Förmynderi

Systembolaget får med rätta kritik för sitt senaste propagandistiska övertramp. Moderaternas rättspolitiske talesman, och tidigare ledamot i alkoholsortimentsnämnden, Henrik von Sydow kritiserar att ett statligt bolag lägger miljoner på att driva kampanj i en politisk fråga: alkoholmonopolets bevarande. Det ska bli intressant att se vilket svar han får på sitt brev.

Annonsen sprider en i bästa fall inkomplett och överdrivet glättig bild av det svenska alkoholmonopolets framgångar. Utan att ha några egna propagandamiljoner till förfogande bjuder jag istället en ambitiös och kompletterande historik, Att dricka i DDR-Sverige.

Folkpartisten Carl B Hamiltons replik om Systembolaget nedan är en påminnelse om att om det är något svenskt parti som inte gjort upp med sitt förflutna så är det just folkpartiet.

Under större delen av 1900-talet hade detta parti kontrollen över alkoholfrågan. Läkaren och folkpartisten Ivan Bratt tilläts och uppmuntrades att etablera ett integritetskränkande ransoneringssystem skyddat av en byråkratisk kontrollapparat, komplett med spioner och hembesök. Systemet etablerades genom vänskapskorruption, utpressning och genom att köra över demokratiskt fattade beslut om att i Stockholm ersätta Bratt och hans kumpaner. Det upprätthölls via godtycklig maktutövning vid sidan om lagen och med utomlegala befogenheter för att jaga konkurrenter. I Västerbotten etablerades en ordning för straffrihet för privata spioner som begick hemfridsbrott i jakten på illegalt drickande, och landshövdingen hade till och med en bötesfond för spioner som dömdes i högre instans. Ändamålet helgade varje medel, och vi ska vara glada att ändamålet i det här fallet var att kontrollera folks drickande, inte deras åsikter (även om en positiv uppfattning om motbokssystemet på sina håll var en förutsättning för att beviljas motbok).

Att Hamilton fortsätter denna historia genom att från sin position som monopolets aktör komma med ogrundade anklagelser mot näringsidkare och ad hominem mot meningsmotståndare är talande för den maktens arrogans som präglat svensk alkoholpolitik. Folkpartiets ställning som demokratiskt parti är allvarligt solkad så länge man inte gjort upp med sin alkoholpolitiska historia.

För en rejäl bakgrund, se min artikel i kulturmagasinet Voltaire Att dricka i DDR-Sverige.

I Neo nr 4 – 2009 skrev Per Karlsson artikeln Fler skruvar och mindre korkat om myten om det svenska Systembolagets unikt stora vinutbud. Men alla Neos läsare var inte nöjda. Nedan följer en replik från folkpartiets riksdagsledamot Carl B Hamilton, tillika ledamot i Systembolagets styrelse.

Trevlig läsning:

Neo är en sofistikerad tidskrift. Per Karlsson, ”vinkännare och skribent”, är undantaget som bekräftar regeln med ”Fler skruvar och mindre korkat” (nr 4, 2009).

Författarens tes är att Systembolaget har ett dåligt utbud, och att det är bättre i länder utan monopol, och att bland annat därför är monopolet dåligt.

Man kan tycka det är folks ensak om de vill supa skallen av sig, vara likgiltig inför ungdomars möjlighet att skaffa vin och sprit, brottslighet och alkoholistfamiljers öde, om ofödda barn i mammas mage skadas, etc. och Karlsson har måhända inga folkhälsoambitioner till skillnad mot Systembolagets uppdragsgivare.

När man – som Karlsson – jämför Systembolaget med stora vin- och sprithandlare i Paris, Köpenhamn och London är det därför närmast trivialt att börja med att påpeka att dessa har vinstmaximering som mål medan Systembolaget inte har detta enkla mål, utan istället har ett dilemma att styra mot: att ge bästa service till nyktra vuxna utan att för den skull uppmuntra alkoholkonsumtion. Upprätthållandet av åldersgränserna är centralt.

På hemsidan kan man läsa att målet är ”att skapa god dryckeskultur, där alla kan njuta av Systembolagets drycker utan att skada sig själva eller andra.” Knappast en programförklaring som passar Paris, London eller Köpenhamns vinhandlare! Inte heller att – som Systembolaget – ”sälja alkoholdrycker med ansvar”, men däremot vill säkert även konkurrensutsatta vinhandlare ”överträffa kundens förväntningar genom att ständigt utveckla sortiment, kunnande och service.”

