig åt journalistik, utan opinionsbildning. De uppgifter han "avslöjade" (till största delen hämtade från Skatteverket - uppgifter offentliga för alla och envar) var förvisso korrekta, och han var först med att få dem på pränt, men den som läser artiklarna i dag ser ju med all tydlighet att uppgifterna presenterades i en opinionsbildande förpackning. Som sagt, inget fel med det, så länge läsarna också får möjlighet att göra en källkritisk bedömning.

Huruvida så var fallet eller inte, och om vad som är medborgarjournalistik och inte, skrev Fredrik R Krohnman och Jonathan Leman intressant i Dagens Media i samband med utdelningen av Nyhetspriset, en artikel som gav eko. Därför bad vi Fredrik och Jonathan att sammanfatta diskussionen och utveckla sina tankar här hos Neo. Varsågoda!

----------

Under årets upplaga av Almedalsveckan,  bland politiker och pr-människor, delades det första priset för medborgarjournalistik ut med pompa och ståt. Nyhetsbolaget (aka politikerbloggen) belönande den partipolitiskt anställde pressekreteraren Magnus Ljungkvist för sina insatser i den granskande medborgarjournalistikens tjänst. PR-byrån Prime stod för prispengarna & rosévinet efteråt.

Magnus Ljungkvist är känd för oss i sfären som "bloggaren som fällde Borelius". Magnus Ljungkvist var först ut med att på sin blogg publicera uppgifterna som fick Maria Borelius att stå med skägget i brevlådan. Det råder inga tvivel om att Magnus Ljungkvist var först med publiceringen och det är självklart att han bör få credd för sitt arbete.

Men ett pris i medborgarjournalistik? Till en partipolitisk pressekreterare? Och inte vilket parti som helst, utan Sveriges i särklass största parti som därtill nyligen förlorat makten såväl i Stockholmsregionen som på riksplan?

Vi skrev nyligen en debattartikel i Dagens Media, där vi menade på att det är dags att på allvar börja diskutera, definiera och renodla medborgarjournalistiken. Vi riktar kritik mot både bloggosfärens sätt att förhålla sig till begreppet medborgarjournalistik, samt etablerad medias förmåga att hantera samma begrepp. Den efterföljande debatten har erbjudit både ris & ros, samt tillfälle för några intressanta observationer. Låt oss återkomma till detta senare.

I artikeln skriver vi:

I Sverige har vi sedan Boreliusavslöjandet fått "medborgarjournalister" som komplement i mediebruset. Eller, vi har åtminstone tagit till oss ordet medborgarjournalist, citizen journalist. Att definiera vad det handlar om har vi inte brytt oss om. I USA finns en stor diskussion kring medborgarjournalistik och avsändarproblematiken som vi helt saknar på hemmaplan.

Center for Citizen Media ställer här följande kriterier för medborgarjournalistik:

*accurate (korrekt)

* reliable (pålitlig)

* independent (oberoende)

En medborgarjournalist arbetar själv med sin egen trovärdighet (disclose) genom att avslöja sin egen ställning, finansiella intressen, arbetsgivare och andra intressen personen i fråga kan tänkas ha. Är inte dessa krav uppfyllda pratar vi inte om medborgarjournalistik, men det kan likväl vara god pr.

Vi vill värna medborgarjournalistiken, som vi tror kan vara ett ypperligt komplement till etablerad media. För att så göra måste vi behandla medborgarjournalistiken seriöst, och därmed kunna ställa krav på denna form av nyhetsrapportering. Om vi struntar i detta steg riskerar ett redan - i svenskt mått mätt - luddigt begrepp att urvattnas än mer.

Vårt intryck är att den svenska bloggosfären så gärna vill vara som den amerikanska. I sin jakt på att vara en del av diskussionsklimatet blir den lätt fartblind - saker bör kallas för vad de är. Om en politisk pressekreterare planterar en nyhet genom att telefonledes tala med en journalist betraktas detta som ett gott dagsverke och vardagsmat. När samme pressekreterare istället lägger ut det på en blogg påstår en hyfsat enig sfär att samma "scoop" är "medborgarjournalistik", trots att det bara är kommunikationsformen som skiljer de två beteendena åt. Bloggosfärens syn på sig själva är således inte särskilt medienetural - formen blogg anses så pass viktig att traditionell etik och källkritik kan ställas åt sidan. Vem vill inte vara något så nobelt som en medborgarjournalist?

Bloggosfären utger sig ofta för att vara "kritisk mot media" och intresserade av att föra fram diskussioner och vinklar "som annars inte kommer fram". I teorin en vacker målsättning. I praktiken undrar vi om det inte förhåller sig som så att den svenska bloggosfären är hyfsat omogen och inte på något vis annorlunda än sedvanlig partisfär. Ryggdunkningarna är de samma som tidigare, medan formen (blogg) är ny.

Ett tydligt exempel är att vi tidigare försökt diskutera begreppet medborgarjournalistik i bloggosfären, men ingen eller klen respons som följd. När vi sätter samma ord på pränt i "en vanlig artikel" tar det däremot fyr. Bloggosfären sätter ingen egen alternativ agenda, utan följer efter traditionell media trots att man utger sig för motsatsen.

Nåväl, bloggosfären har givit oss ris och ros. Fredrik Malm, riksdagsledamot för folkpartiet, bloggar utmärkt om varför han först och främst är riksdagsledamot och sekundärt bloggare. Miljöpartisten Tomas Melin håller med oss, här.

Vi har också möts av en del kritik från Magnus Ljungkvist  och Jonas Morian . Vi spaltar de vanligaste invändningarna.

