Journalistik

Minns ni bloggarnas barndom? När saligen insomnade Stockholm Spectator med kirurgisk exakthet dissikerade DN Kulturs plagiat eller när Subjektiv plockade isär gammelmedias dubbla måttstockar i kriminaljournalistiken?

Det var den kvalificerade mediekritiken som gjorde bloggarna mäktiga. Genom att  vara bättre, noggrannare, ärligare och öppnare visade de hur journalistik borde och kunde bedrivas. Genom grundlig research prövades varje påstått faktum innan det tilläts fortplanta sig i bloggosfären.

Tyvärr tycker jag att delar av detta ideal är på väg att förskingras.

När Henrik Alexandersson hittar ett hemligt FRA-dokument hävdar han att "det är rimligt att anta att FRA fått denna information genom att spana i kabel". En minst sagt allvarlig anklagelse. Men ingen vet vad han stödjer detta antagande på, och som Oscar Swartz visat vet han det förmodligen inte själv heller.

Men ändå har stora delar av den FRA-kritiska bloggosfären ändå valt att, mer eller mindre tvärsäkert, utgå från att Alexanderssons antagande är riktigt. Och så kan det gå när stämningen är upphetsad och tempot högt, men det var ju just den avlönade journalistkårens oförmåga att hålla huvudet kallt i pressade situationer som en gång fick de mediekritiska idealisterna att gå igång.

Slappt, slarvigt och oursäktligt hette det då. Det borde det göra nu också. Den som vill ha makt måste visa att den förtjänar makten mer än de som redan har den.

Jonathan uppmärksammar mig på att efterspelet till Ordfrontaffären fortsätter. Jag berättade ju härom veckan att Johannes Wahlström – nominerad till Journalistförbundets styrelse – nu hävdar att den ökända artikeln om svenska mediers Mellanösternbevakning VAR korrekt.

[Artikeln] resulterade i en debatt om att journalister som jag intervjuat kände sig feltolkade. Efteråt berättade de för mig hur kritiken av deras arbetsförhållanden skulle innebära personliga för dem. Av hänsyn till de inblandade valde jag då att inte gå vidare i ämnet.

De efteråt berättande journalisterna har nu svarat i tidningen Journalisten.

"Detta är helt och hållet lögn – det finns inget 'efteråt', jag har inte haft något med Wahlström att göra efter Ordfrontartikeln", skriver DN:s Mellanösternmedarbetare Lotta Schüllerqvist.

Peter Löfgren meddelar på telefon från Amman att Wahlströms inlägg är personligt kränkande.

"Wahlström försöker än en gång förvränga och blanda bort korten", skriver SVT:korren Rolf Fredriksson.

Johannes Wahlström borde därmed vara livstidsdömd till arbetslöshet. Men av Allmänna Arvsfonden fick han alltså nyligen 2,2 miljoner i bidrag för sitt "journalistiska" arbete.

Nu blir det semantik och navelskåderi, men jag misstänker att det är fler än jag som tycker att redaktören Mats Bergstrands rubriksättning på dagens debattartikel i Dagens Nyheter är ett ganska fult rygghugg på folkpartiet.

"Tvinga invandrarflickor att delta i sexualundervisning" har Bergstrand skrivit inom citationstecken, trots att det inte är ett citat ur texten. Denna tvivelaktiga rubrikteknik är dock inget nytt för Bergstrand (och han har fått kritik).

Men jämför rubrikinnehållet i DN och SvD. DN skriver att folkpartiet vill "tvinga invandrarflickor". SvD att fp vill "stryka undantaget".

Och det är  Svenska Dagbladet som gör rätt. Undervisningstvång är själva förutsättningen för den svenska skolplikten, och alltså knappast en nyhet.

Men en rubrik om avskaffat undantag är förstås inte tillnärmelsevis lika sexig som en piskande överskrift om batongliberaler. Men hårddragna överskrifter säger mer om rubriksättarens vilja till makt än om skribenternas dito.

Hoppades du att den senaste veckans debatt om citat- och källhantering skulle ha lett till viss självkritik i de kulturella skrivkamrarna?

"Någon tänker kanske att Zaremba simpelt drivs av något slags mobbarmentalitet. (...) Andra kanske misstänker att Zaremba, trots sina bedyranden om motsatsen, är homofob. Hans välkända faiblesse för katolicismen såsom den företräds av påven och regimen i Polen kan leda tankarna i den riktningen. Och nog osar artiklarna av raljans mot bi- och homosexuella även om det inte heller här går att plocka meningar som bevis. (...) Det minner om idén om den världsjudiska konspirationen, eller det numera lika vanliga fantasifostret att muslimerna vill ta över hela världen." (Mina fetningar)

Så skriver Åsa Linderborg i dagens Aftonbladet om Maciej Zarembas artikelserie . På blott två stycken lyckas Linderborg låta påskina (fast hon hänvisar såklart sina egna tankar till "någon" som "kanske" tänker och misstänker) Zaremba för att vara mobbare, homofob, antisemit och islamofob.