Karlsson fokuserar lustigt nog enbart på antal produkter i affären och inte ens prisaspekten på viner finner han värd att nämna och inte heller något om mångas behov av kvalitetsindikatorer. ”I Sverige finns bara en enda aktör som säljer vin och sprit och då är det ju ganska självklart att dess butiker har många sorter. Men det är ju inte alls det som är relevant. Det intressanta är hur många olika produkter den svenska konsumenten har tillgång till totalt, inte bara i en enda butikskedja.”

På Systembolaget finns ett hyggligt standardsortiment, ett större kompletterande beställningssortiment och därtill ett sortiment av tillfälliga produkter, över hela landet och inte bara i huvudstaden. Dessutom kan den som vet namnet på en dryck och producent eller butik i utlandet, privatimportera genom Systembolaget, med hjälp av en blankett på bolagets webb. Sortimentet är alltså helt obegränsat för den som vill vänta några veckor (se webbplatsen). Däremot är det inte lagligt att göra som Australian Wine Club annonserar (nr 4, s 47) att leverera import ”till din dörr, helt lagligt” eftersom ålderskontrollen då inte kan upprätthållas av monopolsäljaren, Systembolaget.

Den välrenommerade brittiska oberoende vinskribenten Janice Robinson (Financial Times och ett flertal vinböcker) har karaktäriserat Systembolagets utbud som bredare än hos någon detaljist i Storbritannien, men betydligt smalare än det totala brittiska utbudet i alla affärer. Men genom den globala privatimportmöjligheten finns faktiskt även det utbudet att tillgå för den envise.

Den som vill debattera svensk alkoholpolitik seriöst har just nu ett gott tillfälle. En alkoholpolitisk utredning lades fram i vintras. Remisstiden gick ut i juni. Påverkanstid löper. Proposition och riksdagsbeslut före valet 2010.

Carl B Hamilton, riksdagsman för folkpartiet liberalerna

(Per Karlsson svarar på denna replik här)

Ju mer folk dricker, desto mer tränar de. Detta konsistenta statistiska samband har hittats i en amerikansk studie (pdf här, via Reason) De som drack mycket motionerade 20 minuter mer i veckan jämfört med helnykteristerna, måttliga alkoholkonsumenter motionerade 10 minuter mer (Inga jätteskillnader, alltså). Läkaren bakom studien varnar för att tolka sambandet som att det skulle vara ett bra träningstips att öka sin alkoholkonsumtion, kanske en något överflödig anmärkning. Men studien ger ytterligare bekräftelse på att stat och myndigheter kan lägga ner den här jakten på moraliskt klandervärda levnadsvanor nu. Folk blandar och kompenserar rätt bra på egen hand.

En annan nykter röst mot de intoleranta nollvisioner som sköljer över oss på droganvändandets område är läkaren Lars Sjöstrand i dagens SvD. I en fantastisk artikel försvarar han ruset som en del av det mänskliga, där ruset från droger är något av det mest lättillgängliga. Alkoholen får sin sociala funktion inte bara för att det är gott utan för dess effekter. Liksom dess uppenbara nedsidor har ruset också uppsidor som att gynna kreativitet och kärlek.

– Den enskilde kan leva ett gott liv utan rusmedel, men som fenomen kommer ruset alltid att finnas. Det finns inte en kultur som inte har haft tillgång till rusmedel. Människor har alltid försökt socialisera eller tämja ruset. Det är därför jag tror att det inte någonsin kommer att finnas ett alkoholfritt eller narkotikafritt samhälle.

Nej, det kommer inte att finnas, hur många staten än låser in. Och desto viktigare. Det vore för många människor en mardröm, inte ett ideal. Ta allt tal om vikten av en alkoholfri uppväxt ända fram till 18-årsdagen, till exempel. Hur många hade, handen på hjärtat, önskat en sådan för egen del? Kanske är vi så smått på väg att lägga folkhälsofanatismen och moralismen åt sidan för en nykter och balanserad syn på droger och rus. Det vore inte en dag för tidigt.

 – Det är en viktig del av livskvaliteten att slippa känna löklukt och utsättas för passiv mökning.

Det säger idag miljöpartiets Stefan Nilsson som tog initiativet i den viktiga kommunala frågan att reglera hur personalen luktar. Initiativet har nu lett fram till stadens lökförbud, som drivs igenom av det borgerliga styret.

– Äldre har hört av sig till oss, men även föräldrar med barn i förskolan har reagerat på löklukt ur personalens munnar, säger borgarrådet Eva Samuelsson (kd).

Nja, riktigt så var det kanske inte. Stockholms Stad har förvisso infört ett lökigt förbud, men inte mot lök utan mot rök. Av motiveringarna att döma är vi dock så långt gångna i moralistisk livsstilsreglering att hur personalen luktar är en politisk fråga. Det stinker.