1. "Det har länge varit känt att Magnus Ljungkvist arbetar för Socialdemokraterna, ni har inte avslöjat något nytt!"
Det stämmer att vi inte har avslöjat något nytt. Vi har dock aldrig utgett oss för att avslöja något, utan strävat efter att diskutera och definiera begreppet medborgarjournalist. Kan verkligen en person med gräddfil till maktens korridorer betraktas som medborgarjournalist när denne egentligen bara utför sitt arbete som pressekreterare?

2. "Ni presenterar gammelmedias kritik!"
Ett typiskt exempel på bloggosfärens ovilja att kritiskt förhålla sig till sin egen sfär. Ingen av oss tillhör på något sätt gammelmedia. Båda är dock sedan länge en del av "bloggosfären".

3. "Ni eftersträvar en objektivitet som inte finns, inte ens bland den sedvanliga journalistkåren!"
Nej, det gör vi inte. Varudeklaration av journalistkåren är en intressant diskussion, men en helt annan diskussion. Däremot tycker vi att det är rimligt att ställa krav på de som utger sig för att vara medborgarjournalister, precis som det är rimligt att ställa krav på journalistkåren. En journalist med starka kopplingar till moderaterna är olämplig för uppgiften att granska socialdemokraterna (det har bloggosfären i fallet Unsgaard redan enats om), borde inte premisserna gälla även för den del av bloggosfären som påstår sig bedriva journalistik?

4. "Ni har själva bakgrund i Luf/Moderaterna som ni inte redogör för!"
Rätt och fel.

För det första har ingen av oss utgett oss för att vara medborgarjournalister, för det andra framgår det av artikelns bylines var våra sympatier ligger. Men det relevanta är att det inte spelar någon roll att en av hos har haft ett förtorendeuppdrag för liberala ungdomsförbundet för åtta år sedan. Vi bryr oss heller inte om att Magnus Ljungkvist har varit med i SSU på åttiotalet - det relevanta att deklarera är sysselsättning och beroendeställning IDAG. Det har vi gjort.

5. "Magnus Ljungkvist har tydligt deklarerat att han arbetar för socialdemokraterna. Er kritik faller platt."
Nej. Vår kritik handlade lika mycket om att vanlig media nästan uteslutande missat att presentera Magnus Ljungkvists sysselsättning. Han presenteras primärt som bloggare. Vi menar att det är orimligt att registrerandet av ett gratisverktyg på internet blir personens främsta epitet, medan den högst relevanta yrkesrollen helt sätts åt sidan.

Vad det gäller Ljungkvists egen tydlighet beskriver han sig själv på bloggen som "en vit medelålders man" och deklarerar att "han inte representerar något särintresse". Vissa tycker att detta är ett under av tydlighet i varudeklarationen, vi menar motsatsen.

6. "Ni har en exkluderande syn på medborgarjournalistik. Politiker kan också vara medborgarjournalister!"
Här återfinner vi pudelns kärna hos våra antagonister. Alla är medborgarjournalister. Carl Bildt är medborgarjournalist enligt Magnus Ljungkvist egen ”inkluderande” definition. Om Fredrik Reinfeldt skaffar blogg, skulle han då vara "bloggare och statsminister"? Det är uppenbart att förhållningssättet är - ursäkta franskan - trams. En politiker arbetar inte alls efter några journalistiska principer. En politiker är inte intresserad av att kritiskt granska sig själv, eller för den sakens skull referera till två av varandra oberoende källor (journalistik for dummies). En politiker vill måla upp en verklighetsbild för sin sak. Det kan ofta vara god PR, men någon form av journalistik är det inte.

Vi inser att gränsdragningen mellan vem som är medborgarjournalist och vem som inte är det är svår. Vi inser att det förmodligen måste bedömas från fall till fall. Detta ville vi få till en diskussion om och vi spaltade därför ett antal kriterier på medborgarjournalistik, lånade direkt från den amerikanska debatten. Om vi ändå lånar ordet medborgarjournalistik kan vi väl likväl låna innebörden, då vi i Sverige inte brytt oss om att måla upp någon annan.

Vi inser också att det är något surt i debatten när de som har tagit sig privilegiet att definiera vad "vanliga medborgare" bidragit med till journalistiken själva tillhör den goda kretsen av politiker och pr-makare. När till och med en jurymedlem för Nyhetspriset delvis ger oss rätt i vår kritik hoppas vi att bloggosfären och medievärlden mognat till den grad att vi på allvar kan få till stånd en diskussion om medborgarjournalistiken och dess utövare.

För låter vi oss nöjas med att se på när en PR-byrå delar ut ett "journalistpris" till en partipolitisk pressekreterare ser det onekligen rätt mörkt ut för medelsvensken som vill driva Citizen Journalism.

Fredrik R Krohnman (http://blogdizz.blogspot.com)

Jonathan Leman (http://gokenjonte.blogspot.com)

Först var Neo rasister, och nonsensfaktorn i det utpekandet har ju redan min skrivbordsgranne här på redaktionen fastställt. Men i söndags var det dags igen -  i Dagens Nyheters recension (som i elektrisk form bara bara finns här) av Neos senaste nummer bygger recensenten Harald Hultqvist sin fräna kritik på att Neo "explicit hävdar att allmänna val inte är demokratiska om de hjälper muslimer till makten".

Notera ordvalet: explicit. Rådgör med Horace & Co, ni som händelsevis inte vet att det betyder "utryckligen, direkt".

Som den nyfikne reporter jag är kontaktade jag nämnde Hultqvist för att be om hjälp med att hitta dessa explicita ruskigheter som slunkit igenom redaktionens liberala garn. Konversationen följer här i sin helhet.