Det måste vara något slags svenskt rekord.

Till skillnad från Andreas Malm erkänner Åsa Linderborg helt öppet att hon saknar bevis för det hon insinuerar.

Alltid något.

Att DN-medarbetaren Andreas Malm är en slaskjournalist är ju känt sedan länge. Den underliggande frågan i diskussionen Malms senaste skamfläck är ju därför varför en ansvarig utgivare som Maria Schottenius – en publicist så aktad att hon förärats en plats i den svenska inkomststatistikens översta percentil – gladeligen agerar slasktratt för dylika skitskriverier.

Min tes är att förklaringen är att Schottenius tillhör ett utdöende journalistsläkte – internetanalfabeterna.

Schottenius är fostrad i en mediavärld där läsare och omvärld fanns på behörigt avstånd. Slarv med fakta eller osakliga personangrepp ledde på sin höjd till att man fick ett ilsket telefonsamtal. Sen ryckte man på axlarna och gick på lunch och höhöhö-ade med kollegorna om hur gött det känns att trycka till någon som inte kan slå tillbaka.

Jag minns själv den tiden. För det är, otroligt nog, bara tre-fyra år sedan som mediala misshandelsoffer stod försvarslösa. De var hänvisade till att – för det mesta förgäves – tjata om en treradig replik. Sina närmaste vänner kunde de förstås ringa upp och förklara för hur saker och ting verkligen låg till. Men för läsarna och den övriga medievärlden förblev de för överskådlig framtid stämplade som suspekta figurer.

Med ny teknik och nya publiceringsmetoder har denna dömande makt glidit massmedierna ur händerna. Ett grovt faktafel lever inte många minuter innan en morgonpigg bloggare utdelar ett dödande slag, som sedan sprider sig genom bloggosfären. Med Twingly-tekniken – som just DN Kultur mycket symptomatiskt inte använder sig av – blir dessutom övertrampen synliga i direkt anslutning till den ursprungliga artikeln.

Allt fler mediechefer förstår att denna maktförskjutning ställer nya krav på saklighet, noggrannhet och öppenhet. Visst, i relation till den breda publik som inte ägnar arbetsdagarna åt att hänga på bloggportalen Knuff kan en publicitetsskada bli bestående, men innehållet i en kraftigt ifrågasatt artikel fortplantas åtminstone inte till andra medier eller till opinionsbildarnas fikaprat på Kaffebar.

Där rör sig istället samtalet kring PJ Anders Linders fråga: Vad håller Maria Schottenius på med egentligen?

Och svaret är journalistik – så som den såg ut förr i tiden.

Tidskriften Mana har anklagats för antisemitism och kvinnofientlighet. Men tidningen har ett betydligt större journalistiskt kvalitetsproblem – enligt uppgifter till Neo är en av grundarna och profilskribenterna i Mana i själva verket påhittad. 

 
Den omdiskuterade tidskriften Mana grundades 1998 av tre personer: den nuvarande chefredaktören Babak Rahimi, journalisten Lotta Kubiak och iransk-svenskan Sharare Irani.

Sharare Irani var under de följande åren en av tidningens mest profilerade och frekventa skribenter.

Problemet är dock att Sharare Irani inte existerar. Det var i alla fall innehållet i ett nyhetstips som nådde Neo i mitten av veckan.

Därför ringde Neo runt till ett flertal medarbetare i Mana. Under den rundringningen fick undertecknad ett samtal med Lawen Mohtadi. Lawen Mohtadi arbetade som redaktör på Mana under större delen av 2004, och åren innan dess som skribent på frilansbasis och medlem i redaktionen. Numera är hon frilansjournalist som regelbundet medverkar i radions P1 och tidskriften Arena. Hon är också redaktör för den feministiska och antirasistiska tidskriften Slut.

Lawen Mohtadi bekräftar att Sharare Irani inte finns. Enligt Mohtadi är Sharare Irani chefredaktören Babak Rahimis påhittade alter ego.

 Hur vet du att Sharare Irani är en påhittad person?

- Babak Rahimi berättade det för mig när jag jobbade på tidningen. Han erkände också öppet att det var han själv som skrivit alla Iranis texter.

Hur säker är du på att Babak Rahimi har skrivit Sharare Iranis texter?

-  Jag är hundra procent säker. Vi diskuterade det här vid minst två tillfällen.

Enligt uppgifterna till Neo skulle motivet till Babak Rahimis alter ego vara att skaffa tidningen legitimitet i vissa frågor, genom att Irani påstås vara kvinna, kurd och feminist.Det gav också tidningen trovärdighet att ha en medarbetare som kunde rapportera direkt från Iran.

Av de övriga medarbetare på Mana som Neo talar med är det  ingen som säger sig känna till Sharare Irani, trots att hon alltså ska ha grundat tidningen och medverkat flitigt som skribent. Flera av dem är uppenbart ovilliga är uttala sig, eller menar att de inte ens hört namnet.

