Politiker

Att ett vackert yttre spelar roll och inte alls står i motsättning till ett intelligent inre vet vi naturligtvis på Sveriges vackraste och vassaste samhällsmagasin. Med anledning av detta, och av ett aprilskämt, så uttalar jag mig om snygga politiker och anledningar att gå med i ungdomsförbund i Expressen idag.

Resonemanget jag för i ett citat om att yta tenderar att spela mer roll när alternativen blir allt mer lika varandra har jag hämtat från Virginia Postrels The substance of style där hon konstaterar att på platåerna mellan teknikutveckling och förbilligade så blir yta och design viktiga konkurrensfaktorer. Alltså borde yta spela mer roll för ett val där partierna rör sig mot mitten och de substantiella skillnaderna är få, är min slutsats. Referensen fanns med i artikeln men bedömdes inte vara tillräckligt intressant för "verklighetens folk" av redaktören. Ni får den här istället.

Fria partier, fri nyhetsförmedling och opinionsbildning är grundläggande inslag i en demokrati. Partierna spelar en betydelsefull demokratisk roll som opinionsbildare och har en nödvändig uppgift i samhället vid de allmänna valen. Partierna ger väljarna alternativ, kunskap och möjlighet att påverka, delta och ta ansvar. Ett offentligt ekonomiskt stöd till politiska partier betraktas därför som rimligt och av stor vikt för demokratin.

På bloggen Ekonomistas konfronteras idealet med verkligheten:

Ju mer ohotade makthavarna är, desto högre är partistöden och mönstret ser likadant ut i såväl kommuner som landsting. (...) Möjligen är detta precis vad väljarna vill, men det rimliga är nog snarast att de vill ha höga partistöd när ett maktskifte är realistiskt. Det är ju då alla partier behöver kapacitet att ta över makten och det är då väljarna behöver information om sina alternativ.

Vad som också talar emot att detta är i väljarnas intresse är att kommuner som domineras av ett starkt parti betalar ut en stor andel av stödet per mandat medan kommuner med många småpartier har ett högt grundstöd per parti. Alltså utformas partistöden på ett sätt som gynnar de makthavande partiernas intressen.

Den allmänna motionstiden brukar vara lilla julafton för anhängare av diverse fåniga förbud. I år är inget undantag. Inget synes för litet för att engagera den lagstiftande reptilhjärnan, restriktioner krävs på allt från bilar med reklam för sexklubbar till konfessionella friskolor. Politiker som ogenerat prånglar ut valfläsk tycks ändå vara påfallande oroliga för transfetter. Och på tal om reptiler så kommer en typisk, om än förvånande uppriktig, bekännelse från moderaten Rolf Gunnarsson, som vill förbjuda giftormar:

”Antalet förbud i detta land är många. Och jag är därför inte vän av att införa en mängd nya förbud. Men frågan är om någon enda människa kan komma på ett enda bra argument för att vi ska importera giftormar till Sverige.”

 Att det gör djurparkerna lite mer spännande? Att ta fram serum? Studier? Nåja, detta ”jag är ingen vän av förbud, men…” ger oss i alla fall inblick i förmynderiets teori och praktik. Särskilt som Gunnarsson även vill förbjuda kamphundar och banker som inte lånar ut pengar till äldre. Andra frågor som engagerar denne ledamot är utökad registerövervakning av taxichaufförer, att kommuner ska tvingas installera sprinklers i alla äldreboenden och att man inte ska få dra av kostnader för att styla sitt hem. (Se här)

Samtidigt finns riksdagsledamöter som även i praktiken vill motverka ajabajasamhället och som lagt motioner om att minska på restriktioner och förbud. Ibland kan man förvisso som Hans Egnell undra hur liten en frihetsökning kan vara utan att det bara blir löjligt (exempel: varför föreslå att man ska få ta med dricka i rökrum, istället för att helt enkelt föreslå avskaffat rökförbud på krogar och restauranger), men ibland gäller frågan själva livet, som Eva Flyborg m fl viktiga motion om att tillåta aktiv dödshjälp. Jämfört med förbud är dessutom varje liten frihet att föredra.

Enligt en rudimentär sammanställning väger det jämnt mellan förbudsivrare och frihetsvännerna 20-20.

