planekonomi

Det har skrivits en del i bloggosfären om att Naomi Kleins tes i Chockdoktrinen – att kriser leder till liberaliseringar – monumentalt motbevisats av senare tids antiliberala reaktion; omfamnande av statliga ingrepp, krav på utgifter och drömmar om planerad ekonomi (dessvärre, får man väl tillägga). Notera dock att allmänheten inte är särskilt pigg på att låta politikerna ta över – de flesta är även i dessa medialt hysteriska tider emot att staten ens tillfälligt ska äga Volvo. Statsvurmen är, också det i motsats till Kleins tes, inget projekt med folklig förankring.

Detta är nu inget nytt. Kristider har generellt inneburit ett uppsving för tron på stat och planering, vare sig det gäller ekonomisk nedgång eller krig. Inte minst i Sverige. Historikern Yvonne Hirdman har ett kapitel i antologin ”Culture and Crisis“ (Witoszek/Trägårdh, 2002) som på ett utmärkt sätt redogör för hur socialdemokratin sedan 1930-talet utnyttjat kriser för att driva igenom politiska förändringar. Krisen har en inneboende logik som uppmuntrar omedelbar handling och förtröstan på ledare.

”Med sina medicinska (och religiösa) konnotationer betecknade ”krisen” en akut situation. Akuta situationer kräver radikala botemedel. Det fanns ingen tid att slå sig ner och överväga alternativa möjligheter när ”båten håller på att sjunka” eller ”patienten är på väg att dö”. Det krävde att man omedelbart tog kontroll, eller satte sin tillit till en befälhavare, någon med ’sakkunskap’.”

Hirdman kallar greppet att förvandla ett ”problem” till en ”kris” för ”politisk alkemi” och konstaterar att krisbegreppet möjliggjorde för socialdemokratin att ”initiera ett program för en planerad ekonomi som omfattade större delar av samhället än någonsin förut.”

Först skedde detta som respons på 1930-talskrisen, en respons med närmast parodiska likheter med dagens situation. Socialdemokraterna lanserade ett program med tre punkter: 1. Svenskarna skulle spendera, även pengar de inte hade. 2. Staten skulle expandera genom vägbyggen och stöd till företag. 3. Staten skulle skapa jobb och åtgärder för arbetslösa, till ersättningar som håller lönenivån uppe. Två slogans användes: ”Jobba oss ur krisen” och ”Köp svenska varor”. Känns det igen?

I vanlig ordning var det en valutadepreciering (Sverige lämnade tidigt guldmyntfoten) som då gav den egentliga draghjälpen ur krisen, medan socialdemokraterna gav sig själva och sitt program äran i efterhand. Med tanke på kronans sjunkande värde idag kan vi nog se Anders Borg förvalta även den traditionen, det spekuleras ju redan om att vår ekonomiske ledare håller på att bli ”folkkär”.

Resten är naturligtvis också historia. Socialdemokraterna blev så förtjusta i krisbegreppet och dess politiska möjligheter att det inte stod på förrän makarna Myrdal konstruerat en ny ”kris” ur sina prognoser om sviktande befolkningstillväxt (som aldrig inträffade). Återigen med planekonomiska åtgärder som föreslagen ”lösning”. Den historien berättar jag i artikeln Liken lever i Neo nr 5 2007, lite läsglädje till jul för den som till äventyrs inte prenumererade då.

Här om dagen såg jag en tjej med neonrosa benvärmare gå över gatan. Det gav mig ett rus av 1980-talsnostalgi jag annars bara upplevt på Hairspray  eller när jag spelar Nena på Youtube.

En annan del av 80-talet var det här med att datorerna skulle styra världen. IBM var det där stora företaget som skulle ta över världen eftersom datorerna skulle kontrollera allting. Terminator handlade om en framtid kontrollerad av maskiner. Till och med i nyliberala kretsar fanns (neoklassiska, inte österrikiska) ekonomer som trodde att med rätt dator skulle ekonomin kunna planeras.