Ihop med moderata riksdagskandidaten och tidigare Timbrokollegan Johnny Munkhammar skriver jag idag på Aftonbladet Debatt om att alkoholpolitiken borde fortsätta att liberaliseras med avskaffat monopol och sänkta åldersgränser.

Artikeln är en omarbetad och kortad version och vi bjuder Neoläsare på den längre texten nedan:

Systemet behöver en kulturrevolution
Den kallades lite skämtsamt för oktoberrevolutionen, avskaffandet av motboken i oktober 1955. Den hälsades av frihetstörstande svenskar som slängde de förhatliga ransoneringsböckerna i sjön.
Och den var en för sin tid viktig frihetsreform. Alkoholbyråkratin var både löjlig och integritetskränkande. Få kan idag ens föreställa sig att man på denna tid skulle lämna ut uppgifter om inkomst, yrke, hyreskostnader och bevittnat intyg om sitt nyktra leverne, samt utstå heminspektion för att få köpa av Systembolagets begränsade alkoholutbud. Kvinnor och arbetare diskriminerades regelmässigt och alla beslut fattades av en lika mäktig som godtycklig spritbyråkrati. Det dracks förvisso mindre totalt sett, men supandet dominerade på bekostnad av njutning och alkoholen som en naturlig följeslagare till mat, umgänge och nöjesliv.

Det är egentligen först med EG-medlemskapet som vi kan tala om en andra frihetsperiod på alkoholområdet, början på vad vi med samma skämtsamhet skulle kunna kalla kulturrevolutionen. Utbudet har breddats. Få minns idag att cider inte såldes i Sverige förrän på 1990-talet, att starkare belgiska ölsorter var förbjudna innan EG-medlemskapet 1995 eller den hysteriska debatten kring alkoläsk. Skatterna har sänkts. Tack vare EU har införselkvoterna vid resande ökat och vi kan importera viner vi smakat på semestern privat, även om det är byråkratiskt och krångligt. Än så länge finns förvisso Systembolaget kvar, men de utövar en slags paternalism light där köandet och skammen fått ge vika för breddat utbud och generösare öppettider.
Svenskarna har tack vare dessa förändringar fått smak för alkoholen som ett hälsosamt njutningsmedel till vardagens middag, inget man behöver vänta till helgen med. Fler dricker också på lokal i social samvaro med andra. Med utökade öppettider blev Stockholm under 1990-talet en modern storstad med pulserande nöjes- och nattliv.
Visst har alkoholen en baksida i form av beroende, skador och asocialt beteende som ingen får blunda för, men skadorna har inte alls varit i närheten av dem som domedagspredikanterna förespeglade i samband med EU-inträdet och den högre genomsnittskonsumtionen. Tvärtom förutspår Socialstyrelsen fortsatt minskande alkoholskador under de närmaste decennierna. Svenskarna dricker föga förvånande inte sin maltwhisky på samma destruktiva och hälsofarliga sätt som man förr kolkade i sig ”en halv böj”.

Kulturrevolutionen med ett levnadsglatt sätt att närma sig alkoholen är ett framgångsrikt förhållningssätt som borde vara ledstjärna för alkoholpolitiken i stort. Tyvärr har alltför många förändringar hittills närmast tvingats på motsträviga riksdagspolitiker, där folkpartisten Gabriel Romanus förslag om obligatoriska nivåmätare på boxviner kan tjäna som nivåmätare på viljan att reglera fåniga detaljer. Till detta kommer ett egenintresserat alkoholmonopol och myndighetsskrå som slår vakt om de restriktioner som finns kvar, hur ineffektiva de än visar sig vara.
Dessvärre finns rester av denna förmyndarmentalitet även i Allianspartierna, och i den förda regeringspolitiken. Regeringen har höjt straffskatten på alkohol, en skatt som i praktiken ökar incitamenten för smuggling och svartsprit. Nyligen har en utredning rekommenderat tidigare krogstängningar och fortsatt förbjuden gårdsförsäljning, två åtgärder som fäller krokben för turistnäring och nöjesliv.
Samma utredning var i direktiven förbjuden att ifrågasätta det alkoholmonopol som fortfarande innebär dålig service och dyra priser. Som vinkännaren Per Karlsson avslöjar i nya numret av samhällsmagasinet Neo är myten om Systembolagets rika utbud just en myt. Sett till hela marknadsutbudet av vin har exempelvis våra danska grannar tillgång till ungefär 20 000 viner, medan Systembolagets monopolutbud är futtiga 1800 sorter, där många i praktiken är slutsålda.
Alliansens liberala partier borde självklart gå i bräschen för en liberal alkoholpolitik som vårdar och utvecklar kulturrevolutionen och gör upp med Sveriges mörka förmyndarperiod. En fortsatt liberalisering där vuxna människor förutsätts kunna hantera alkohol i sociala sammanhang ger utvecklingsmöjligheter för kultur- och nöjesliv, liksom för turismen. Att avskaffa monopolet, straffskatterna och den löjliga åldersgräns som gör att myndiga personer kan avgöra landets framtid, men inte handla en back öl är ytterligare några delar i att myndigförklara svenska folket. Myndighetspropaganda och monopol har inte släckt människors törst på alkohol, men väl vår lust och nyfikenhet. Sverige skulle berikas om kreativa entreprenörer istället fick öppna vinbodar eller destillerier och tilltala våra sinnen med smakprov och reklam.

