Dilsa Demirbag-Sten är en debattör som jag respekterar. Hon pläderar ofta för individens rättigheter och lyckas väl. Igår trampade hon emellertid lite snett på SvD:s Brännpunkt om Mosa Sayeds avhandling Islamisk arvsrätt i det mångkulturella Sverige. Jag har själv tyvärr inte haft möjlighet att vare sig läsa hela avhandlingen eller gå på opponeringen, men eftersom Demirbag-Sten inte heller tycks ha gjort det tar jag mig friheten att lägga fram min åsikt.

Ja, det kan ju vara så att hon läst den, men missat poängen. Jag är fullt medveten om att juridik är krångligt, speciellt för den som inte är van vid terminologin (traktat, exempelvis, är en folkrättslig benämning på bindande avtal mellan stater) och metoden. Just därför tror jag dock också att det är viktigt att försöka reda ut missförstånd.

Till att börja med: Sayed pläderar inte för att sharia-lagar ska implementeras i Sverige. Juridik brukar väldigt sällan handla om just vilka lagar som bör införas, utan innebär snarare en lära om hur man hanterar lagarna. Det är också det avhandlingen berör. Hur bör rättsväsendet hantera en situation där det är oklart om svensk arvsrätt är tillämplig? Sayed argumenterar, så vitt jag kan förstå, för att man bör ta den dödes kulturella tillhörighet i beaktande vid den bedömningen. Tvärt emot vad Demirbag-Sten påstår handlar det alltså om juridiska teknikaliteter, och inte krypskytte mot grundlagarna. Arvsrätten är mig veterligen inte något som räknas upp i Regeringsformen alls - tvärt om tycks den mig vara en inskränkning i rätten till min egendom, i och med att hälften garanteras bröstarvingarna. Precis som Isobel Hadley-Kamptz skriver så finns det anledning att ifrågasätta om det finns några frihetliga element i det svenska arvssystemet.

Ironiskt nog är det Sayed som tycks argumentera för en mer individbaserad arvsrätt. Med hans syn kan nämligen individens önskan och värderingar få större utslag. Det tycker åtminstone jag är något helt annat än en plädering för kollektiva rättigheter.

Så har väskdebatten dragit igång igen. Mona Sahlin har nämligen råkat visa upp en 6 000-kronorsväska på bild. Det upprör.

Mona Sahlin är nu inte enbart kvinna - hon är också socialdemokrat. På så vis drabbas hon nu av en dubbel vrede. Dels innebär hennes kön att hon helst ska vara fullständigt osjälvisk, låta bli s.k. lyxkonsumtion och gärna frivilligarbeta på något vårdhem, eftersom kvinnor ju är sådana. Omhändertagande. Goda. Och varje avsteg från detta ska straffas. Dels innebär hennes politiska roll att hon förväntas föra en klasskamp. Den klasskampen innebär dock inte att arbeta för att fler ska ha råd med en Louis Vuitton-väska, utan att färre ska ha råd med den. En smula bakvänt för oss liberaler som alltid föreställt oss att bättre ekonomi för fler är en bra sak, men säkerligen logiskt i de röda leden.

Görand Greider är en av de upprörda. På Newsmill skriver han att väskan är ett hot mot socialdemokratin eftersom den spär på konsumismen. Om Sahlin visar upp en väska ska det tydligen tvinga dem som inte har råd att köpa en väska att låna för att köpa den. Varför är något oklart. Greider är ju trots allt själv, om han ursäktar, ett utmärkt exempel på att man inte behöver klä sig som en statusjagande börsmäklare för att ta sig någonstans här i världen.

Greiders andra invändning är att konsumismen hotar klimat och miljö. Det är ett mer relevant argument, men inte ens Greider kan ignorera det faktum att fattiga människor inte har råd att bry sig om miljön. Det är bara med en fortsatt utveckling som vi kan stå emot klimathotet, och det är bara med en fortsatt utveckling som vi kan bli bättre på att ta hand om vår miljö. Men framförallt: Även med Greiders logik måste det ju vara bättre för miljön att köpa en handväska för 6 000 spänn än att köpa tio stycken för samma summa. Det går ju om inte annat åt mindre resurser.