Vid ett tillfälle har dock Sharare Irani skrivit i Mana tillsammans med en annan kvinnlig skribent. När Neo når skribenten berättar hon att hon själv upptäckte sitt namn under artikeln ”när jag googlade mitt eget namn en fredagkväll”. Hon säger sig ha blivit väldigt förvånad, eftersom hon inte skrivit artikeln eller haft med den att göra. Däremot hade hon under en tid på 90-talet ett förhållande med Babak Rahimi.

Den kvinnliga skribenten vill inte kommentera uppgifterna om Sharare Irani, eftersom hon ”lämnat det där bakom sig och vill att det ska förbli så”. Samtidigt säger hon att hon ”väntat länge på att någon journalist skulle ringa och fråga om det här”.

En enda av de Manamedarbetare som Neo når känner till Sharare Irani, och påstår sig ha träffat henne. Det är medgrundaren Lotta Kubiak, som idag bor på Hawaii. I två mycket upprörda mejl antyder hon att Neos skulle ha rasistiska motiv att skriva om Mana, och förklarar att hon inte tänker lämna ut kontaktuppgifter till Irani(hela mejlväxlingen kan läsas här).

Vid en första påringning hävdar även Manas chefredaktör Babak Rahimi att Sharare Irani finns, men att hon befinner sig utanför Sverige. Enda sättet att kommunicera med henne är via Rahimi själv.

Vid en andra påringning, när Neo berättar att uppgifterna härrör från en tidigare redaktionsmedlem, säger Rahimi plötsligt att Irani är en pseudonym. Men han vill av säkerhetsskäl inte ange hennes riktiga namn, eftersom hon är illa sedd av regimen i Iran. När Neo ber honom att på något annat sätt bekräfta att det finns en person bakom pseudonymen säger han nej. ”Har du trovärdiga uppgifter tycker jag att du ska publicera dem. Då tänker jag komma med ett bemötande.”

Enligt den intervju som Rahimi gjorde med Sharare Irani - som enligt uppgifterna till Neo alltså skulle vara en intervju med Babak Rahimi, av Babak Rahimi - i Mana våren 2006 sitter hon i politbyrån för det iranska kommunistpartiet IFCL. I öppna källor på Internet finns mycket knapphändiga uppgifter om IFCL. Partiets webdomän – www.fedayi.org – innehas dock av Manas ägarförening.

I ett tredje samtal ber Neo Babak Rahimi att förmedla kontakt med någon annan av medlemmarna i IFCL:s politbyrå. Han avböjer.

I morgon fredag fattar Kulturrådets styrelse beslut om vilket belopp Mana ska tilldelas i kulturtidskriftsstöd. Enligt den regeringsförordning som ligger till grund för rådets arbete ska stödet ”främst främja hög kvalitet”.

Fotnot: Lawen Mohtadi har fått läsa artikeln och godkänna sina citat före publicering.

2007 var året då man, om man bara läste tidningarna, kunde tro att inköp av flaskvatten i det närmaste var ett brott mot mänskligheten. I verkligheten, som man mindre ofta läser om i tidningen,  var 2007 året då försäljningen av flaskvatten ökade mer än av någon annan buteljerad dryck. Detta enligt bryggerinäringens senaste statistik.

Klimatdiskussionen är paradoxal. Till skillnad från i andra politiska trätoämnen tror vänstern på den individuella rationaliteten och det egna ansvaret. Var och en som äntrar en matbutik förväntas kunna förutse de ekologiska, makroekonomiska och meteorologiska  följderna av allt från a-fil till torkade aprikoser, och konsumera därefter.

För ovanlighetens är det den borgerliga kanten som tror på politisk styrning, om än via marknadens prismekanism – det är bättre att med skatter bygga in miljökostnaden i priset, än att sex miljarder konsumenter ska skaffa sig en universitetsexamen  i miljövetenskap.

Att svenskarna, trots det högljudda tonläget i mediedebatten, fortsatt hinka flaskvatten, visar att konsumentmoralism är föga effektivt mot politiska problem. Och att konsumenterna är kloka nog att i de komplexa klimatfrågorna  inte låta sig styras av pressens skrivbordspredikanter.

Det kom ett intressant mejl apropå tidningarnas hantering av tipspengar, från en profilerad krönikör på en av kvällstidningarna.

Hej,
"trams" säger min chefredaktör om dagens artikel i SvD.
Jojo, åtminstone var det på Expressen så tidigare att tipspengarna, de som inte skulle synas, de bokfördes som utbetald lön på en person i redaktionsledningen.
Då stämde bokföringen...
Tipsaren fick sina pengar utan att betala skatt, en anställd fick mycket högre lön, på papperet...

Till alla er som skickat glada tillrop via mejl och telefon om gårdagens artikel – tack.