Johnny Munkhammar
Riksdagskandidat (m)
Mattias Svensson,
Redaktör Neo

”Tonårsförälder, se upp! Annars kan din könsmogna dotter ta initiativet till hångel, eller till och med s-e-x, när hon umgås med pojkar i samma ålder!!!”

Vem som ligger bakom ett så här unket, sexualmoralistiskt budskap om flickor som egentligen är kyska och sedesamma, när de inte förleds till annat, och killar som i själva verket alltid är redo, och aldrig skulle missa att dra fördel av om den kyska jungfruns naturliga motstånd skulle krackelera för ett ögonblick? Ella Bohlin? Muslimska friskolor? Bloggen Tradition och fason? Bnöööp. Fel svar. Det är Systembolaget som för dina och mina pengar försöker skrämma tonårsföräldrar med att om de köper ut cider kan deras dotter få för sig att ”mysa lite” med en kille. Titta på filmen ”Flirten” och till och med en liberal som undertecknad får lust att hala fram det där förbudet mot sexistisk reklam.

Fast man ska kanske inte bli så förvånad, sexism har trots allt varit en bärande del av den svenska alkoholpolitiken sedan urminnes tider.

(Foto: Martin Kristenson)

Det blev en gladlynt tillställning på Timbro idag vid presentationen av min rapport Medierna, Medierådet och moralpaniken. Min utgångspunkt var en jämförelse mellan videovåldsdebatten på 1980-talet och hur datorspel skildras idag. Slutsatsen är att skildringen är betydligt mer sansad och mångfacetterad idag, ungdomar kommer till tals istället för att ses som offer för kommersiell manipulation och beroenden och det är inte politiker som ses som lösningen.

Lite förvånande är att morgontidningen DN har en närmast entydigt positiv inställning, medan det finns betydligt fler moralpaniska inslag bland Expressens artiklar. Inte ofta en liberal får berömma DN Kultur, men här var det hatten av, särskilt när man satte Peter Englund att recensera krigsspel. Lika förvånad blev jag över att statliga Medierådet spelar en så tydligt balanserade roll i medierna, främst i Expressen.

Den senare slutsatsen provocerade Siewert Öholm i debatten, han tyckte att jag var lite mesig. Vi var dock knappast oeniga om att Medierådet ihop med annan statlig informationsbildning borde läggas ner. Öholm var också påtagligt negativ till moralpaniker och tycktes hålla med om min slutsats att på det här området är medieklimatet betydligt bättre än på monopol-TV:s tid. Lite förvånande kanske med tanke på hans framträdande roll i debatten då, men en klar tillnyktring.

Blev också ett roligt meningsutbyte när Öholm framhärdade i att förkortningen WASP betydde We are satans people, apropå hans klassiska Svar direkt-program om hårdrocken, som på den tiden, 1984, blev min introduktion till att medier inte alltid talar sanning.

Rapporten kan läsas här och debatten beskådas här.

En och annan på redaktionen hajade till över budskapet att jag skulle sluta på Neo och bli konsult åt Statens folkhälsoinstitut. Det var naturligtvis bara på skoj. Sak samma med Neos eget aprilskämt med varningstexter på fotbollsbiljetter.

Fast det är svårt att skilja den senare Neopostningen från Folkhälsoinstitutets egen postning från igår om ”hållbara matvanor”. Folk ska få sina matvanor reglerade och dirigerade av precis alla, utom dem själva:

För att nå en omställning mot mer hållbara matvanor är det nödvändigt att många arbetar tillsammans för att skapa ett hållbart val för konsumenten, exempelvis livsmedelsindustrin, restauranger, myndigheter, kommuner och ideella organisationer.