Förbud

Internetcommunity som saknar särskild hälsopolicy

Porrbilar

Transfetter

Avel och slakt av belgisk blå (i hela EU)

Import av palmolja

Konfessionella friskolor

Taggtråd

Reklamutdelning

Azofärger

Sms-lån

Kamphundar

Import av giftormar

Tidelag

Sprutbyte

Att skriva styckpriset för en vara med större stil än jämförspriset per kilo

Nollning och inspark

Att visa de tobaksvaror man säljer i butik

Att använda mobiltelefon under bilkörning

Pool på den egna tomten utan bygglov

Att sälja tobak utan särskild licens

Tillåtet

Fler spelbolag

Avskaffad filmcensur

Nedgrävning av fiskrens

Datorer ska inte betraktas som spelautomater

Studera utan medlemskap i kår- och/eller nation

Servering i rökrum på restaurang

Kampsport

Hembränning för husbehov

Öppettider på krogen bestäms av innehavaren (utgångsregel) 

Insemination för ensamstående 

Embryodonation

Medicinsk abort utförd av barnmorska

Röka på krog och restaurang om ägaren tillåter

TV-avgiften blir frivillig

Köpa alkohol från 18 års ålder 

Eutanasi

Gårdsförsäljning av egenproducerad öl

Gårdsförsäljning av egenproducerat vin och fruktvin

Gårdsförsäljning av egenproducerad cider

Gårdsförsäljning av egenproducerad sprit

Den allmänna motionsperioden i riksdagen, när de enskilda ledamöterna får motionera om vad som ligger dem närmast om hjärtat, avslöjar oftast mindre trevliga sidor hos våra makthavare. Inte sällan handlar det om bypolitik för att gynna den egna hembygden med en väg eller något museum.

I den ymniga floden finns dock liberala inslag. Liberalast av alla är centerpartisterna Annie Johansson och Fredrick Federley som motionerat om plattskatt, marknadshyror, avskaffande av spelmonopolet  och LAS, och även om de inte helt vågar avskaffa statsradio och statstelevision så går de en bra bit på väg.  Federley får ett litet minus för en fånig motion om EU-flaggor, Johansson har en regionalpolitisk motion och ett tillmötesgående av Brottsförebyggande rådets förslag om flygplatsvisitering och obekväma avsparkstider vid fotboll, men å andra sidan en intressant motion om välbehövliga ingångsvärden för en översyn av upphovsrätten. Sammantaget ligger de långt före resten av fältet.

Men det finns fler liberala förslag. Moderaten Gunnar Axén brukar vara pålitlig i de här sammanhangen och har i år förslag om att luckra upp spelmonopolet, avskaffa automatspelslagen och underlätta gårdsförsäljning av alkohol. Det senare är en fråga som ligger moderaten och vinprovaren Per Bill ännu varmare om hjärtat. Han har initierat hela fyra separata motioner i ämnet, och får även plus för att reservera PKU-registret för forskning. Bland moderaterna går även plus till Oscar Öholm för motioner om liberalare öppettider på krogen, sänkt åldersgräns för alkoholinköp och avskaffat förbud mot nattarbete, till Eliza Roszkowska Öberg som vill avskaffa lagen om byggnadstillstånd och hela byråkratin av smakråd, till Karl Sigfrid för motioner om en översyn av EU:s regleringsbörda, om avskaffad filmcensur och ett försvar av yttrandefriheten på Internet, Fredrik Schulte som vill avskaffa kampsportsförbudet, sätta gränser för kulturbidrag och myndigheters opinionsbildning, samt tillåta hembränning för husbehov och till Sofia Arkelsten som vill tillåta läkemedelsförsäljning i butik och insemination för ensamstående, samt avskaffa Systembolagets monopol och sänka alkoholskatten – av miljöskäl.

Folkpartiets Birgitta Ohlsson har krav på republik och motioner om stärkt integritetsskydd på pluskontot, men tyngs av en närmast manisk regleringsiver rörande djur, samt motioner om kvoterad föräldraförsäkring, utökad jämställdhetsplanering och förvärrat prostitutionsförbud. Camilla Lindberg lyfter också integritetsfrågor med krav på en integritetsbalk och har dessutom ett förslag om att respektera rökares frihet och tillåta rökning på krogar och restauranger. Annars tycks engagemanget för ökad frihet från folkpartihåll mest gälla det, förvisso hedervärda, uppdraget att uppmärksamma kränkningar och plädera för ökat självbestämmande på andra ställen i världen än i Sverige, Fredrik Malm motionerar exempelvis om Kurdistan och Iran, och står som medförfattare på andra motioner i den vägen.