Av de reaktioner som inte var fullt lika glada vill jag kommentera tre stycken – Lena Mellin på
Aftonbladet som i ett mejl kräver dementi och ursäkt, Expressens Per-Anders Brobergs bestämda förnekanden i Medievärlden, och Svenska Dagbladets Martin Jönsson, som anar att min debattartikel var ett marknadsföringstrick och  en travesti på kvällspressens egen indignationsretorik.

En av mina kritiker har nämligen rätt.

Aftonbladets politiska reporter Lena Mellin, som för dagen kallar sig ställföreträdande utgivare, skriver i ett argt mejl till Neos chefredaktör Sofia Nerbrand (som publiceras i sin helhet nedan): "I dagens nummer av Neo påstås att Aftonbladet fuskar med skatten. Eftersom det är helt fel kräver jag en rättelse i nästa nummer. Den hade ni kunnat undvika om ni kontaktat oss så vi kunnat berätta hur vi hanterar tipsbetalningar. Jag kräver också att ni tar bort de felaktiga uppgifterna från er sajt."

Nu vet jag inte om Lena Mellin verkligen läst Neo-reportaget, men i det berättar Mellins chef, Jan
Helin, själv att Aftonbladet drar skatt på tipspengar, men att tidningen däremot låter tipsaren själv välja om kontrolluppgift ska skickas.

Men enligt Skatteverket finns inget undantag från kontrolluppgiftskravet. Skatteinbetalningar som inte är knutna till en person är svarta, eftersom betalningsmottagaren får en deklarerad inkomst som är lägre än den verkliga.

Så ja – Aftonbladet betalar enligt egen uppgift skatter och sociala avgifter. Det står också i artikeln. Men frånvaron av kontrolluppgifter innebär fortfarande skattefusk (av samma typ som Aftonbladet gjort stora rubriker av när politiska makthavare gjort detsamma).

Jan Helins citat skickades för övrigt till honom för påseende den 14 december, och returnerades dagen efter med en liten korrigering, "annars allt ok".

Också Per-Anders Broberg fick titta på sitt citat, och godkände det. Han invändning i Medievärlden, att Expressen inte betalar svarta pengar utan bara undlåter att skicka kontrolluppgift, är lite märklig eftersom det är exakt vad jag skrev igår på bloggen. Och enligt Skatteverket finns det, som sagt, inget undantag från kravet på kontrolluppgift.

Eftersom Mellin och Broberg har fel är det alltså Martin Jönsson som har rätt . Det är dags att erkänna, kära läsare: jag har utsatt er för ett litet experiment.

I medborgarnas värld är icke inskickade kontrolluppgifter inte mycket till skandal. Inte i juridikens heller. Det är därför påföljden för denna lagöverträdelse på sin höjd är några hundralappar i böter.

Men eftersom det var mediernas makt och mediernas rättskipning Neo ville granska valde jag därför att utgå från hur medierna själva har valt att skildra den typ av lagöverträdelse som de nu själva, enligt Skatteverket, har gjort.

I mediernas värld har, precis som journalisten Malin Siwe så träffande skrev under höstens politiska turbulens, den gestaltade upprördheten mycket litet att göra med det verkliga allvaret i vad som skett. Genom att använda rätt värdeord - "skandal", "affär", "fusk" - kan man slå upp vilken bagatell som helst över ett helt tidningsuppslag. Och med samma teknik kan man, vilket jag igår bevisade, slå sig in även på debattsidan på morgontidningen Svenska Dagbladet (som dessutom i ingresssen hävdade att tipspengarna inte hade beskattas, vilket det inte fanns stöd för i artikeln). Och sen fortplantar sig den fejkade upprördheten genom mediesfären. Ingen vill ju missa en bra nyhet.

Det var väl därför till och med public service-giganten Ekot ringde i förmiddags för en intervju med mig, som reportern hade för avsikt att köra i huvudsändningen 12.30.

Till reportern valde jag dock att tona ner de indignerade formuleringarna och hålla mig närmare sanningen om allvaret i det inträffade. Jag förstod också ganska snart att han, liksom Svenska Dagbladets ingressskribent, trodde att kvällstidningarna inte bara struntat i kontrolluppgift, utan också i att betala skatt, trots att jag i Neo-reportaget och i gårdagens bloggpost hade redogjort för att skatt hade dragits och betalats in, om än anonymt. Då erkände Eko-reportern att han inte hade hunnit läsa mina artiklar - "du vet ju vilka villkor vi jobbar under".

Som ni säkert redan listat ut blev det inget Eko-inslag.

Att Aftonbladet och Expressen i ett okänt antal fall inte skickat kontrolluppgifter på tipspengar är fortfarande sant. Genom att gestalta detta faktum som en skandal tredubblade vi antalet besökare här på sajten, fick fantastisk gratisreklam för vårt nya nummer på bästa plats i Svenska Dagbladet och pressklipp i ett flertal andra medier.