– Möjligheten att göra hälsosamma och hållbara matval kan också stärkas genom ökad kunskap och medvetenhet, säger Anita Linell.

•    Sidan uppdaterad den 1 april 2009

Inte utan att man önskar att det också var ett aprilskämt.

(Tipstack till Fredrik)

Regeringen: Fotbollsbiljetter får varningstext

”Den som går på fotboll riskerar att bli utsatt för våld och kränkande språkbruk” alternativt ”Att titta på fotboll kan leda till fetma, emotionella störningar och hjärtproblem”. Det är de två varningstexter som nu ska blir obligatoriska i samband med fotbollsmatcher på plats eller på TV enligt ett förslag från regeringen. Fotbollsbiljetter förses med varningstexter, likaså måste försäljningsställen ha en tydlig varningsskylt och vid biljettbokning på Internet kommer en varningsruta att synas. Förslaget träder i kraft den 1 juni i år.

-    Jag förstår att många tycker att det är roligt att gå på fotboll, men detta handlar också om folkhälsan. Det kan vara en ovan tanke för många att se idrott som ett folkhälsoproblem, men regeringen har ett modernt och evidensbaserat synsätt på riskabla livsstilar, säger folkhälsominister Maria Larsson.

Idrottsminister Lena Adelsohn-Liljeroth menar att fotbollstittande handlar om frihet under ansvar, och tycker att förslaget speglar en välavvägd kompromiss.

-    Vi vill inte förbjuda någon att gå på fotboll, däremot vill vi göra folk medvetna om riskerna det för med sig. Det handlar om att från samhällets sida ge en uppmuntrande knuff i rätt riktning, men om det inte får avsedd verkan är vi beredda att vidta fler åtgärder.

En vetenskaplig ansats
Förslagen har arbetats fram efter partssamtal med berörda myndigheter och på basis av en kommande rapport från Statens Folkhälsoinstitut som entydigt slår fast att fotbollen är ett folkhälsoproblem. Sambandet mellan hjärtsjukdomar och fotbollsevenemang är klarlagt i flera epidemiologiska studier. Enligt en schweizisk studie ökar risken för hjärtattack med 60 procent under ett stort mästerskap (Katz et al, 2003). Likaså finns en statistisk överrisk för stillasittande och konsumtion av alkohol, tobak och kaloritäta livsmedel i samband med fotboll, vilket är kopplat till hälsorisker på sikt. Det finns även problem med kränkande språkbruk och en snedvriden könsfördelning på läktarna, vilket uppmärksammats av Brottsförebyggande rådet (BRÅ).
På Statens folkhälsoinstitut, med ansvar för hälsofrågor och vetenskapligt kompetensunderlag, är man glad över att regeringen nu vidtar åtgärder.

-    Här har samhället ett ansvar och det är bra att regeringen nu slår fast att fotbollsarenor är en olämplig miljö ur folkhälsosynpunkt, säger generaldirektören för Statens folkhälsoinstitut Sarah Wamala.

Samtidigt menar Wamala att regeringen hade kunnat gå längre.
 
-    Vi tror inte att det räcker med varningstexter utan vill se en handlingsplan med ett batteri av andra åtgärder; kanske en fotbollsskatt, åldersgränser samt ytterligare forskning och informationsinsatser om sambanden mellan fotbollstittande och hälsa. Forskningen visar att livsstilsproblem till följd av felaktiga val tacklas bäst genom en integrerad ansats som involverar samtliga samhällsaktörer, fotsätter Wamala.

”Vandrande belägg för osund livsstil”
Statens Folkhälsoinstitut visar i sin rapport även på en alarmerande situation i medierna. Där glorifieras fotbollen, medan folkhälsoproblemen i dess spår har en undanskymd roll. Regeringen är på denna punkt mer försiktig med åtgärder.

-    Där kommer ju tryckfriheten dessvärre emellan, medierna är fria att skriva vad de vill, säger Maria Larsson.

-    Men jag vill uppmana till återhållsamhet med positiva och kritiklösa skildringar av något som innebär betydande samhällsproblem och hälsorisker för den enskilde. Regeringen kommer i ett första steg att kalla sportjournalister vid landets dagstidningar till samtal och ordna en utbildningsdag, säger Maria Larsson.

Mats Olsson, idrottskrönikör på Expressen vars namn nämns bland kandidaterna till regeringssamordnare mot fotbollshuliganism, ser gärna en vidareutbildning i folkhälsofrågor och välkomnar regeringens initiativ.