En mer jordnära hållning representeras av centerns Sven Bergström som utöver att stärka svenska folkets självbestämmande genom möjligheten att i folkomröstning avvisa EU:s Lissabonfördrag och en motion om uppluckring av strandskyddet i glesbygd, även motionerat om rätten att få gräva ner fiskrens.

Det var några glada liberala laxar jag metat upp i motionsströmmen, men det finns säkert fler.

Det folkpartistiska kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt har gjort ett rådigt ingripande.

Stockholms stad skjuter till två miljoner kronor till filmatiseringen av Stieg Larssons deckartrilogi, i utbyte mot "att det är Stockholm och inte Trollhättan eller Ystad som syns på vita duken."

Att förlägga filmens handling till Skåne hade ju säkert filmskaparna annars tänkt göra, med tanke på att böckerna till stor del utspelas i huvudstaden.

Miljöpartiets Yvonne Ruwaida är ju inte den som vilar på hanen när det gäller att avfyra medborgarnas slantar (förutom vän av allehanda offentliga utgifter åker hon ju som bekant också gärna taxi).

Däremot har hon svårare att avstå från sina egna tusenlappar. Löftet från hösten 2006 om att skänka bort halva sin borgarrådslön till välgörande ändamål har fortfarande inte infriats, varför hon nu nominerats till Situation Stockholm citronpris Årets Bängkäpp.

En annan hade inte förväntat sig annat. Vi minns ju avslöjandena om hennes oredovisade riksdagsräkningar, och ursäkten då - att hon får ångest av räkningar.

"Felfria politiker ropar ni nu efter, och fläckfria förflutna, finns dom, vill vi ha sådana, ja det får andra svara på."
Mona Sahlin, 17 oktober 1995

"Man måste ställa frågan, är det en kultur inom moderaterna vi bevittnar, ett beteende inom en samhällsgrupp som ogillar skatter och därför tar sig friheter att bryta mot reglerna?"
Mona Sahlin, 6 november 2007.

Det senare uttalandet gjordes skriftligt, eftersom Sahlin av förklarliga skäl inte vill ge direktintervjuer om svartarbete.

(Tipstack: Fredrik!)

Nyheter blir vad man gör dem till: när Ekots undersökning visade att de flesta riksdagsmän åker taxi för småsummor blev rubriken en helt annan, nämligen att ex-ministern Sven-Erik Österberg hade gjort tvärtom. Möjligen en rimlig nyhetsbedömning, men definitivt inte en spegling av helheten.

Igår föll det sig så, att jag och Lars Leijonborg stod och väntade på samma flygbuss på Möllevången i Malmö. Och väntade var just vad vi gjorde. Minuterna rann iväg och stämningen i busskuren började bli nervös. Skulle vi hinna till våra flyg?

Till slut dök bussen upp – fullsatt. Den något förvirrade chauffören tog ändå betalt av oss, och sa att biljetterna skulle gälla på de taxibilar han lovade ringa in. Sen körde han. Och där stod vi.

En minister utan respekt för skattebetalarnas pengar hade vid det här laget ringt en egen taxi för länge sedan. Så icke Lars Leijonborg. Han väntade snällt tillsammans med oss andra i det blöta duggregnet.

Till slut kom en taxibuss och en bildito. Lars Leijonborg stuvade in sig i bussen tillsammans med sex andra passagerare.

Själv valde jag bilen. Mycket bekvämare. Biljetten låter jag självklart firman stå för.

Neoredaktionen tillhör anhängarna av den klassiska, funktionsblandade staden, där boende, butiker, människor och bilar kan samsas i samma kvarter. Helt enkelt därför att den klassiska staden fungerar bäst: det är där människor trivs och affärer blomstrar. De sanslösa bostadspriserna i Sveriges innerstäder vittnar ju om inte annat om hur mycket människor är beredda att betala för att slippa sitta i en förortsskrapa och blicka ut över öde  återvändsgator.

Den mänskliga perspektivet har länge haft svårt att slå igenom bland politiker, arkitekter och stadsplanerare; där bullergränser och konstnärlig självupptagenhet haft högre prioritet. Därför är det fascinerande att se sex kommunalråd och tre generaldirektörer ta till orda till förmån för den funktionsblandade staden i dagens DN. Nu har de nämligen hittat det politiska ingenjörsargument de famlat efter – en tät stad minskar utsläppen av växthusgaser.