Därför är det med rätt stora vibbar av 80-talsnostalgi jag läser Erik Wijk på Aftonbladets kultursida idag:

”Modern datakapacitet och internet skulle göra en planerad produktion och konsumtion långt mer effektiv, flexibel och individtillvänd än någonsin kapitalismen.”

Wijk skissar på en maskinmässigt planerad tillvaro i finanskrisens skugga. Bort med allmänna och fria val, ”vi lottar ut mandaten till lokala, regionala, nationella, kontinentala och globala församlingar”. Törs man fråga vem som skulle anförtros att hålla i lottningen som tillsätter varenda makthavande position på hela jorden? Eller hur allmänheten skulle få kontroll över den tjänstemannakader som fick i uppdrag att guida de framlottade, ständigt färska rekryterna i maktens korridorer? Eller ska datorerna lotta fram de politiska förslagen också?

Nej, de hade visst Erik Wijk redan tagit fram. Löner och priser ska kontrolleras centralt, och vara lika för alla. Ingen ska få mer för att ha förkovrat sig eller kommit på någonting nyttigt, bara för handikapp och tillkortakommanden. Maskinerna ska hålla oss kreativa i brist på andra incitament. Dagens datorer anses tillräckligt kompetenta för att kontrollera vår produktionsapparat.

Fint. Då kan ju Erik Wijk börja med att förklara hur dagens datorer och nätverk skulle kunna ha uppfunnit ipod, post-it-lappar och bag-in-box-viner, när nu inte människor längre får tjäna pengar på att hålla oss med sådant. Sedan kan han gå vidare och förklara varför inte dagens avancerade datorkraft, trots finklibrerade ekonomiprogram, lyckades förutse finanskrisen, eller varför tågen inte går i tid, om det nu är så otroligt enkelt att planera vår tillvaro.

Att kalkylera är enkelt. Det kommer alltid att vara variabelsamlandet som är den trånga sektorn. Hur ska ens den mest avancerade datamaskin kunna veta vad ett helt samhälle vill ha till middag, när vi kan gå in i en affär och knappt veta det själva? Här gäller fortfarande elementär Hayek, konkurrensprocessen är ofta själva förutsättningen för att information ska komma till stånd. Prismekanismen ger information om människors värdering och reala begränsningar. Tidningarna kan skriva att det är stopp i en gruva, och en rapport kan slå fast alla tekniska detaljer, utan att den mest begåvade professor vet vad man ska göra med den informationen, men via marknaden anpassar vi oss alla ändå genom att kopparpriset stiger och en musiker i Alingsås så småningom avstår från att köpa ny trombon och ett företag i Hjo avstår från bullar till fikat för att kunna betala extra för nya kablar. En dator kan aldrig ersätta denna process. Central planering kan bara ta ifrån oss beslut som rör vår vardag och vår tillvaro, på bekostnad av både effektivitet och behovstillfredsställelse.

Och mänsklig kreativitet kommer alltid bero på vår drivenhet att skaffa kunskap och information och lösa problem. Det är, som Ayn Rand så riktigt identifierar, en viljestyrd process. Förbjud en av anledningarna att använda sin kreativitet för att förbättra tillvaron, den ekonomiska belöningen, och du dödar även viljan att göra detta.

Erik Wijk och hans dröm om den maskinella tillvaron må väcka 80-talsvibbarna till liv. Men han glömmer att den dröm han när då var en mardröm. Det är den fortfarande.

Kommer ni ihåg en annan 80-talsfilm, Rocky IV? Med den högteknologiska Sovjetiska skapelsen Ivan Drago? Inte ens när Sovjetsamhället vi idag vet var fallfärdigt ansågs vara vetenskapligt och teknologiskt överlägset västvärlden, på grund av sin planerade tillvaro och förmåga att koncentrera resurser, så var vi särskilt lockade av planekonomi. Friheten var viktigare. Det borde den fortfarande vara.