Mana

Två tidigare medarbetare, varav en chefredaktör, har öppet berättat att tidskriften Manas grundare Sharare Irani är påhittad, och att hennes artiklar i själva verket skrivits av chefredaktören Babak Rahimi. Babak Rahimi har i Mana också publicerat en intervju med Sharare Irani – det vill säga en intervju med honom själv, av honom själv.

Ändå beviljades Mana sammanlagt 275 000 i stöd av Kulturrådet. Stöd som, enligt Kulturrådets förordning, "främst skall främja hög kvalitet".

I ett svar till Judiska centralrådet, Judiska församlingen i Stockholm och Judiska församlingen i Göteborg – som i ett brev till Kulturrådet bett om en motivering till att Mana beviljades pengar, trots den omfattande kritiken – skriver Kulturrådets ordförande Mats Svegfors:

"Självklart påverkas [Kulturrådets] bedömning av det innehåll i tidskriften som påstås vara hets mot folkgrupp och andra relevanta fakta."

Men

"Att en person skrivit artiklar under pseudonym, vilket i fallet Mana inte heller, vad Kulturrådet vet, är klarlagt, kan naturligtvis i sig inte diskvalificera en bidragssökande."

Enligt Mats Svegfors är det alltså inte klarlagt att Babak Rahimi har skrivit Sharare Iranis artiklar, trots att två medarbetare har trätt fram och berättat att så är fallet. Och Svegfors nämnder inte alls att  Iranis icke-existens även innebär att Rahimi hittat på en intervju. Inte heller att Rahimi, enligt den kvinna och tidigare sambo till Rahimi som Neo talade med i slutet av januari, ska ha satt hennes signatur under en artikel som hon inte hade skrivit.

Att ljuga för och förleda sina läsare kan enligt Svegfors "naturligtvis" inte diskvalificera en tidskrift från tidskriftsstöd. Frågan är: vad krävs då? Och vad krävs för att "klarlägga" Sharare Iranis icke-existens, om två av varandra oberoende vittnesmål, och en lång rad indicier, inte räcker?

Hela Mats Svegfors svar kan du ladda ner här.

När Neo i sitt senaste nummer ifrågasatte det staliga stödet till ABF, eftersom organisationen härbärgerar antidemokratiska rörelser, var det åtskilliga i Rörelsen som sparkade bakut – mot Neo.

Det finns dock de som ser kritiken mot ABF – och mot tidskriften Mana – som ett nyttigt uppvaknande. I senaste Folket i Bild/Kulturfront skriver Tom Carlson om detta. Jag citerar sammanfattningen från hans blogg:

"Det ser ut som om socialdemokratin grävt sin och folkrörelsernas grav med sitt förlitande till staten."

Rösterna darrar.

"Debatten om Mana är ett av flera tecken på att alliansen försöker överföra den danska högerns 'kulturkamp' till svensk mark. Genom att trycka tillbaka och skrämma kulturens utövare, vill man få till ett värderingsskifte."

Det är Björn Elmbrant på Dagens Arena som skriver. Och han är inte den enda som utifrån Mana-affären blåst till strid mot "högerns attacker".

Om journalistisk ohederlighet och bidragsberoende demagogi tillhör vänsterns kulturella kärnvärden, så varsågoda, gräv era värn.

I verkligheten har debatten om Mana väldigt lite med kulturkamp att göra, men desto mer med några farbröders bräckliga självförtroenden. Om man inte tål en diskussion om det som är självklart på alla andra samhällsområden – vad ska våra gemensamma medel användas till, hur används de, vad vill vi uppnå? – ja, då är elfenbenstornet man byggt sig betydligt högre än stabilt.

Det är då  man, likt Stefan Jonsson i dagens DN (till slut också på nätet), behandlar en 28-sidig stencilsamling från Timbro som vore det ett militärt invasionshot.

Kulturkampen finns lika lite som Manas grundare. Däremot har dörren ställts på glänt till kulturlivets skyddade verkstad. Vad Björn Elmbrant och Stefan Jonsson gömmer bakom den paranoida retoriken är med andra ord rädsla för helt andra än "högern" - medborgarna.

Uppdatering: Rubriken är missvisande. Björn Elmbrant har ingen villa i Enskede. Men däremot en i Bromma.