SSU har förstås rätt - en komiker som skojar om oberörbara ämnen som kvinnor och invandrare måste naturligtvis stoppas. Och nu kan Neo avslöja att Peter Wahlbecks övertramp inte stannar där: han har även gjort sig rolig på mäns bekostnad!

Uppdatering. Från SSU:s kulturpolitiska program:

Sverige ska vara ett land där olikheter ses som en resurs snarare än ett hot. Allas erfarenheter ska bejakas och tas till vara, inte bara för att det är moraliskt och ideologiskt riktigt, utan även för att det vore ett enormt resursslöseri att låta bli.

Jag har förstås inte mycket till övers för fackets maffiametoder mot företag utan kollektivavtal, men som delägare i ett kafé (en verklighet jag skrivit om här) kan jag säga att kollektivavtal vara eller icke vara inte är småföretagarens största huvudvärk. Löner till personalen ska ju betalas hur som helst, och på det stora hela är det ganska bekvämt att överlåta tidskrävande förhandlingar till de stora drakarna.

Att kollektivavtal skulle vara skillnaden mellan nedläggning och succé verkade däremot Fredrick Federley och Dominika Peczynski tro, eftersom de gjorde avsaknaden av avtal till sin usp.  Mitt stalltips när En annan salladsbar öppnade var därför att den inte skulle bli långvarig. I går, knappt tre månader senare, försattes salladsbaren i konkurs av Stockholms tingsrätt.

En som däremot förstått att företagande är företagande, och att politik är politik, är Federleys partikamrat näringsministern. Sånt här gör skillnad i en småföretagares verklighet - på riktigt.

Uppdatering: Kan inte undanhålla er denna pärla från Realtid.se:

Det var fruktansvärt jobbigt. Man kanske ska ha jobbat på restaurang innan man öppnar sin egen. Två gröngölingar som jag och Fredrik. Vi har ju ätit på restaurang, men hade ingen annan erfarenhet.

Uppdatering 2: Farsen fortsätter hos Dagens Media:

- Det gick ju inte runt! Vi förstod redan efter första månaden att det inte skulle gå. Samtidigt hade jag en pr-byrå att sköta men stod jag i salladsbaren och hackade lök. Varken jag eller Fredrick vet något om att driva en salladsbar och det var ett överilat beslut att köpa den.

Hon säger att det också var ett misstag att inte anställa personal med restaurangvana.

- Det var ju CUF-ungdomar som ville jobba hos oss på grund av Fredrick och de visste ju inget, jag visste inget och Fredrick visste inget. Det var en blind som ledde en blind.

Det låg i luften i morse: något var inte som vanligt. En kvinna satt och svor för sig själv på en parkbänk. Stämningen var aggressiv på tunnelbanan. Från grannkvarteret hördes hårda hammarslag; så här med facit i hand var det förmodligen plakat jag hörde spikas.

Facit fick jag av Thomas Östros. För framme på jobbet ögnade jag igenom protokollet från gårdagens riksdagsdebatt om utförsäljningen av statliga bolag, och det gick upp för mig varför jag mötte en gråtande man i backen upp till dagis:

"Fru talman! Få frågor har orsakat en så stor upprördhet bland medborgarna i Sverige som denna fråga."

Grön Ungdoms bdsa språkrör greps ju och förvisades från Tyskland härom dagen – och svenska medier gick samfällt på deras snyftvals om hur förfärligt det var att polisen inte släckte ner och läste godnattsagor när det var dags att sova, och att de faktiskt bara ville "delta i en fredlig demonstration".

Att blockera demokratiska möten är kanske en fredlig fritidsaktivitet enligt gröngölingshandboken. Men språkrörens egen text, som skrevs bara timmarna innan de greps, avslöjar ju krokodiltårarna:

Vi kommer att delta i en fredlig blockad mot G8-toppmötet i Tyskland. Vi riskerar att bli gripna, men vi är beredda att ta den konsekvensen för att visa vårt motstånd mot vad G8 står för. (...) Då vi vill se en rättvis och ekologisk hållbar värld ser vi det som en självklarhet att riskera arrest i protesterna mot G8-toppmötet.

Att Peter Kennerfalk, mannen med den dreglande hunden, plockade ner sitt vettlösa inlägg från sin blogg, berodde inte på att han hade tänkt om, utan att hans chef beordrade honom. Det skriver Folkbladet idag.