Hej Harald,
Jag har ett par frågor till dig angående din recension av Neos senaste nummer, som jag gärna skulle ställa dig. Finns det ett telefonnummer jag kan nå dig på?

Vänliga hälsningar
Peter
 --
Peter Wennblad
Redaktör
0708-122519
peter@magasinetneo.se

Den 07-07-23 15.09, skrev "harald@blackside.org" <harald@blackside.org>:
Inte just nu, jag kan ringa dig lite senare idag, men jag tar gärna frågor per mejl, om det har med innehåll, citat etc. att göra.
MVH
harald

Quoting Peter Wennblad <peter@magasinetneo.se>:
Mejl går bra. Sitter du vid en dator nu så vi kan ha en snabb
mejlväxling?

P

Den 07-07-23 15.40, skrev "harald@blackside.org" <harald@blackside.org>:
Javisst
H

Quoting Peter Wennblad <peter@magasinetneo.se>:
Okej, vi kör första frågan direkt: Du skriver att Neo "explicit hävdar att allmänna val inte är demokratiska om de hjälper muslimer till makten". Jag har letat efter detta explicita avsnitt, men inte hittat det. Var hittade du
det?

/Peter

Den 07-07-23 15.52, skrev "harald@blackside.org" <harald@blackside.org>:
Ottolenghi, längst ner på s. 39, från och med "Det är inte  nödvändigt att avskaffa majoritetsstyret..." och så vidare hela sidan ner.

/h

Quoting Peter Wennblad <peter@magasinetneo.se>:
Vad jag kan se skriver Ottolenghi att islamism (dvs en politisk ideologi) är oförenligt med demokrati. Varför skrev du ändå att vi "explicit hävdar att allmänna val inte är demokratiska om de hjälper muslimer till makten"?

/Peter

Den 07-07-23 16.19, skrev "harald@blackside.org" <harald@blackside.org>:
Det skrev jag i kontexten av inledningen (s. 37), som (liksom Norell) bakar ihop muslimer och islamister, och på så sätt misstänkliggör muslimer generellt.

H.

Quoting Peter Wennblad <peter@magasinetneo.se>:
på vilket sätt menar du att de bakar ihop muslimer och islamister? Utveckla gärna!

P

Den 07-07-23 16.33, skrev "harald@blackside.org" <harald@blackside.org>:
Han skriver konsekvent "så många som 3000 av dess muslimska medborgare och innevånare har tillbringat tid i al-Qaidas träningsläger" i stället för "så många som 3000 av dess medborgare och innevånare...".

Och "Siffrorna är små i proportion till hur många muslimer..." etc. Detta blir till ett utpekande av muslimer i största allmänhet, även om det bara är en retorisk glidning. (vilket jag också skrev i recensionen).

Mer uttalat blir det när han längre ner skriver "Utan tillräckliga bevis... Även om detta är sant, och det är det säkert, illustrerar det ett stort problem." Vad är det för slags undanglidande reservation?

h.

Quoting Peter Wennblad <peter@magasinetneo.se>:
Vänta nu, vad menar du med "blir till ett utpekande"? Är Ottolenghis formulering ett utpekande, eller "blir det" så genom din tolkning?

Och innan jag svarar på din fråga måste vi komma överens om begreppen: Norell och Ottolenghi skriver om islamistiska organisationer. Du säger att de skriver om muslimska dito. Ska jag tolka detta som att du likställer islam med islamism?

P

Den 07-07-23 17.11, skrev "harald@blackside.org" <harald@blackside.org>:
Det är naturligtvis min läsning, eftersom han inte skriver "alla muslimer är islamister". Men jag tror att du enklare kan se problemet i en formulering som exempelvis "Det är svårt att säga hur många pedofiler det finns i USA, eftersom det saknas statistik på hur många katolska präster det finns" eller "Antalet abortmotståndare i Portugal är svårt att uppskatta, men 78 % av befolkningen är kristen". Det skapar en omvänd bevisbörda.

Jag likställer inte politisk islam med islamism. Däremot kanske vi inte förstår samma sak under begreppet islamism. Det jag är ute efter att det är fullt legitimt att med demokratiska medel kämpa för en förändring av samhället, även om man gör det på religiösa grundvalar. Detta kan man naturligtvis ha olika åsikter om, men det är ett faktum. Jag är själv ateist och inte särskilt glad över att kristdemokrater sitter i regeringen och dessutom är den största gruppen i EU-parlamentet (väl?). Men det är deras demokratiska rättighet.

Om politiskt aktiva muslimer vill döda alla judar eller omyndigförklara hälften av befolkningen är det naturligtvis inte OK, men att i öppen debatt framföra förslag om muslimska helgdagar eller separata gymnastiklektioner är knappast terrorism. Den typen av förslag ska mötas med dialog och inte med demonisering. Det driver bara på segregeringen och utanförskapet.

h.

Quoting Peter Wennblad <peter@magasinetneo.se>:
Okej, det "explicita" var alltså din läsning, dvs implicit. Har jag förstått dig rätt då? Och den "benhårda kopplingen" mellan muslim och islamist består så vitt jag kan se av att Norell förutsätter att den mycket lilla islamistiska minoriteten i Sverige bekänner sig till den muslimska tron. Har han fel?

En avslutande fråga också: det är "inte okej" om islamister vill döda judar eller omyndigförklara delar av befolkningen. Vad betyder "inte okej"? Att det är oförenligt med demokrati?

P

Den 07-07-24 12.00, skrev "harald@blackside.org" <harald@blackside.org>:
Hela min artikel är naturligtvis min läsning av numret. Som jag redogjort för i artikeln handlar det mycket om betydelseglidningar och förrädisk retorik.