Efter Neos avslöjanden, och den tidigare chefredaktören Christina Lindströms berättelse i dagens Expressen, väljer nu Babak Rahimi att lämna sin post. Detta enligt Sydsvenska Dagbladet.

Case closed.

Idag träder tidskriften Manas tidigare chefredaktör Christina Lindström fram i Expressen och bekräftar Neos avslöjande från i torsdags kväll: Sharare Irani är ingen pseudonym, utan den nuvarande chefredaktören Babak Rahimis påhittade alter ego.

Därmed har vi fått ett slutgiltigt svar på frågan om Manas kvalitet: den finns inte. En chefredaktör som under ett decennium systematiskt bedragit sina läsare har för evigt placerat sig i journalistikens nionde krets.

Ni kanske märker att min tonläge är betydligt hårdare idag än i förra veckan. Det beror inte på att jag nu släpper fram vad jag då dolde, utan att det är först nu som jag har anledning att vara arg.

Jag har i princip inget emot Manas existens, för jag har aldrig läst den, och det är har nästan ingen annan heller (enligt den senaste ekonomiska redovisningen till Kulturrådet har Mana prenumerationsintäkter motsvarande 500 personer).

Men jag blir förbannad när människor ljuger mig rätt upp i ansiktet. Och det har Manas grundare Babak Rahimi och Lotta Kubiak gjort, gång på gång.

Jag blir provocerad av att Mats Svegfors och Statens kulturråd väljer att ignorera en kvinnlig medarbetares vittnesmål. För visst kände kulturrådet till Neos nyhet och Lawen Mohtadis berättelse när de i fredags fattade beslutet att bevilja Mana 275 000 i produktionsstöd. Neos besöksloggar visar nämligen att minst tre personer på kulturrådet läste artikeln i fredags förmiddag.

Jag blir förundrad över att tidskriften Arenas vd Håkan a Bengtsson viftar bort en medarbetare på den egna tidningen – Lawen Mohtadi skriver återkommande för Arena – som vore hon en spyfluga.

Jag häpnar över Dagens Nyheters parodi på journalistik, när de helt okritisk låter en avslöjad lögnare lägga ut texten, samtidigt som de inte ens kontaktar den kvinna som helt utan egen vinning, och med stort mod, valt att tala ut i Neo, en tidskrift vars politiska värderingar hon inte delar.

Som Christina Lindström skriver i Expressen: I Iran krävs det två kvinnors vittnesmål i en rättegång för att väga lika tungt som en mans. Affären Mana har visat att samma gubbsjuka rättvisa också gäller i svenskt kulturliv.

Till TT Spektra uppger Manas chefredaktör Babak Rahimi att han inte haft kontakt med Sharare Irani sedan 2006.

Detta stämmer inte överens med de uppgifter Rahimi lämnat till Neo. Till Neo uppgav Babak Rahimi på torsdagskvällen att han i november 2007 hade mejlkontakt med Sharare Irani.

När Neo bad att få ta del av mejlet gick Rahimi igenom sin dator. Efter en stund kunde han konstatera att mejlet "inte fanns kvar".

Den kvinna som ovetandes stått som undertecknare till en artikel i Mana berättar för Neo ikväll att hon varit i kontakt med polisen, som rekommenderat henne att polisanmäla Babak Rahimi för urkundsförfalskning. Hon avser att så göra.

Hon vill dock fortfarande inte kommentera uppgifterna om Sharare Irani.

Kulturrådet beslutade idag att bevilja tidskriften Mana sammanlagt 275 000 kronor i statligt produktionsstöd.

Tidskriften Mana har anklagats för antisemitism och kvinnofientlighet. Men tidningen har ett betydligt större journalistiskt kvalitetsproblem – enligt uppgifter till Neo är en av grundarna och profilskribenterna i Mana i själva verket påhittad. 

 
Den omdiskuterade tidskriften Mana grundades 1998 av tre personer: den nuvarande chefredaktören Babak Rahimi, journalisten Lotta Kubiak och iransk-svenskan Sharare Irani.

Sharare Irani var under de följande åren en av tidningens mest profilerade och frekventa skribenter.

Problemet är dock att Sharare Irani inte existerar. Det var i alla fall innehållet i ett nyhetstips som nådde Neo i mitten av veckan.