Dessutom fick Neo möjlighet att väcka debatt i en fråga som, på riktigt, är viktig: att tryckfriheten bygger på en föreställning om mediernas samhällsansvar och publicistiska kompass som har föga att göra med verkligheten.

Lena Mellins mejl och förskrivna rättelse:

"I dagens nummer av Neo påstås att Aftonbladet fuskar med skatten. Eftersom det är helt fel kräver jag en rättelse i nästa nummer. Den hade ni kunnat undvika om ni kontaktat oss så vi kunnat berätta hur vi hanterar tipsbetalningar.

Jag kräver också att ni tar bort de felaktiga uppgifterna från er sajt.

Att tro att våra revisorer skulle godta svarta utbetalningar tycker  jag dessutom är väl naivt. Det borde ni ha insett.

Lena Mellin
Stf ansvarig utgivare, Aftonbladet
 
Rättelse
I förra numret av Neo påstods att Aftonbladet fuskar med skatten. Det är lyckligtvis helt fel. Alla tipsare som kommer med uppgifter som leder till artiklar i tidningen får betalt. Skatt dras och sociala avgifter betalas. Neo ber om ursäkt för felaktigheten."

Sofia Nerbrands svar:

"I Neo-artikeln, som vår redaktör Peter Wennblad har skrivit, berättar Jan Helin själv att Aftonbladet drar skatt på tipspengar, men att tidningen däremot låter tipsaren själv välja om kontrolluppgift ska skickas. Men enligt Skatteverket finns inget undantag från kontrolluppgiftskravet. Och skatteinbetalningar som inte är knutna till en person är svarta, eftersom betalningsmottagaren får en deklarerad inkomst som är lägre än den verkliga.

Så ja - Aftonbladet betalar enligt egen uppgift skatter och sociala avgifter. Det står också i artikeln. Men frånvaron av kontrolluppgifter innebär fortfarande ett skattefusk (av exakt samma typ som Aftonbladet gjorde stora rubriker av när makarna Cederschiöld hade gjort detsamma).

Därför kommer vi inte ta in den rättelse som du begär.

Vänligen,
Sofia Nerbrand"

I nya numret av Neo, som kommer idag, avslöjar jag att Aftonbladet sannolikt grävt fram politiska skandaler med hjälp av svarta pengar (artikeln finns här). Tidningen har nämligen struntat i att skicka in kontrolluppgifter på tipspengar man betalat ut. För att skydda källan, hävdar Aftonbladet. Olagligt, säger Skatteverket.

Det är en smått komplicerad historia, men definitivt en skandal. Inte minst därför att icke inskickade kontrolluppgifter är precis det som Aftonbladet jagat och häcklat ministrar och statssekreterare för.

Sedan Neos pressläggning har jag till slut också lyckats ta reda på hur Expressen hanterar sina tipspengar. Och uppgifterna, som jag också redogör för på Svenska Dagbladets debattsida idag, visar att Expressens fusk är än mer systematiskt.

Aftonbladet låter uppgiftslämnare välja om tidningen ska skicka kontrolluppgift eller ej. Expressen har, enligt den administrative redaktionschefen Per-Anders Broberg dock som regel att aldrig göra det, om tidningen anser att källan behöver skyddas.

Denna princip gäller dessutom inte bara tipsarvoden, utan också andra utbetalningar så som ersättning för research och förlorad arbetsinkomst.

Denna princip har, enligt Broberg, ”funnits sen urminnes tider”

Eftersom Skatteverket menar att inga undantag finns från kravet på kontrolluppgift, har alltså Expressen brutit mot lagen sedan urminnes tider.

Uppdatering: Resumé skriver nu också om uppgifterna. De har dock haft lite för bråttom och påstår att tidningarna struntat i att betala skatt. Så är inte riktigt fallet.

Som jag redogör för i Neoreportaget schablonskattas tipspengarna. Däremot skickas ingen kontrolluppgift till Skatteverket i de fall det finns en källa att skydda (Expressen) eller om tipsaren inte vill ha kontrolluppgift (Aftonbladet). Och att inte skicka kontrolluppgift är i sig ett brott mot skattelagstiftningen.

Påläst, balanserat och sakligt. Anna Tiberg på fackförbundstidningen Dagens Arbete visar varför god journalistik utklassar demonisering, också när man skriver om Sverigedemokraterna. Läs hennes reportage om den politiska maktkampen mellan social- och sverigedemokrater på fackklubbarna i södra Sverige – och den avslöjande intervjun med Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitiske talesman Per Björklund.

Ni skriver att ”Svenska jobb ska i första hand gå till svensk arbetskraft.” Alltså de som har tillstånd att jobba här?

Ja.

Så är det väl nu också? Ni menar att ni vill ha de regler som gäller i dag?

Ja, de som finns i Sverige.

Definiera vad det är att vara ”svensk”.

Nej, det vill jag inte göra.

Varför inte?