-    För att vara ärlig är många sportjournalister vandrande belägg för vad en osund livsstil för med sig. Egentligen borde man ju ha någon sorts viktgräns och alkolås för att få skriva om sport. Vi måste tänka på vår roll som föredömen, särskilt så länge ungdomar kan läsa sportsidorna och ta intryck.

”Bättre än att folk sitter hemma och tittar”
På Svenska fotbollsförbundet är man avvaktande till förslaget och förbundets ordförande Lars-Åke Lagrell menar att fotbollen som åskådarsport är orättvist utpekad.

- Vi vill naturligtvis göra vår del för folkhälsan, men med varningstexter på biljetterna vi säljer är ju risken större att folk sitter hemma och ser matchen på TV. Läktaren är en kontrollerad miljö där inget starkare än folköl serveras, med visitering och vakter och där vi gör vårt bästa för att få bukt med banderoller och ramsor som någon kan uppleva som kränkande. Ser folk däremot matchen på TV är det svårt att göra något åt vad de säger eller vad de äter och dricker, säger Lagrell.

(TT 090331 kl 22.52)

Fråga någon av dem som var med och administrerade vår nu saligen insomnade lyxskatt på choklad vilket helvete det var att smula, bränna och analysera vartenda litet kex och skumnalle.

Så avfärdar till och med fettpanikerna på Fokus förslaget om en fettskatt med hänvisning till Sveriges först 1993 avskaffade ”lyxskatt” på choklad. En idé  som mer grundligt avfärdas här.

Men säg den idiotiska ekonomiska idé som inte tar steget upp ur graven dessa dagar. För några veckor sedan kom Danmarks regering med förslag om fett- och sockerskatt och i förra veckan var det dags igen. Den brittiske läkaren David Walker fick sina femton minuter när han på läkarstämman föreslog en särskild straffskatt på choklad, ett förslag som avvisades med knappa två röster. Walker motiverar skatten på just choklad med att han tycker att det varit för lite negativ publicitet kring just detta lilla glädjeämne. Rätt talande för förmyndarmentaliteten.

Sida vid sida, tillsammans hjälps de åt. Kapitalet knackar på din dörr med hjälp av lagens långa arm och kräver att få komma med synpunkter på hur du lever ditt liv i hemmet, mer specifikt hur du ska undvika att konsumera energi. Inte sällen med filmkameran i högsta hugg. Hanne Kjöller skriver väl om detta energiförmynderi i dagens DN.

Det är även en tankegång jag tar upp på notissidan i senaste Neo. Akademiska paternalister som exempelvis Richard Thaler och Cass Sunstein har nämligen blivit alldeles till sig i trasorna över de möjligheter som öppnar sig för små ingrepp i vardagslivet. De vill att vi med information om grannens energikostnad ska mobba varandra till minskad konsumtion, liksom vi ska plågas av tickande taxametrar och blinkande lampor i hemmet när stat och kapital tycker att vi slösar på värmen eller är för mycket uppkopplade.

Ja, ransoneringens sköna nya värld har på sina håll tagit ytterligare ett kliv. I frågestunden från Thomas Friedmans föredrag vid London School of Economics kommer det fram att i vissa amerikanska delstater får företagen betalt av staten för att få kunderna att konsumera mindre energi. Friedman är okritiskt positiv till idén. För i helvete! Om en optimalt eländig plats skulle designas så är jag rätt säker på att det inkluderar företag som får betalt för att inte leverera sin vara. Och vi vet att vägen dit är stenlagd av goda intentioner.

Nyhet nr 1
Livsmedelsverket kritiserar svenska folket för att ha riktigt smör på smörgåsen, på tvärs med myndighetens kostråd. Här kan det bli tal om åtgärder för att få ännu fler att hålla till godo med lättprodukter.

Nyhet nr 2
Livsmedelsverket kritiserar företag för att inte ha riktigt smör i smördegen. De kan tvingas till detta.

Vilken tur att det finns en myndighet som har i uppdrag att både hålla ordning på folkets levnadsvanor och företagens affärer. Hur skulle det annars gå med smörkonsumtionen här i landet?

smör finns nu på 6 procent av smörgåsarna, 2006 var det 4 procent.

Livsmedelsverket är bekymrade över att folk inte äter de själadödande lättprodukter som myndigheten rekommenderar, en liten men ökande minoritet brer till och med riktigt smör på smörgåsen. Själv bekymras jag kanske mer över att en myndighet har resurser att bekymra sig över vad vi ber på mackan.