(Och eftersom min RSS-läsare tydligen är trög missade jag detta först, men NEOs nytillträdde redaktör, Johan Ingerö, kommenterar också Greiders inlägg på ett mycket bra sätt.)

För att medborgare ska ha respekt för lagen bör lagen vara någotsånär begriplig, rättssäker och överensstämmande med vad som brukar kallas för Det Allmänna Rättsmedvetandet. I de allra flesta fall ser det också ut så i Sverige, kanske bortsett från att man nästan måste genomgå någon sorts juridisk utbildning för att alls kunna läsa lagtexten. Dock förekommer det att lagar kritiseras för att vara verklighetsfrånvänd med orden att de inte stämmer överens med Det Allmänna Rättsmedvetandet.

Så är fallet på Expressens ledarsida idag. Där kritiseras sambolagen för att inte hänga med i tiden - Det Allmänna Rättsmedvetandet vill ge den ett annat innehåll. Tittar man närmare på texten visar det sig dock snarare att det handlar om en allmänt rättsomedvetenhet. Människor har helt enkelt inte satt sig in i vad sambolagen innebär - och jag får erkänna att jag finner det absurt att förespråka en förändring av sambolagen av den anledning. Mårten Schultz skriver ett ypperligt inlägg där han förklarar varför det alternativ som sambolagen utgör måste få finnas kvar.

Men åter till den allmänna rättsomedvetenheten. Det finns ett uppenbart problem här. Medborgarna känner inte lagen, och får därmed inte det utfall de faktiskt önskat sig. Kanske är det till viss del vidskeplighet som hindrar många från att skriva testamenten och samboavtal, men underliga idéer kan inte tillåtas styra lagstiftningen. Det kan också tänka sig att det finns en poäng i att den typen av egendomsfördelning som sker när man ingår äktenskap, skriver samboavtal eller testamenterar även fortsatt är ett aktivt val. Möjligen är det snarare rädsla för den snåriga, obegripliga juridiken som gör att många väljer att låta bli.

Givet det faktum att juridiken faktiskt berör oss alla, vare sig vi vill det eller inte, och det faktum att vi har en allmän skola som ska rusta oss för livet, kan det tänkas att det vore önskvärt att ge människor viss kunskap om just juridiken när de ändå redan sitter i skolbänkarna. Kanske inga akademiska diskussioner om skillnaden mellan tolkning och utfyllnad, men viktig information om våra medborgerliga rättigheter, vad som händer om man köper ett hus utan att besiktiga det samt vad de olika samlevnadsformerna  i svensk lagstiftning innebär rent praktiskt - ja, sådant som verkar orsaka de flesta kollisionerna mellan vad vanligt folk inte vet och vad som står i lagen. Det finns nämligen oerhört bra, logiska och verklighetsförankrade resonemang som lett fram till de aktuella regleringarna. Ingen tjänar något på att folket inte blir medvetna om dessa.

Andreas Norlén, riksdagsman för moderaterna och därtill jurist, skriver idag på Aftonbladets debattsida att domstolarna är för dåliga på att dela ut maxstraff. Det är, som jag uppfattat det, en relativt vanlig åsikt - tyvärr. Och visst är det lätt att i rent ursinne över brottslingars vidriga illdåd uppröras över att det inte blir lika många år i fängelset som paragraferna påstår att det kan bli - men det innebär också att man glömmer bort varför vi har just en straffskala.

Det finns nämligen en anledning till att våldtäkt inte per definition ger fem år och stöld tre månader. Det handlar om att brott som förvisso faller under samma rubricering faktiskt kan vara olika grova - och därtill en önskan från lagstiftarens sida om att grövre brott ska bestraffas hårdare. Och eftersom domstolarna är medvetna om att brottslingarnas fantasi tyvärr alltid kommer att överstiga deras är man med rätta mycket restriktiv vad gäller utdelandet av maxstraff. Är man inte det kommer man att få samma situation som vad gäller straffen för narkotikasmuggling, som Norlén ironiskt nog lyfter upp som ett positivt exempel. Vad gäller just narkotikasmuggling så dömde domstolen tidigt ut ett maxstraff för smuggling av ett kilo kokain (har jag för mig, det kan ha varit heroin också), vilket leder till att "branschen" har, ska vi säga, drabbats av stordriftsfördelar. Ska du smuggla kan du lika gärna smuggla så mycket du bara kan - straffet blir i alla fall inte värre.