Jag tycker inte att jag är så insatt att jag kan göra det.

Hela er skrivna politik är full av uttryck om det svenska och att vara svensk. Du sitter i partistyrelsen, och du är inte tillräckligt insatt för att svara på vad det betyder?

Du kan väl säga vad du tycker, så kan jag säga om jag håller med.

Ok … Svensk är den som lever i Sverige och/ eller själv känner sig som svensk.

Jaha. Nej, jag vill inte ge mig in i den diskussionen, du får ta det med någon på partiets presstjänst, Mattias, till exempel.

I slutet av förra veckan mötte jag en hord utkommenderade kanslister från fackförbundet Kommunals huvudkontor, på väg tillbaka till sina skrivbord från demonstrationen "Kamp för rättvisa". Till de avgrundsdjupa orättvisor som Kommunal bekämpar tillhör de hundralappar som a-kassan sänkts för den som gått utan jobb i 200 dagar eller mer.

Vi pratar hundralappar per månad. Eller på sin höjd en dryg tusenlapp. För den minoritet arbetslösa som gått utan jobb i mer än ett halvår. Ändå har krigsrubrikerna varit så stora, och de utpekade förlorarna så många, att de där hundralapparna ibland har framstått som skillnaden mellan liv och död.

Ett drygt dygn efter Kommunals riksomfattande protester kom TT-notisen att regeringens sänkning av arbetsgivaravgifterna för tjänsteföretag läggs på is. Och i de flesta medier blev det just inte mer än så – en notis.

Jag är delägare i ett litet tjänsteföretag. Vi har just gjort budget för nästa år. De utlovade sänkningarna skulle för oss innebära drygt 8000 kronor i månaden. Eller, konkret uttryckt, att för första gången kunna ta ut en lön där timpenningen med lite tur kommer upp i Kommunals minimilön för 16-åringar.

Nu blir det inte så. Visst, vi tröstar oss med att sänkningen bara är försenad, inte dragen tillbaka. Vi håller tummarna för april. I så fall hinner vi bara förlora 25 000 kronor.

Och på torsdag demonstrerar Kommunals välavlönade kanslister igen.

(Bild från Monica Green)

Det var ju bara en tidsfråga: nu "avslöjar" Dagens Media den utbredda användandet av svarta tjänster bland Sveriges mediechefer. Över hälften av de tillfrågade cheferna har förvisso inte svarat, men hur man gör stora rubriker av mycket lite substans har ju Expressen redan visat i veckan som gick: "Ett uteblivet svar är också ett svar."

Expressens chefredaktör Otto Sjöberg tillhör dem som shoppat svart. Han tycker dock att förseelsen är lindrig i jämförelse med uteblivna tv-licenser och statssekreterare med svartjobbande plattläggare i garaget. "En viktig skillnad är att politiker beslutar om lagar och rättssystemet, därför ställs särskilda krav på dem", förklarar han på sedvanligt journalistmanér.

Men Otto Sjöberg har fel.

Naturligtvis ska det uppmärksammas när politiska beslutsfattare går runt det regelverket de själva utformat. I den meningen finns det ett särskilt intresse av detta.

Men om det nu verkligen var så som Sjöberg påstår, att mediernas uppgift är att upprätthålla lagens och rättsystemets bokstav, då borde de folkvaldas snedsteg på sin höjd ha genererat en nyhetsspalt. För enligt lagen är undanhållande av någon tusenlapp skatt en så lindrig lagöverträdelse att det inte ens kallas skattebrott, utan skatteförseelse. Den preskriberas på fem år, ger på sin höjd småsummor i böter plus eventuellt skattetillägg (en administrativ avgift som Skatteverket tar ut).

Så det Otto Sjöberg kallar särskilda krav är i själva verket bara nyspråk för det parallella rättssystem som han och andra mediechefer byggt upp, på egen hand och med godtyckliga straff, där brottets allvar bestäms av hur bra det gör sig i rubrikform och hur många tidningar det kan sälja eller tittare det kan locka.

Jag moraliserar inte över att medier vill sälja, för medier är också företag. Men att fullständigt blockera möjligheten för landets högsta politiska ledning att arbeta har, oavsett färg på regeringen, inte det minsta med omsorg om rättssamhället att göra. För enligt lagen är de förseelser medierna dömer människor till livstid för i själva verket skitsaker.

För motståndare till privatisering är utförsäljning ett användbart ord. Det appellerar till känslorna: nu slänger staten medborgarnas egendom i kapitalisternas käftar och dessutom för en spottstyver!

Inte sällan möter man sälja ut och utförsäljning i rubriker, som ju ropar på uppmärksamhet, medan det i artikeln som följer sansat talas om sälja och försäljning.

Den lilla partikeln ut är med andra ord inte harmlös. Därför bör den heller inte användas tanklöst av skribenter som eljest gör anspråk på objektivitet i nyhetsrapporteringen.