(Tipstack till Jonathan)

Fem tanter från olika partier med folkpartisten Barbro Westerholm i spetsen inledde veckan med att kräva mer förmynderi mot rökare. Förslag av liknande slag om att reglera varje liten aspekt av tillvaron sköljer över oss i en sådan mängd att det är svårt att stanna upp och bena ut innan de mest absurda påståenden godtas av ren vana. Just därför kan det vara bra att syna exakt hur verklighetsfrämmande antitobaksaktivisterna är.

Notera exempelvis att det nu inte längre handlar om att vuxna människor ska få välja att göra som de vill, de som röker lider enligt dessa pensionärspolitiker av ett ”kroniskt tillstånd” som måste ”behandlas”. Det är ett nyspråk som försöker göra förmynderi till vård och självvalda vanor till en sjukdom.

Eller titta på förslagen. ”En fortsatt kontinuerlig ökning av tobaksskatten hör till de mest effektiva komponenterna i åtgärdsstrategin.” Bnöööp. Det har vi redan prövat. Minnet kanske sviker tanterna, men Thomas Östros som ekonomisk talesman borde tända en varningslampa. Östros ansvarade som skatteminister för den kanske mest misslyckande ekonomiska åtgärden på 1990-talet, näst kronkursförsvaret. I två steg chockhöjdes tobaksskatten, med 26 och 27 procent 1997. Priset för ett vanligt cigarettpaket upp från 31:50 till 44:50. Staten skulle få intäkter och folkhälsan bli bättre var tanken. Resultatet blev istället organiserad brottslighet och lavinartad smuggling. I Helsingborg beslagtog tullen under första halvåret 1997 1 900 cigaretter. Motsvarande period 1998 beslagtogs 4,7 miljoner cigaretter. Året därpå fick regeringen backa och sänka skatterna, men vi lever fortfarande med sviterna av de smuggelnätverk som då uppstod. Förra året bedömdes var sjunde cigarett som såldes i Sverige vara obeskattad, antingen inköpt på resor eller insmugglad. (Det har naturligtvis inte hjälpt att även Anders Borg skruvat upp tobaksskatten igen.)

”Man bör också diskutera var tobaksförsäljning ska få ske. En dödlig produkt som tobak hör verkligen inte hemma i till exempel livsmedelsaffärer.” Strålande logik! Utöver det syrliga påpekandet att även många matkomponenter, inte minst socker, salt och fett, brukar lyftas fram som just ”livsfarliga” (vuxna människor vet naturligtvis att det är dosen som gör giftet, och precis som det är ofarligt att nyttja tobak då och då till fest, så är det ofarligt och rentav livsnödvändigt med socker, salt och fett i rimliga mängder) så påbjuder logiken att alla slags rengöringsmedel omedelbart avlägsnas från hyllorna. De är ju också livsfarliga att bruka på fel sätt, betydligt farligare än cigaretter.

Och då har vi inte ens gått in på det rena glädjedödandet i att påbjuda ”varningsbilder på tobakspaketen” eller att man med förslag om att förbjuda rökning utomhus lämnat varje ens tveksam och hårddragen koppling till i forskning bevisad skada. Om de förra åtgärderna kan bero på okunnighet, exempelvis den bland politiker så vanliga ekonomiska analfabetismen, så kan de senare inte motiveras med annat än den illvilliga lusten att peta i andras liv.

Den danska regeringen föreslår en skattereform med den sympatiska uppsidan att sänka inkomstskatterna. Men istället för att finansiera sänkningarna genom att banta den överdimensionerade staten, är det de danska medborgarna som ordineras svältkur på regeringens moralkakor. Politikerna drar sig inte ens för att snatta ur godispåsarna i sin jakt på skatteintäkter, det blir höjda avgifter på godis, choklad, glass och sockerhaltiga drycker. Därtill tänker regeringen göda staten med en helt ny fettskatt, 20 kronor per kilo mättat fett bland annat på mejeriprodukter (Snacka om att vanhelga fettisdagen. Vet hut!). Och med höjd cigarettskatt på tre kronor per paket får de stackars danskarna se ännu ett nöje gå upp i rök.

Detta alltså från en borgerlig regering och en statsminister som en gång i tiden var en riktig liberal. Danska tankesmedjan CEPOS är med rätta kritisk både mot de ynkliga skattesänkningarna och att finansieringen inte sker via minskade offentliga utgifter. Nätkommentarerna  hos borgerliga nättidningen 180 grader är inte heller nådiga, "oambitiöst och stötande" skriver någon och andra undrar uppgivet om det finns någon liberal motkraft mot socialdemokratisk hegemoni. Men vi kan nog gissa att förmyndare i alla partier här i Sverige lär få vatten på sin kvarn.