Vad skulle då hända om man valde att utnyttja maxstraffet oftare? Ja, när brottet begås på ett ännu vidrigare sätt så har vi ingen möjlighet att markera detta. För den som faktiskt tycker att grövre brott ska ha längre straff vore det inte en välkommen utveckling.

Sverige är en rätt underlig stat, sett ur ett internationellt perspektiv. Vi har nämligen tolkat det här med maktdelning på ett något unikt sätt - i vart fall pratade min gymnasielärare i samhällskunskap om "de tre statsmakterna" som riksdagen (den lagstiftande makten), regeringen (den verkställande makten) och massmedia (den granskande makten). Visst kan det vara så att man håller yttrandefriheten sällsamt högt i detta land och därför förärar den med titeln Tredje Statsmakten, men givet att vi inte bara har statlig radio och TV, utan också en hop med tidningar där ute som är beroende av statens generösa bidrag, så känns det inte för troligt. Istället tycks det handla om ett mycket svagt domstolsväsende.

Givet att media anses vara en statsmakt i Sverige, medan domstolarna inte anses inneha sådan status, är det kanske inte konstigt att förre överåklagare Christer van der Kwast, tillika dåvarande åklagare i Quick-rättegångarna, inte bara anklagar Svea Hovrätt för att ha "gått på" en massmedial kampanj då de beviljat resning, utan också använder sig av massmedia för att själv driva ståndpunkten att HD bör pröva resningsansökan. Det känns ändå inte helt bra.

Missförstå mig inte - det är väldigt, väldigt bra att massmedia granskar inte bara riksdag och regering, utan också domstolarna. Förvisso kunde det vara önskvärt med lite mer juridisk kunskap inom journalistkåren, men man kan väl inte få allt. Däremot ska domstolarna inte följa den folkmobbsmentalitet som ofta uppstår i kontroversiella mål där man struntar i allt vad bevisvärdering heter - och med visst reservation för tingsrätterna, där nämndemännen har majoritet, tror jag faktiskt att domstolarna klarar av den uppgiften.

Fallet Quick är naturligtvis svårt att bedöma, till och med för någon som har tillgång till det samlade bevismaterialet. Värt att notera kan dock vara att tingsrätten som dömde Quick enligt resningsbeviljandet faktiskt inte hade detta - bland annat redovisades inte information som visade att Quick under utredningens gång lämnat uppgifter som stridit mot varandra samt ett läkarutlåtande. Eftersom bevisningen i domen byggde på att Quick lämnat korrekta uppgifter om brottet kan man tycka att den information som nu framkommit mycket väl kan ligga till grund för resning. Att van der Kwast inte tycker så kan däremot knappast komma som en överraskning. Att skylla på en massmedial kampanj däremot, det är faktiskt lite pinsamt.

Så, GM har beslutat sig för att lägga ner Saab. Det är naturligtvis tråkigt för de anställda och deras familjer, och alldeles särskilt tråkigt så här snart inpå jul, men samtidigt förundras jag över hur det kan vara så förvånande och förskräckligt i andras ögon.

Vi pratar om ett företag som gått med förlust 18 av 20 år, och de där två undantagsåren var inte 2007 och 2008, direkt. Det kan inte komma som en överraskning att det skulle läggas ner så småningom. Det kan inte ses som så förskräckligt heller - eller menar man på allvar att någon har en skyldighet att driva en förlustfabrik i Trollhättan?

Nej, jul och nyår må traditionellt vara en tid då man ser tillbaka och är nostalgisk över det som varit, men jag tror det är bättre att se mot framtiden. Den finns nämligen fortfarande kvar. Den kommer antagligen inte att bjuda på en ny Saab-fabrik, nej, antagligen inte ens en ny bilfabrik - precis som vi efter varvskrisen fick lov att söka oss till annat så gäller detsamma nu. Det är ingenting man kommer att märka med en gång, men jobben kommer tillbaka, sakta men säkert. Smygande. På ett helt annat sätt än de just nu försvinner; med buller, bång och alla på en gång.