Språkvårdaren Catharina Grünbaum avslöjar nyhetsjournalistikens politiska slagsida. För var är termen utförsäljning mest frekvent förekommande, om inte här?

TV4-nyheterna igår: långt reportage med vinklingen att islamiska kulturföreningen i Skärholmen utanför Stockholm nekas att bygga ny moské på grund av islamofobi.

Sanningen: att TV4 pratar strunt.

Lika bra att säga det på studs: för min del får gärna världens största moské uppföras i Skärholmen. Men att utmåla Skärholmens islamiska kulturförening som offer för islamafobi är slapp och farlig journalistik.

Islamiska kulturföreningen har vid ett flertal tillfällen ansökt om att få bygga en moské i centrala Skärholmen. Nu råkar Skärholmen vara en av de stadsdelar i huvudstaden som står inför de största förändringarna; centrum byggs om för hundratals miljoner i detta nu; här ska sannolikt mångmiljardprojektet Förbifart Stockholm kopplas ihop med E4:an; en tvärbana till Flemingsberg ska eventuellt dras. Kort och gott: det är jäkligt svårt att bereda plats för ett par tre tusen kvadratmeter moské eftersom marken redan är exploaterad eller är föremål för stora byggplaner.

Med just de argumenten har tjänstemännen på Stockholms exploateringskontor avvisat de ansökningar som islamiska kulturföreningen lämnat in.

I våras, i ett brev till bland annat stadsdelsnämnden och stadsbyggnadsnämnden, bad därför islamiska kulturföreningen om att bli anvisade mark. Normalt sett skulle denna begäran ha avvisats på studs – att hitta lämplig mark får bowlinghallar, kyrkor, korvkiosker och moskéer göra själva, det är inte en service stadsbyggnadskontoret erbjuder. Men en politisk majoritet gick – helt på tvärs med gällande praxis – med på föreningens begäran att ge stadsbyggnadskontoret i uppdrag att hitta en lämplig plats för moskén.

Vilket inte lär bli lätt: de tomter som redan erbjudits har islamiska kulturföreningen tackat nej till.

Jag förstår mycket väl föreningens vilja att ha en moské i centrum: det är där invånarna bor och rör sig. Men inte ens en kommunal tjänsteman kan utföra gudomliga underverk. Saknas mark så saknas den.

Det kanske TV4 vill kalla islamofobi. Jag kallar det demokrati. Eller möjligen byråkrati. Och den enda diskriminering som förekommit är att den politiska majoriteten särbehandlat islamiska kulturföreningen positivt.

Fotnot: Här hittar ni en intressant kommentar från stadsdelsnämndens ordförande apropå mediernas märkliga rapportering i frågan.

(Foto: SKIKF)

Nyheter blir vad man gör dem till: när Ekots undersökning visade att de flesta riksdagsmän åker taxi för småsummor blev rubriken en helt annan, nämligen att ex-ministern Sven-Erik Österberg hade gjort tvärtom. Möjligen en rimlig nyhetsbedömning, men definitivt inte en spegling av helheten.

Igår föll det sig så, att jag och Lars Leijonborg stod och väntade på samma flygbuss på Möllevången i Malmö. Och väntade var just vad vi gjorde. Minuterna rann iväg och stämningen i busskuren började bli nervös. Skulle vi hinna till våra flyg?

Till slut dök bussen upp – fullsatt. Den något förvirrade chauffören tog ändå betalt av oss, och sa att biljetterna skulle gälla på de taxibilar han lovade ringa in. Sen körde han. Och där stod vi.

En minister utan respekt för skattebetalarnas pengar hade vid det här laget ringt en egen taxi för länge sedan. Så icke Lars Leijonborg. Han väntade snällt tillsammans med oss andra i det blöta duggregnet.

Till slut kom en taxibuss och en bildito. Lars Leijonborg stuvade in sig i bussen tillsammans med sex andra passagerare.

Själv valde jag bilen. Mycket bekvämare. Biljetten låter jag självklart firman stå för.

Tryckfrihet är inte bara ett högaktuellt ämne i Sverige. Efter min kolumn i Svenska Dagbladet i måndags om statsministerns möte med muslimska ambassadörer har talande nog finska och danska medier hört av sig för att få er information och kommentarer om mitt möte med de 13 ambassadörerna. Från mina apostroferade utgivarkolleger: Inget.

Men från Svenskans läsare: Massor av uppmuntande kommentarer. Tack.

Befinner mig för övrigt i Moskva i denna vecka. Jag har intervjuat chefredaktören för Novaya Gazeta om hur svårt det är att vara journalist i Ryssland, och om utredningen kring mordet på hans medarbetare Anna Politkovskaja. Om en liten stund ska jag träffa redaktören för en av de få fria radiostationerna, Eko Moskva. Du får läsa mer om ett allt mer repressivt Ryssland i nästa nummer av Neo.