Att döda eller omyndigförklara människor människor på grund av etnisk tillhörighet, religion eller kön är inte demokratiskt. Det trodde jag du visste.

Det finns en fråga som jag gärna vill ha svar på eftersom den är av yttersta vikt både för demokratin, bedömningen av detta tidskriftsnummer och vår mejlväxling. Är du/ni verkligen intresserade av dialog? Frågan uppstår eftersom du varken svarade på direkt fråga eller har försökt bemöta några av mina argument.

H.

Quoting Peter Wennblad <peter@magasinetneo.se>:
Självklart vet jag det. Men eftersom hela din recension syntes bygga på att det var fel av ottolenghi att tycka detsamma -  han definierar ju islamism som "en ideologi som kräver fullständig lydnad för islams heliga lag" och "genomsyras av djup antagonism mot icke-muslimer" - kan jag nu konstatera att detta syns var ett missförstånd: ni är ju överens.

Självklart är vi intresserade av dialog, det var därför jag mejlade. Men syftet med att jag hörde av mig var att få veta mer om dina tankebanor bakom ditt påstående att neo "explicit hävdar att allmänna val inte är demokratiska om de hjälper muslimer till makten", och publicera detta på vår blogg för att ge våra läsare mer kunskap om hur recensenter arbetar.

Artikel på Neo-bloggen kommer under dagen. Tack för att du tog tid tid!

/Peter

Nu vet vi alltså att Harald Hultqvist och Dagens Nyheters explicita recension i själva verket, implicit, var en tolkning av det som inte stod, men som genom egen läsning av kontexten blev till ett uttryckligt och direkt påstående.

För er som vill veta vad som faktiskt stod i de texter Hultqvist läste – nämligen att islamism är oförenligt med demokrati, att man måste vara mycket noggrann med att hålla isär islam och islamism, att islamisterna utgör en bråkdel av den muslimska befolkningen, och att vanliga muslimers friheter är islamismens första offer – kan köpa senaste Neo på Pressbyrån eller teckna en prenumeration. Eller tjuvkika på Ottolenghis text här på sajten. Garanterat explicit.

Tre av personerna bakom ”den oberoende liberala ledarsidan” Friktion heter Martin Karlsson, Johan Karlsson och Andreas Bergh.

Att just dessa tre personer står bakom Friktion sätter historien om Littorins bluffexamen i ett annat ljus. Jag ska strax berätta varför.

Först, bara, några meningar om själva saken, om Friktions avslöjande.

Det råder inget tvivel om att Sven Otto Littorin, medvetet eller omedvetet, har skaffat sig och försökt dra nytta av en värdelös examen. Det är ett rejält snedsteg, och för det förtjänar Littorin kritik. Littorin förtjänar också i kanske ännu högre grad att kritiseras för sin häpnadsväckande ovilja att erkänna att hans examen, i akademiskt hänseende, är värdelös. För det är den. Att antyda att så inte är fallet är detsamma som att devalvera värdet av hela den svenska högre utbildningen. Det anstår inte en minister i en borgerlig regering, särkilt inte en med ansvar för arbetsmarknadspolitiken.

Därför är det också utmärkt att Littorin har granskats. Friktion har i det hänseendet gjort ett gediget grävjobb.

Därmed över till sakens kontext, personerna bakom Friktion. Dessa personer har ägnat sig åt ett dubbelspel i syfte att få bort Sven Otto Littorin från posten som arbetsmarknadsminister.

Martin Karlsson är fil. dr i nationalekonomi och forskar vid universitetet i Oxford. Han har politisk bakgrund i Liberala Ungdomsförbundet på 1990-talet.

 Sedan Friktion släppte nyheten om Littorins falska examen har Martin Karlsson, under eget namn, arbetat aktivt, genom mejl och inlägg på sin egen och på andra bloggar, bland annat här på Neos blogg, för att övertyga främst borgerliga opinionsbildare om att kräva Littorins avgång. Han har också tagit kontakt med Aftonbladet för att få dem att skruva upp tonläget mot Littorin. I inläggen på andras bloggar har Martin Karlsson också påstått att Littorin hela tiden vetat att hans examen var falsk, och att Littorin dessutom plagierat sin uppsats. Det finns inga uppgifter som stödjer dessa påståenden.

Martin Karlsson medger i telefon att han har skrivit för Friktion, senast ”någon gång kring tusenårsskiftet”, och att han också känner dem som då satt i redaktionen. När jag frågar om ”känna Friktions redaktion” på ren svenska betyder att han var medlem – då blir Martin Karlsson upprörd och vill inte svara. Svaret fick istället sökas i webarkivet archive.org, där det framgår att Martin satt i redaktionen tills Friktion upphörde som regelbunden publikation 2004.

Ett annat namn i samma redaktionsruta är Martins bror, Johan Karlsson. Johan Karlsson är statsvetardoktorand i Göteborg och i mitten av 1990-talet förbundsstyrelseledamot i Liberala Ungdomsförbundet.

Johan Karlsson har, liksom brodern, drivit opinion för Littorins avgång, både på sin icke anonyma blogg och i andra fora på nätet. Där har han ingalunda antytt att nyheten han tagit spjärn emot kommer från en publikation han själv ligger bakom – att så är fallet bevisas nämligen av att Johan Karlsson är ägare av domänen friktion.se (klicka på "holder" och fyll i koden).

Andreas Bergh är fil. dr i nationalekonomi och forskare vid Ratio. Han har, även han, en bakgrund som förbundsstyrelseledamot i Liberala Ungdomsförbundet på 90-talet. Han har dock lämnat folkpartiet. Enligt Martin Karlsson är Andreas och han ”bästa vänner”.