Life goes on, the times they are a-changin' och det är som allra tråkigast just nu. Men livet handlar om förändringar, om att hitta det nya och bättre. I slutändan är det något vi alla tjänar på.

Man kan tycka lite vad man vill om kioskvältarlitteratur och filmatiseringen av densamma. Av någon anledning tycks den i alla fall vara uppskattad (därav kioskvältningen). Jag personligen tenderar att bli rätt förtjust i böcker som Stieg Larssons Millenium-serie, ja, förtjust på det där viset som gör att man låser in sig på toaletten när alla andra vill sova för att få läsa i fred. Jag fick till och men höra en gång att jag liknade Lisbeth Salander - något av en absurd upplevelse, inte bara för att jag är tekniskt handikappad utan också för att jag knappt ens bär mitt nitbälte längre. Var det en komplimang? Jag är tveksam.

För att gå rakt på sak så är det väl förvisso så att Lisbeth Salander upplevs som en rätt cool figur, men jag betvivlar att det finns många ungdomar där ute som vill vara henne - eller ens vara som henne. Därför (bland annat) blir det en smula absurt när en tjänsteman hos Jönköpings kommun anmäler filmaffischen till Luftslottet som sprängdes för att hon håller i en cigg. Detta ska tydligen göra att ungdomar med redan taskig självbild att börja röka för att "bli någon".

Jag tycker att någon "ungdom" borde anmäla tjänstemannen till DO för att personen i fråga uppenbarligen tror att ungdomar besitter en så obetydlig förmåga att tänka logiskt att de tror att rökning leder till förbaskat bra hackerkunskaper. Tre paket om dagen och du kan knäcka pentagon, oh yes!

Men tänk på barnen! säger de. Det är väl inte någon bra förebild att ha! Uschanimej, de kanske förleds att tro att rökning är tufft!

Förledande av ungdom, var det inte det de dömde Sokrates för?

Nåja, för barnens skull skulle jag vilja citera Mike Godwin:

"I worry about my child and the Internet all the time, even though she's too young to have logged on yet. Here's what I worry about. I worry that 10 or 15 or 20 years from now she will come to me and say, 'Daddy, where were you when they took freedom of the press away from the Internet?'"

Det gäller AFK också.

Upphovsrätten är en relativt omdebatterad företeelse just nu. Den gamla industrin kämpar för att hålla näsan ovanför ytan och skriker hysteriskt att vattennivån måste sänkas istället för att ta tag i saken och lära sig simma. 

Ett exempel är när man, som IFPI och immaterialrättsåklagare Fredrik Ingblad, går ut i media och klagar på att operatörerna lagrar kunduppgifter under för kort tid. Detta försvårar naturligtvis brottsutredningar, inget snack om saken. Frågan är dock om det kanske är ett pris som är värt att betala.

och kommit fram till att artister som grupp har sett sina intäkter öka mellan 2004 och 2008.

Anledningen till att förlagen är förbannade är naturligtvis att deras intäkter stadigt minskat. Det kan dock vara nyttigt att hålla i minnet att det inte är deras intäkter som ska skyddas av upphovsrätten. Därför vore det naturligtvis orimligt att tvinga operatörer att spara uppgifter om sina kunder under längre tid än vad som är nödvändigt för att operatörerna själva ska kunna utföra sina uppgifter. Det är nämligen lika vansinnigt som om Vägverket och alla privata vägägare skulle behöva samla in och spara uppgifter om vilka som kör på alla asfalterade kostigar där ute i landet.

Tyvärr måste man nog säga att det är förutsägbart. Precis som boys will be boys, kommer politiker alltid att vara politiker. Det de faktiskt kan är att reglera - hela deras existensberättigande bygger på att saker behöver regleras.

Som sagt har vi dock långt kvar. Inte bara fysiska murar ska rivas, utan också de föreställningar som finns om att människor behöver låsas in och tas om hand av staten.

Enligt rapporteringen från Socialdemokraternas kongress tänker Mona Sahlin sätta fokus på jobben. Hon talar om arbete åt alla, investeringar i såväl "klassisk industri" såväl som tjänstesektor, rätt till heltid och ett ungdomsperspektiv på alla frågor.