PS. Om du har mailat mig i veckan och inte fått svar beror det alltså på att jag är i Moskva. Återkommer till Stockholm i morgon, så hav tålamod. Respons kommer.

Sveriges Television är upprörda över att Nyamko Sabuni vägrar sätta sig i samma tv-studio som Kurdo Baksi. "Jag är fullkomligt chockad över hur mycket villkor de ställer, vem de kan tänka sig att debattera mot eller inte", snyftar programredaktören Lena Laurén.

Precis som Hanne Kjöller skriver i dagens DN är det SVT:s debattupplägg som är orimligt, inte Sabunis vägran: Kurdo Baksis husnegerkonspiration borde ha portat honom på livstid från varje anständig debattsoffa, men istället hoppades SVT på en rafflande catfight. Bra tv, ni vet.

För en tid sedan hade jag en diskussion med en journalistkollega där vi delade helt motsatt förvåning än Lena Lauréns, nämligen att så många makthavare faktiskt fortfarande kommer till debattprogrammen, trots de många gånger utstuderade uppläggen och sökta frågorna. Och vi ställde oss frågan: när får vi (äntligen) se den första politikern i direktsändning våga vända på maktperspektiven och helt enkelt plocka av sig myggan/resa sig ur soffan/sträcka långfingret och traska ut ur studion?  Varför är det bara Carl Bildt som vågar borra blicken i en journalist och säga: din fråga är dum. Gör om, gör rätt?

Svaret på den senare frågan är förstås att alla andra fruktar väljarnas dom och den övriga mediemaktens ryggpiskande löpsedlar. Men Bildt har ju bevisat att den som med rak rygg ger igen för mediala örfilar inte straffas av väljarna – tvärtom.

Uppdatering: Ibland blir ens teser bekräftade snabbare en vanligt. En av de första frågorna till nya handelsministern Ewa Björling, bara minuter efter att ovanstående skrevs, kom från SVT:s Elisabeth Höglund: "Är det bra att en minister kör lila Porsche?"

Tyvärr fick Höglund ett artigt svar istället för ett långfinger.

Uppdatering #2: Här, ungefär sex minuter in i sändningen, kan ni själva höra den fråga som redan är inskriven i den journalistiska idiotins hall of fame.

Och följdfrågan från Höglunds kollega – "tror du att du kommer ha nytta av ditt bilintresse som handelsminister" – får väl klassas som en bubblare till samma illustra sällskap.

I helgen som gick spelade skivaktuelle Manu Chao på festivalen Way out west i Göteborg. Hans besök rönte åtskilligt journalistiskt intresse. (T ex intervju här)

Manu Chao säljer inte bara musik, utan också, och framför allt, politik. Senaste singeln Rainin in paradize är bara ny noter, politisk är det den vanliga visan – antiglobalisering och antiamerikanism.

Och det står väl vem som helst fritt att tycka att George W Bush är världens störste terrorist, att tro att naturen är ett väsen som inom tre år kommer att förinta mänskligheten, att skriva under upprop där Fidel Castros Kuba utses till världens bästa demokrati (where there is not a single case of missing persons, torture or extra judicial killing) eller att inbilla sig att världen "blir värre och värre" (se dagens Metro).

Problemet är snarare att Manu Chao tillåts toka sig helt oemotsagd – bara för att han medierna fackas in i kategorin musiker och redaktörerna skickat sommarvikarierande nöjesreportrar som tror att IMF är en synthgrupp från 80-talet.

Så, ett tips till våra svenska ministrar, ifall ni tröttnat på journalisternas ogina frågor: ta med blockflöjten till nästa presskonferens.

Neo söker efter dig som kan vara en oundgänglig kugge på vår dynamiska redaktion. Ditt övergripande ansvar är att sköta de administrativa rutinerna. I arbetsuppgifterna ingår mediebevakning, marknadsföring, fakturautskick, research, arkivering, inbjudningar och bokningar, posthantering, arrangemang av seminarier och datahantering. Du är även ansvarig för Neos studentambassadörer och redaktionens prenumerantkontakter. Tillsammans med chefredaktör och övrig redaktion arbetar du även aktivt för att öka tidningens spridning.
 
I tjänsten som redaktionsassistent på magasinet Neo får du många nya kontakter inom näringsliv, media och politik. Du får också en god insyn i tidningsmakeri.
 
Du är utåtriktad, initiativrik, noggrann och tycker om att utgöra navet i en liten, effektiv organisation.
 
Omfattning: Jobbet är timbaserat och motsvarar ungefär en halvtid.
Arbetstid: Flexibel, går att kombinera med t ex studier.
Arbetsplats: Grev Turegatan 19 i Stockholm.
Tillträde: Omgående.
 
Skicka ansökan till chefredaktör Sofia Nerbrand (sofia@magasinetneo.se , 070-765 84 45) och redaktionschef Petter Olofsson (petter@magasinetneo.se, 070-945 09 29). Telefon till redaktionen: 08-587 898 15