Andreas Bergh har ägnat sig åt en annan typ av dubbelspel i denna affär. Två dagar efter Friktions avslöjande, när nyheten hade slagit igenom i de etablerade medierna, ombads nämligen Andreas Bergh av Expressen att i egenskap av nationalekonom ge ett vetenskapligt omdöme om delar av Littorins uppsats. Berghs omdöme, ”Jag är inte imponerad”, var vagt, men definitivt inte ett gott betyg. Och dessutom inte det minsta opartiskt eftersom Andreas Bergh är en av Friktions grundare, och under sidans aktiva tid mellan 1998 och 2004 en flitig skribent på sidan. Också då i de flesta fall anonymt – men på Berghs sajt med egna texter hos Lunds universitet länkar han till anonyma texter på Friktion, och skriver dessutom att de bara är ”några av hans favoriter” – ett litet urval av en större mängd, med andra ord.

Andreas Bergh har på sin privata blogg dessutom skrivit åtskilligt om Friktions avslöjande, dock utan att nämna att Friktion är hans egen publikation. I stället har han vid upprepade tillfällen gett sken av att vara en vanlig läsare.

Vad vi bevittnat den senaste veckan är, vid sidan av den politiska ”affären” med Littorins examen, med andra ord inget annat än en journalistisk skandal. Friktion har grävt fram och planterat en nyhet, förvisso en korrekt sådan, men vars yttersta syfte tycks ha varit att piska upp lynchstämning hos de för Littorin svåraste motståndarna – opinionsbildarna på den egna kanten av det politiska spektrat. Journalistik och lobbykampanj i ett och samma paket, men där kampanjmakarna mörkat sina kopplingar till nyhetskällan.

Vilka motiv Friktionmedarbetarna har haft för detta tänker jag inte spekulera i. Jag konstaterar bara att till exempel Andreas Bergh är avlönad av ett forskningsinstitut som inte har mycket till övers för den svenska arbetsmarknadsmodell Sven Otto Littorin som arbetsmarknadsminister har valt att försvara. Inte heller Andreas Bergh personligen gillar moderaternas nya linje i arbetsrättsliga frågor.

Däremot har jag en bestämd åsikt om att bloggosfären i och med Friktionmedarbetarnas dubbelspel definitivt har förlorat sin journalistiska oskuld. Bloggjournalistiken – som under Littorinaffärens mest intensiva skede påstods ha ”klivit in i finrummet” – har bevisat att den drivs av samma drivkrafter och fåfänga som de etablerade medier. Och de bloggar som oreflekterat exploaterat nyheten om Littorin har bevisat att inte heller de, trots tid och oberoende som kanske saknas på en redaktion, kan motstå drevets likriktande logik.

Den etablerade journalistiken måste också lära sig en läxa av detta. För nog är det obegripligt att ingen, förutom Niklas Ekdal på DN, har frågat sig eller försökt luska ut vilka personer och motiv som ligger bakom en anonym blogg, som dessutom saknar ansvarig utgivare – den juridiska ansvarsmodell som hela den svenska tryckfriheten vilar på.

Littorin är, helt enkelt, inte den ende som inte redovisat hela sanningen, bara den ende som hittills har ställts till svars.

 
PS1. Denna artikel bygger, förutom på de länkar som finns i artikeln och en del andra öppna uppgifter på nätet, på samtal med minst två av varandra oberoende källor.

PS2. I en av de uppföljande artiklarna på Friktion hävdar skribenten att redaktionen haft en mejlväxling med Aftonbladets politikchef, Lena Mellin. Lena Mellin berättar, när jag får tag på henne på väg ut till sommarstället, att mejlet ifråga inte kom från Friktion, utan från en ”mycket otrevlig” privatperson som hon inte minns namnet på. Mejlet var, enligt Mellin, det enda hon fick angående sin kommentar om Littorin under affärens första dagar.

Alltså är det, eftersom Martin Karlsson här skriver att han kontaktat Lena Mellin, högst sannolikt att avsändaren och skribenten var Martin Karlsson.

PS3. Karl-Johan Karlsson, reportern på Expressen som undertecknade artikeln där Andreas Bergh ombads ge en vetenskaplig kommentar på en del av Littorins uppsats, är före detta liberal bloggare (nu nedstängd och raderad), har skrivit en rapport för Timbro och gått Timbros idéutbildning Stureakademin.

Karl-Johan hävdar dock på telefon att det, trots signaturen, var medförfattaren Simon Andrén som på eget bevåg tog kontakt med Andreas Bergh och ensam skrev artikeln. När Karl-Johan fick höra om Andréns val av källa kände han att det var olämpligt, på grund av Berghs arbete på Ratio. Karl-Johan påpekade dock inte detta för Simon Andrén. Och texten gick i tryck. Karl-Johan anser nu också, i vetskap om att det är Andreas Bergh som står bakom Friktion (uppgifter han också fått från egna källor), att Expressens val av källa var än mer olämplig.

PS4. När jag till slut får tag på Andreas Bergh vill han inte svara på frågan om han är eller har varit medarbetare på Friktion, eller känner till vilka som tagit fram nyheten om Littorin. Han säger bara att han någon gång skrivit på sidan under eget namn. Han vill först heller inte kommentera huruvida han också skrivit anonymt, men medger efter att ha ställts inför dessa fakta att så är fallet.