Enligt den socialdemokratiska partistyrelsen är därmed saken "utagerad". Men att Kennerfalks osmakliga debattstil skulle vara engångsföreteelse är väl en sanning med modifikation. Så sent som för tre veckor sedan (när Fredrik Federley berättade om sina narkotikavanor) antydde Kennerfalk till exempel att Maud Olofsson är kokainist:

Nu börjar man ju förstå varför grabben i fråga är så fel ute i alla andra frågor, t.ex kollektivavtal på salladsbarer. Svaret är väl givet, grabben är påtänd.

Nu börjar man förstå varför hans partikamrat näringsministern är så uppspelt när hon framträder i media.

Ja inte att hon skulle dra linor, nej. Hon är sådan bara eller?

Och i mars skrev Kennerfalk om Zaremba, ett inlägg som fortfarande ligger uppe:

Allt startade med att den Bonniers avlönade Maciej Zaremba skrev en beställd artikelserie, Den polske rörmockaren. Först fick Maciej lön av familjen Bonniers och sedan fick han stora journalistpriset ur samma hand.

Teorierna om Bonnierkonspirationer är ju välbekanta från politiska sammanhang jag helst inte vill länka till, men de finns där ute, och de är inte trevliga. Och så hos Peter Kennerfalk, mannen som fortfarande är anställd hos den socialdemokratiska partistyrelsen eftersom hans klavertramp tydligen var en engångsföreteelse.

Uppdatering: Surprise, surprise. Föga förvånande var det Peter Kennerfalk i egen hög person som agerade modell i Byggnads affischkampanj som likställde utlänningar med bimbos (Vilket jag förstås kunde ha räknat ut direkt eftersom affischen på Kennerfalks sajt är signerad av honom själv).

Uppdatering 2: Partisekreteraren Marita Ulvskog "tar bestämt avstånd från sådana här uttalanden". Den som uttalade tycks hon däremot inte fjärma sig från.

Uppdatering 3: Till skillnad från Mathias Sundin tycker jag inte att Kennerfalks stolligheter är ett fall för polisen. Det är precis vad som sker nu - offentlig debatt - som är det bästa sättet att få upp trollen i ljuset. Om någon ska göra påhoppet till polissak är det rimligen Zaremba själv.

Om folkliga LO:s medlemmar verkligen hade utgjort folket hade Sverigedemokraterna suttit i riksdagen - fyra procent av LO-medlemmarna lade nämligen sin röst på Jimmie Åkesson & Co (Hela LO-rapporten kan läsas här).

Men det syns som om en och annan Sverigedemokrat även har infiltrerat socialdemokraterna; eller vad ska man säga om följande blogginlägg från Peter Kennerfalk, facklig/politisk ombudsman hos socialdemokraternas partistyrelse på Sveavägen 68 (inlägget handlar om polskfödde journalisten Maciej Zaremba):

Blogginlägget har nu plockats ner från Kennerfalks sida. När plockas Kennerfalk ut från Sveavägen 68?

(Via HAX och och Erik Svansbo)

Jag kommer aldrig att glömma Kristina Axén Olins tårar på valnatten 2002. De var ju så säkra på att bli återvalda, den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus. De hade ju vunnit matchen om mediebilden.

I en eftervalsanalys  i Moderna Tider skrev jag om just detta - att makten, trots den medialiserade verklighet svenskarna lever i, fortfarande vinns på gatan, i mötet med vanliga människor. Det hade socialdemokraterna förstått, och lyckades mobilisera gräsrötterna på gator och torg. Där fick de arbeta ostört, eftersom de moderata medlemmarna satt hemma och kollade på tv.

Anklagelserna om att statsminister Fredrik Reinfeldt är "osynlig i medierna" har jag därför alltid uppfattat mer som ett uttryck för journalistisk frustration över att inte få uttalanden serverade på silverbricka snarare än för omtanke om alliansens förutsättningar att bli återvalda 2010.

Idag skriver Dagens Nyheter utförligt (ej på nätet, av outgrundlig anledning) om Reinfeldts resande i den svenska vardagen.  Jag både tror och vill tro att det är så man vinner människors förtroende i det långa loppet och skapar förutsättningar för förändring.

I den pr-skadade politiska världen viskas det naturligtvis om att också Reinfeldts resande är ett trick för att framstå som folklig (och för att få rubriker i lokalpressen). Men med risk för att framstå som hovpoet tror jag faktiskt att han är folklig på riktigt.