Därför ringde Neo runt till ett flertal medarbetare i Mana. Under den rundringningen fick undertecknad ett samtal med Lawen Mohtadi. Lawen Mohtadi arbetade som redaktör på Mana under större delen av 2004, och åren innan dess som skribent på frilansbasis och medlem i redaktionen. Numera är hon frilansjournalist som regelbundet medverkar i radions P1 och tidskriften Arena. Hon är också redaktör för den feministiska och antirasistiska tidskriften Slut.

Lawen Mohtadi bekräftar att Sharare Irani inte finns. Enligt Mohtadi är Sharare Irani chefredaktören Babak Rahimis påhittade alter ego.

 Hur vet du att Sharare Irani är en påhittad person?

- Babak Rahimi berättade det för mig när jag jobbade på tidningen. Han erkände också öppet att det var han själv som skrivit alla Iranis texter.

Hur säker är du på att Babak Rahimi har skrivit Sharare Iranis texter?

-  Jag är hundra procent säker. Vi diskuterade det här vid minst två tillfällen.

Enligt uppgifterna till Neo skulle motivet till Babak Rahimis alter ego vara att skaffa tidningen legitimitet i vissa frågor, genom att Irani påstås vara kvinna, kurd och feminist.Det gav också tidningen trovärdighet att ha en medarbetare som kunde rapportera direkt från Iran.

Av de övriga medarbetare på Mana som Neo talar med är det  ingen som säger sig känna till Sharare Irani, trots att hon alltså ska ha grundat tidningen och medverkat flitigt som skribent. Flera av dem är uppenbart ovilliga är uttala sig, eller menar att de inte ens hört namnet.

Vid ett tillfälle har dock Sharare Irani skrivit i Mana tillsammans med en annan kvinnlig skribent. När Neo når skribenten berättar hon att hon själv upptäckte sitt namn under artikeln ”när jag googlade mitt eget namn en fredagkväll”. Hon säger sig ha blivit väldigt förvånad, eftersom hon inte skrivit artikeln eller haft med den att göra. Däremot hade hon under en tid på 90-talet ett förhållande med Babak Rahimi.

Den kvinnliga skribenten vill inte kommentera uppgifterna om Sharare Irani, eftersom hon ”lämnat det där bakom sig och vill att det ska förbli så”. Samtidigt säger hon att hon ”väntat länge på att någon journalist skulle ringa och fråga om det här”.

En enda av de Manamedarbetare som Neo når känner till Sharare Irani, och påstår sig ha träffat henne. Det är medgrundaren Lotta Kubiak, som idag bor på Hawaii. I två mycket upprörda mejl antyder hon att Neos skulle ha rasistiska motiv att skriva om Mana, och förklarar att hon inte tänker lämna ut kontaktuppgifter till Irani(hela mejlväxlingen kan läsas här).

Vid en första påringning hävdar även Manas chefredaktör Babak Rahimi att Sharare Irani finns, men att hon befinner sig utanför Sverige. Enda sättet att kommunicera med henne är via Rahimi själv.

Vid en andra påringning, när Neo berättar att uppgifterna härrör från en tidigare redaktionsmedlem, säger Rahimi plötsligt att Irani är en pseudonym. Men han vill av säkerhetsskäl inte ange hennes riktiga namn, eftersom hon är illa sedd av regimen i Iran. När Neo ber honom att på något annat sätt bekräfta att det finns en person bakom pseudonymen säger han nej. ”Har du trovärdiga uppgifter tycker jag att du ska publicera dem. Då tänker jag komma med ett bemötande.”

Enligt den intervju som Rahimi gjorde med Sharare Irani - som enligt uppgifterna till Neo alltså skulle vara en intervju med Babak Rahimi, av Babak Rahimi - i Mana våren 2006 sitter hon i politbyrån för det iranska kommunistpartiet IFCL. I öppna källor på Internet finns mycket knapphändiga uppgifter om IFCL. Partiets webdomän – www.fedayi.org – innehas dock av Manas ägarförening.

I ett tredje samtal ber Neo Babak Rahimi att förmedla kontakt med någon annan av medlemmarna i IFCL:s politbyrå. Han avböjer.

I morgon fredag fattar Kulturrådets styrelse beslut om vilket belopp Mana ska tilldelas i kulturtidskriftsstöd. Enligt den regeringsförordning som ligger till grund för rådets arbete ska stödet ”främst främja hög kvalitet”.

Fotnot: Lawen Mohtadi har fått läsa artikeln och godkänna sina citat före publicering.