Andreas Bergh säger att han ”inte hade några problem med att uttala sig som nationalekonom i Expressen” och han ”inte tycker det var olämpligt”. På frågan om han förstår att andra kan finna det tveksamt, med tanke på att han samtidigt är en av personerna bakom Friktion, svarar han at ”då måste man vara väldigt snarstucken”.

PS5. Jag har försökt att nå Johan Karlsson för en kommentar, men utan framgång.

PS6. På en direkt fråga till Martin Karlsson om det är han som tagit fram nyheten om Littorin, får jag svaret att ”han inte kan svara ja eller nej på den frågan”. Samma svar får jag när jag frågar om han vet vem som annars ligger bakom den.

Jag är sen på bollen, men research tar tid.

Nätet och medierna svämmar över av löst tyckande kring östdominansen i lördagens schlagerfestival. Har det blivit en dyngtävling av det hela? Eller speglar resultatet bara att Europa inte längre ser ut som det brukade göra?

Svaret är detta: de 21 västländerna (dvs medlemmar i Eurovisionen redan innan murens fall) ÄR diskriminerade i förhållande till sin folkmängd.

I årets tävling fick 42 länder avge röster. Varje land hade 58 poäng att fördela (12+10+8+7+6+5+4+3+2+1). Genom att dela poängen med antalet invånare kan man räkna ut röststyrkan per invånare i varje land. Detta har jag gjort, och resultatet ser ut som följer. Siffran anger antalet poäng per miljon invånare. Uppgifterna om folkmängd är hämtade från Wikipedia.

De 21 västeuropeiska länderna har sammanlagt nästan 420 miljoner invånare. De 21 östeuropeiska länderna samlar ihop knappt 340 miljoner. Det betyder att västeuropa har 2,9 poäng per miljon invånare att dela ut (58*21/419,5), medan östeuropeerna har hela 3,6 (58*21/338).

Med nuvarande valsystem missgynnas alltså de västeuropeiska schlagerväljarna i förhållande till de östeuropeiska. Därför riktar jag en fråga till bloggläsarna, som säkert har en och annan akademisk poäng i statskunskap - hur konstruerar vi ett rättvist valsystem till nästa schlagerfinal? Är det dags att lägga ner nationsröstningen och införa ett alleuropeiskt val?

------------------------------------------------------------------------------------------------

Vi avslutar debatten om integritet med en replik på repliken, från Per Gudmundson

------------------------------------------------------------------------------------------------

Som kritik av Kristian Karlssons utmärkta artikel i senaste numret av Neo, där han ifrågasätter behovet av nya spaningsmöjligheter för FRA, anförde jag att hotet från terrorismen i framtiden inte ser ut som den ganska marginella företeelse terrorismen varit hittills i Sverige. Hotet är i framtiden snarast större än tidigare, då kostnaden för att utföra massmord stadigt sjunker. Av detta har jag dragit slutsatsen att det inte är orimligt att tilldela Sveriges signalspanare bättre verktyg att arbeta med.

I min kritik påstod jag inte bara att hotbilden är annorlunda än tidigare. Jag påstod att hotets vidd är omöjlig att uppskatta, varför det blir svårt att avväga vad den proportionella motåtgärden från samhället bör vara. Det är ett argument som närmast inbjuder till förlöjligande. För samma argument går naturligtvis att tillämpa med förskräckande resultat på en serie andra samhällsfenomen - akrylamid ligger nära i tanken för den som vill göra sig lustig.

Dessvärre har jag rätt.

Anledningen till att jag inte använder samma retoriska figur när det gäller sängrökning, bilbältestvång eller transfetter är att de som hot är av en annan art. Terrorismen skiljer sig genom sina mål och effekter från exempelvis vårdslöshet i trafik.

Terrorism är en form av krig, och har som sådant som mål att omstöpa vårt samhälle medelst våld. Om fem tusen personer från Ystad till Haparanda råkar drunkna i sina egna badkar under kommande år har det helt andra effekter på samhället än om ett välorganiserat terroristkommando skulle skära halsen av samma personer. Detta kommer naturligtvis inte att hända, men det får duga som exempel på skillnaden mellan hoten, inte i grad, utan i art. Vanligt folk skulle i det senare fallet inte våga gå på toa. Och hur ett sånt samhälle skulle lukta vill vi inte ens tänka på, eller hur?

Som så många andra ställer Karlsson frågan till mig var jag själv vill dra gränsen. Det är i sanning ett problem för mig. Som vanlig tyckande medborgare saknar jag den specialistkompetens som kanske behövs för att kunna ge beslutsunderlag i såna här frågor. Jag ser mig själv förvandlas till en sämre Linna Johansson, som är en lysande skribent som med envis gnällighet påpekar brister hos andra utan att någonsin själv leverera alternativa förslag. Jag får göra ett försök.

Ovan har jag visat att jag tycker att hemlig övervakning är rimlig vad gäller vissa hot (krig) mot samhället men inte mot andra (mobilstrålning). Kanske ska jag också säga något om hur jag betraktar integritetsfrågan.

Jag sköter snart sagt all kommunikation via Googles produkter. Mina mejl går genom Googles Gmail. Min kalender handhas av Google Calender. Med hjälp av Google Reader prenumererar jag på texter från ungefär hundra bloggare och på nyhetstexter som väljs ut med specifika nyckelbegrepp. Mina bloggtexter publiceras via Google-ägda Blogger, och de kommentarer jag får på dem likaså. Google Analytics registrerar ip-numren på dem som läser mig, och på varifrån jag själv loggar in. Min Google Toolbar registrerar vilka sökbegrepp jag använder i min webbläsare. Google vet med vilka jag kommunicerar, om vad vi kommunicerar, när och var vi kommunicerar, vad jag är intresserad av, vilka som är intresserade av mig, var jag kommer att befinna mig imorgon och var jag var igår.