(Tipstack, Martin)

Jag förstår inte riktigt vinkeln på SvD:s nyhet om kvinnan som genomgått två aborter. Vi har fri abort i Sverige. Det betyder att det är kvinnans beslut om hon vill ha en abort eller sätta ett barn till världen som det är hennes ansvar att föda och ta hand om upp i vuxen ålder. Uppenbarligen vill kvinnan efter att ha fött många flickor ha en pojke. Vi kan gilla den preferensen eller inte. Jag kan förstå att par som har svårt att få barn kan önska att de var lika fruktsamma som den här kvinnan och säkert känner såren rivas upp av den lättsamhet med vilken andra hanterar ytterligare en graviditet. Men det är inte er sak eller ert beslut, det är hennes. Frihet innebär just att fatta beslut som andra inte gillar.

Ändå har alltså en läkare och verksamhetschef sprungit iväg till Socialstyrelsen (och till medierna?) och begärt överprövning och rätt att vägra lämna ut information till sin patient. Detta är ju det verkligt upprörande, att läkare tar sig rätten att moralisera och vilja överpröva och förhindra en kvinnas fria beslut över sin kropp. Ändå är vinkeln i hela artikeln hur detta ska kunna stoppas i framtiden, och det verkar dessvärre som storebror Socialstyrelsen är inne på sådana tankar. Till och med Göran Hägglund är en sansad röst i sammanhanget, även om han ogillar beslutet är han tillräckligt politiskt bevandrad för att se var en lagstiftning skulle leda.

Det är som ett eko från en inte alltför avlägsen dåtid, då det var upp till statliga kommittéer att efter att ha vänt ut och in på den ansökande kvinnans hela livssituation och intima detaljer avråda henne från abort, medelst lögnaktiga påståenden om abortens risker, elchocker för att få kvinnan på rätt tankar och simpelt byråkratiskt förhalande tills det var för sent om så krävdes, det rätta svaret visste man ju redan från myndighetens och läkarskråets sida. Detta ”positiva förmynderi” av överprövning – väl beskrivet i Lena Lennerheds utomordentliga Historier om ett brott  – är alternativet till fri abort. En ordning som alltså SvD med sitt val av nyhetsvinkel gjort sig till förespråkare för.

På min blogg offentliggörs idag resultaten av omröstningen Årets förmyndare 2008. Vinnare blev Svenska Dagbladets nyhetsredaktion. Kandidaterna presenterades här och SvD nominerades för "återkommande kampanjjournalistik till förmån för allehanda restriktioner och förmynderi. Vinklat urval, enbart problematiserande perspektiv, maximal uppmärksamhet åt den mest långtgående politiska åtgärden och inte en kritisk fråga till någon förbudsivrare, inte en enda."

Det är krångligt att få tillstånd för att servera alkohol. Det ska kontrolleras att gästerna inte röker, inte tar av sig på överkroppen, inte dansar om tillstånd för detta saknas och så får de gubevars inte heller bli berusade av vad de dricker och sedan ska det stängas på bestämda tider. Att få tillstånd till servering vid kulturevenemang är också meckigt, vilket bl a Stina Oscarsson skrivit om  (restriktiviteten hindrar dock inte att gästerna fyller på innan och somnar på scenen).

Nu har kulturnämnden i Malmö tagit ett utmärkt initiativ. En utredning ska försöka hjälpa kulturverksamhet i miljöer där alkohol serveras så att det sker utan att det blir polissak på grund av de strikta reglerna. Bäst vore naturligtvis att rensa i regelfloran, men det här är ingen dum lösning. Och den bygger på ett sympatiskt synsätt att människor ska kunna komma samman, umgås och skapa samtidigt som de kan tömma en bägare eller två.

Jag ser att SvD  reflexmässigt klagar på lagtrots, trots att det i de flesta fall är lagarna som är problemet. Kulturbidrag är naturligtvis alltid problematiska, men att hjälpa kulturskapare genom en snårig tillståndsdjungel kan mycket väl vara den bästa användningen av kommunala kulturbudgetmedel sedan Der Schlangemann.

Här på Neo uppmärksammar vi de positiva insatser folk gör för att förbättra samhället, bland annat via Året förändrare och Årets aktivist som firas nästa tisdag. Men vi underhåller gärna med berättelser om byråkrater, alarmister och dysterkvistar som ägnar sig åt att göra livet surt för andra. På min blogg pågår för närvarande tävlingen om det alternativa tistelpriset Årets förmyndare 2008. Över 600 personer har röstat hittills på någon av de åtta kandidaterna: från folkhälsobyråkraten som vet hur man ordnar en rolig fest till politikern som inte vill ha förbud, men…
Omröstningen pågår tom nästa fredag.