Under morgonen idag hade jag ett ärende på statsrådsberedningen. I korridoren utanför statsministerns rum står ett vitrinskåp där Göran Persson brukade förvara svulstiga gåvor från besökande statsmän och -kvinnor. Krimskramset är borta nu. I skåpet ligger istället en skyddshjälm från gruvan i Kiruna.

Mauricio Rojas skriver om vänstervridningen av svenska skolböcker i dagens DN. Huruvida han har rätt överlåter jag åt andra att diskutera, och den som vill bilda sig en egen uppfattning kan alltid läsa rapporten i sin helhet.

Vad Mauricios rapport i grunden handlar om är hur socialdemokrati och samhälle blivit ett; Sverige är en mental enpartistat.

Att skolboksförfattarna slirar på formuleringarna känns dock som ett hyggligt harmlöst exempel på enpartistatsfenomenet för den, till exempel jag själv, som läser Anders Isakssons nya bok om Ebbe Carlsson-affären.

Isakssons bok är, förutom en utmärkt genomgång av en snårig historia jag var för liten att begripa när det begav sig, ett skrämmande historiskt dokument över den svenska enpartistaten. Socialdemokraten Ebbe var god vän med mordutredaren Hans Holmér (Holmér bodde till och med inneboende hos Carlsson i mordutredningens början) och gavs full insyn i utredningen, egna nycklar till polishuset, oinskränkt rätt att kvittera ut polisbil vid behov (!) och egen livvakt . Regeringen höll aktivt Holmér under armarna, trots att man inom polis- och åklagarväsende allt mer tvivlade på hans PKK-konspirationer (men få vågade protestera, av rädsla för att stöta sig med den politiska makten). Att ett fyllo skulle mördat Palme passade inte in regeringens världsbild, och via Holmér styrde socialdemokraterna utredningen i sin (felaktiga) inriktning.

Med mera. Med mera. Isakssons bok är späckad med häpnadsväckande fakta som möjligen inte är nya, men åtminstone nya för mig.

Idag känns denna fullständiga sammanblandning mellan parti och stat faktiskt en smula främmande. Sverige är fortfarande en mental enpartistat, men partiets medlemmar kan åtminstone inte längre kvittera ut egna polisbilar. Sverige har förändrats, och det till det bättre.

Dagens skarpaste observation angående Göran Perssons nya jobb:

Göran Persson sa när han fortfarande var statsminister att han kunde tänka sig något frivilligarbete efter hans avgång, typ PRO. Det var inte så långt ifrån som man kanske kan tycka. Politik är ju enligt Persson att glida. Han glömde bara O:et, och frivilligaspekten.

(Från André Johansson)

Socialdemokraten Katrine Kielos är missnöjd med sin lön - hon jobbade en månad med en artikel för vänstertidskriften Arena, och fick 2000 spänn efter skatt. "Jag vill inte klaga, jag har världens bästa jobb, jag vill bara säga att incitamenten för att ha några som helst intellektuella ambitioner i den här branschen är små", skriver Katrine.

Men frågan är vad partikamraten Wanja Lunby-Wedin skulle säga om Katrines klagosång. Via Politikerbloggen hittar jag nämligen följande citat från LO-ordföranden:

Ekonomiskt ska det inte skilja sig så mycket mellan att arbeta och inte arbeta. Man vill ha ett jobb, man vill vara del i arbetsgemenskap. Det är det som är arbetets belöning, att man är en del av arbetsgemenskapen.

Wanja förnekar alltså att ekonomiska incitament existerar. Människor jobbar för att det är roligt. Kom ihåg det, Katrine, när du gör gratäng av ditt SpyBar-kort.

Alla som blir kommunpolitiskt aktiva drömmer om att förändra världen, och de flesta får ganska snabbt illusionerna krossade när de upptäcker att de på sin höjd får bestämma om gatukontoret ska köpa en snölastare eller ej.

Men frågan är om det är så mycket lättare att hålla den världsförbättrande lågan brinnande ens på de högsta kommandohöjderna. Ur ärendeförteckningen för regeringens sammanträde igår:

Ärendeförteckning
regeringssammanträde
2007-05-03
Underprotokoll A
Nr 18

Föredragande:
statsrådet Erlandsson

Ärende:
1
Hemställan om utökad skyddsjakt på grågås i Skaraborg Jo2003/1384