Google har inte koll på min mobiltelefon, dock. Men när de lanserar en gratis mobilteletjänst kommer jag väl att nappa där också.

Jag känner mig inte övervakad av Google, trots att jag är medveten om att all min personliga information ständigt genomsöks av företaget för att deras sinnrika algoritmer ska kunna matcha rätt kunder med rätt annonsörer. Eller vad de nu gör.

Min integritetsförlust skulle inte vara alltför kännbar om ytterligare en aktörs algoritmer sorterade mina data. För det är det som det handlar om. Det är inte frågan om att några notoriska runkare ska sitta och tjuvlyssna på dina sexsamtal. Det är algoritmer som ska söka efter mönster i oändliga mängder information.

Jag inbillar mig att många andra tycker som jag på integritets-punkten. Det är annorlunda tider nu än när man brände blanketter från Folk- och Bostadsräkningen (jag kommer ihåg att min far slängde min blankett - "Du skulle ju ändå inte fyllt i den!"), vilket Peter Wennblads artikel i samma nummer av NEO väl antyder.

Men om jag nu tyckte att integritetsförlusten vore jobbig så skulle jag faktiskt kunna avstå från att ständigt registreras. Jag skulle kunna välja att kommunicera ansikte mot ansikte. Jag skulle kunna välja att alltid använda kontanter istället för kort. Jag skulle kunna välja att skicka kurirer istället för e-post. Jag skulle kunna leva utan telefon och dator i en hydda i skogen och läsa Thoureau. Etcetera. Men det vore ett liv jag bara önskar min värsta fiende. Och han lever faktiskt exakt så, i någon grotta i Pakistan på gränsen till Afghanistan.

Självfallet vill jag att människor med bättre kompetens än min bedömer vad som är den rimliga insatsen mot omvärldens hot. Därmed riskerar denna lilla debatt mellan mig och Kristian Karlsson att resultera i att vi gör som alltid vid konflikter - tillsätter en utredning. Karlsson har redan börjat, och anser således att Riksdagen bör utreda integritetsfrågan. Jag litar dock på att det demokratiskt styrda FRA och de demokratiskt styrda tjänstemännen på Försvarsdepartementet kan avgöra vilka slags verktyg de behöver och om dessa verktyg utgör något hot mot medborgarna. Det är ändå för oss de jobbar.

Jag för min del nöjer mig med att kräva mekanismer som garanterar att våra folkvalda kan övervaka övervakarna. Och om jag har förstått saken rätt så är det väl ungefär det man sitter och filar på i den tvärpolitiska överenskommelsen om FRAs befogenheter. Gott så.

(Foto Odenberg: Pawel Flato)

------------------------------------------------------------------------------------------------

Som utlovat: Kristian Karlsson svarar på Per Gudmundsons kritik.

------------------------------------------------------------------------------------------------

Kollegan Per Gudmundson är skeptisk till mina slutsatser i senaste numret av Neo, där jag försöker ställa terrorhotet i perspektiv. Om vi inte ställer risker i perspektiv kommer alla åtgärder mot dem alltid att verka önskvärda. För säkerhets skull.

Min uppfattning är att terrorhotet inte är allvarligt nog för att motivera det så kallade Odenbergsamhället, där staten kan lyssna på dina samtal och läsa dina brev helt utan misstanke om brott. FRA-propositionen är omotiverat drakonisk. Gudmundson håller inte med.

Han påpekar att dåliga generaler planerar för det förra kriget snarare än det kommande, och det faktum att Sverige inte utsatts för terrorism annat än i ytterst marginell utsträckning innebär inte att det kommer att förbli sant i framtiden. ”Vi har faktiskt ingen aning om hur nästa terrorattack kommer att vara beskaffad.” Det är förstås sant.

Om hotet är okänt, förklarar Gudmundson, förändras ekvationen som jag ställer upp. ”För vad är den proportionellt korrekta insatsen mot ett hot vi inte kan uppskatta?” Det är en intressant fråga. Problemet är att resonemanget kan motivera precis vilka integritetskränkningar som helst.

Hur drar Per Gudmundson själv gränsen; hur långtgående integritetskränkningar är godtagbara i kampen mot ett hot vi ännu inte vet någonting om? Går det överhuvudtaget att dra någon gräns? Och vad händer om vi applicerar samma resonemang på de kemikalier vi sätter i oss? Mobiltelefonstrålning? Transfetter, akrylamid och växthuseffekt? Vad är den proportionellt korrekta insatsen mot ett hot vi inte kan uppskatta?

Det är klart att det vore bättre om terrorbekämpningen utformas utifrån framtidens behov, eller åtminstone vår bästa uppskattning av det. En av poängerna i min artikel var emellertid att beredningen överlag är alldeles för dålig när det gäller lagförslag som hotar den personliga integriteten. Kamraterna i riksdagen tar inte tillräcklig hänsyn till integritetsskyddsaspekter när de stiftar lagar, de försöker inte ens ställa integritetskränkningar mot nyttan av övervakning och kontroll. Det konstaterade nyligen den tvärpolitiska Integritetsskyddskommittén.

Alltså: det är möjligt att jag har fel, att hotbilden i framtiden kommer att vara mer än tillräcklig för att motivera svepande telefonavlyssning och avskaffad brevhemlighet. Men beredningen och nyttoanalysen måste bli mycket bättre innan det kan komma på tal att ge Mikael Odenberg nyckeln till våra privatliv.

Kristian Karlsson

Var lite trögtänkt när jag bloggade om Janne Josefsson sent häromkvällen: naturligtvis ska bloggens läsare, precis som Janne, få ta del av Moderna Tider-intervjun i fulltext. Ett par smakprov:

– Jag själv reflekterar nog mer än vad de flesta föreställer sig. Det finns ett rus i den journalistiska makten. Det är lätt att med små medel lägga till och förbättra en redan bra historia.

Känner du det ruset?

– Absolut. Det är ett rus som är jävligt behagligt, men också farligt. Det är svårt att kontrollera. När man väl sitter i mörkrummet och redigerar är det lätt att man börjar skapa dramatik. Man klipper in en människa där, plockar ut en annan, stoppar in två sekunder på ett annat ställe och så vidare. Människorna blir som sagofigurer. Men man ska vara sanningen och historien hänsynslöst trogen. Annars måste man lägga materialet åt sidan.

Är tidsbristen den mest likriktande kraften inom journalistiken?

– Nej, det tycker inte jag. Det gäller att skapa sig det utrymme man behöver. Det får man inte gratis. Man måste ställa tydliga krav på sin redaktionsledning. Men unga journalister är så jävla lydiga. Efter två, tre veckor på en ny arbetsplats skriver de under artiklar de egentligen inte står för.
– Sen finns det förstås de som tycker att jag sysslar med brutal journalistik. Men det är åtminstone ingen som har sagt till mig att göra det.

Lars Adaktusson på TV8 ringde mig igår. Han är ju som bekant i luven på SVT-journalisten Janne Josefsson.

Hela bråket byggde på att Lars Adaktusson i sin SvD-kolumn hävdade att Janne Josefsson kallat sig själv "åklagare, domare och i vissa fall också döden". Detta förnekade Janne Josefsson å det bestämdaste i SVT:s Gomorron Sverige.

Lars Adaktusson ringde mig eftersom han hade hört att citatet, som han hade hämtat från andrahandskällor, härstammade från min intervju med Janne (som jag skrev om här).

Kan så vara. Därför bjuder jag på ett utdrag från intervjun (som jag också har på band). Att döma i striden, vem av Adaktusson och Josefsson som talar sanning och vem som ljuger, vem som har rätt och fel, om bödel är detsamma som döden, det överlåter jag till bloggens läsare.

Tror du att du blir fälld den här gången? [Frågan gällde alla anmälningar till Granskningsnämnden av valstugereportaget 2002, min anm.]

(Lång tystnad)

– Jag vet inte. Men i den här typen av program är vi åklagare, domare och bödel på samma gång. Dagens journalister är en maktfaktor det förmodligen inte finns någon motsvarighet till i historien. Och då måste vi ta människors kritik på allvar och vara lyhörda.

 
Nedan den exakta ordväxlingen mellan Adaktusson och Josefsson från Gomorron Sverige, för er som inte orkar eller har bandbredd nog att öppna videolänken.

"Adaktusson: Du mäter människor med din måttstoc, vad som är rätt och fel. Du förenklar verkligheten, målar upp i svart och vitt, och det som inte passar in där, det kommer inte med i ditt program.

Programledare: Förenklar du verkligheten, Janne Josefsson?

Josefsson: Det är ju så här att…du citerar mig här i kolumnen…

A: Du säger att du är domare, att du är åklagare…vem ger dig rätt att döma?

J: Men du skriver att jag säger att jag är döden…var har du hittat det någonstans?

A: Jag har hittat det i två forskningsrapporter…

J: Det stämmer inte…

A: Det bygger på en intervju i Dagens Nyheter…

J: Jag har aldrig sagt det.

A: Nu låter du som en politiker…

J: Men jag HAR aldrig sagt det!

A: Det var ju direktcitat i Svenska Dagbladet och i Dagens Nyheter, det har ju gått runt i svenska medier…

J: Men det visar väl hur den här journalistiken fungerar i Sverige.

A: Har du dementerat uttalandet?

J: Det är första gången jag ser det när du skriver det…jag har aldrig sagt det, det kan jag sätta hur mycket som helst på….du har aldrig hört det.

(…)

J: Däremot har jag sagt, och det är här är viktigt, jag har sagt så här, och det har jag sagt i all ödmjukhet, att vi som jobbar med journalistik, vi har fått en oerhörd makt. Vi är i någon bemärkelse åklagare, domare och vi verkställer domarna."

På tal om förutsägbarhet: den fasansfulla massakern på Virginia Tech ledde omgående till krav på hårdare vapenlagar - från Europa. Som Wall Street Journal skriver:

Reading a summary of European editorials yesterday, we couldn't help but wonder if they all got the same New York Times memo, so uniform was their cultural disdain and their demand for new gun restrictions.

Jag tillhör verkligen inte de liberala vapenlagarnas tillskyndare, men har inte mycket till övers för ideologiska spasmer på ledarsidor heller.

Låt oss istället hålla oss till fakta.

Det är möjligt att hårdare vapenlagar är ett sätt att minska våldsbrottsligheten, men därom tvista de lärde. Och som Michael Moore konstaterade i filmen Bowling for Columbine - USA och Kanada har ungefär lika många vapen per invånare, men amerikanerna ett nervösare psyke. Schweiz är ett annat land med många vapen - flest i Europa - men med låg våldsbrottsfrekvens.

Schweizisk man på shoppingrunda.

I fallet Virginia Tech behöver dock inte de tvista lärde, och vi kan konstatera att de europeiska ledarsidornas universalmedicin mot amerikansk brottslighet inte fungerade - nästan exakt två år innan måndagens massaker förbjöd nämligen Virginia Tech vapen på campusområdet. Vapenreglementet i fulltext finns här.