Det är naturligt av S att försöka skjuta mot regeringens jobbpolitik. I finanskrisens spår ökar arbetslösheten, tvärt emot vad Alliansen lovade innan maktskiftet. Måltavlan innebär dock också, i mina ögon, en risk. Väljarna är nämligen i allmänhet inte dumma nog att köpa den socialdemokratiska retoriken om att arbetslösheten är regeringens fel, och är frikopplad från den globala krisen. Regeringen har definitivt möjligheten att visa på hur mycket högre arbetslösheten varit utan deras politik. Socialdemokraternas något lättsamma inställning till att de under förra mandatperioden, under brinnande högkonjunktur, hade en lika hög ungdomsarbetslöshet som vi nu dras med under en gigantisk finansiell nedgång är inte heller en stor fördel för partiet - speciellt inte som deras egna idéer för att komma till rätta med den tycks begränsa sig till att införa ett Trainee-program för att locka ungdomar till den offentliga sektorn samt att skattesubventionera 90 000 sommarjobb.

Det är heller inte utan att man undrar hur allvarligt talet om rätt till heltid faktiskt är. Sanningen är ju den att de kvinnodominerade arbetsplatser där deltid praktiseras utgörs av kommunerna (och till viss del landstingen) runt om i landet - och många av dem styrs idag av Socialdemokrater. Varför börjar man inte med att sopa framför egen dörr? Kan det bero på att reformen skulle innebära att personal de facto skulle behöva sägas upp? Tror Sahlin inte att väljarna kan räkna ut sådant själva? Vill man komma till rätta med jämställdheten på arbetsmarknaden behöver man istället börja fundera på hur bra det egentligen är att låsa in kvinnor i en offentlig sektor utan möjlighet att själva starta företag inom de områden de kan allra bäst. Det verkar dock uteslutet för Sahlin som verkar sky den fria etableringsrätten som pesten. Med synen på staten som den ende frälsaren är det kanske lätt hänt.

Man måste också fråga sig vilka satsningar på klassisk industri Socialdemokraterna avser göra. Inte är det väl Saab som ska ges en andra chans, nu igen?

Ja, Alliansen har alla förutsättningar för att göra valrörelsen riktigt jobbig för Sahlin. Det kräver dock arbete - det kräver att vi konstant synar påståenden som kommer från vänster, det kräver att vi konstant vågar berätta vad vi faktiskt gjort och vilka konsekvenser det fått, och det kräver framförallt att vi pratar om de visioner som finns kvar att förverkliga och hur vi ska göra det. Let the games begin!

Det är svårt att uppbåda någon större mängd energi inför den FRA-omröstning som stundar. Den här gången är det nämligen fullständigt avgjort redan på förhand.

På försommaren 2008 fanns fortfarande ett pyrande missnöje hos flera liberala riksdagsledamöter. Genom det tryck som byggdes upp i framförallt bloggosfären, men också media, fick framförallt Annie Johansson och Fredrick Federley en chans att praktiskt påverka lagen. Det var en usel kompromiss, men en kompromiss trots allt - och dessutom en kompromiss som fortgått.

Det förslag som nu läggs fram har tillkommit under FRA-kritikernas inflytande. Det är inte en papperstiger som regeringen skapat som bröd och skådespel åt folket, det är en papperstiger som skapats för att tillmötesgå obstruerade riksdagsledamöter. Vad medborgarna tycker spelar ingen roll så länge lagen passerar riksdagen. Risken att någon av dem som jobbat med lagförslaget ens kommer att lägga ner sin röst finns inte.

Visst kan resonemanget låta överdrivet uppgivet, men faktum är att Annie Johansson inte får ont i magen av det här förslaget. Må så vara att skillnaden mellan det förra och det nuvarande är ungefär densamma som skillnaden mellan att bli våldtagen utan eller med kondom. Annie är nöjd med kompromissen. 

Och låt mig bara tillägga, nej, det är inte för att hon blivit partistyrelseledamot och vice gruppledare i riksdagen. Den som tror det har fullständigt missat att hon ur partiets synvinkel sannerligen inte lagt sig platt utan tvärt om ställt till med en hel del oreda i den här frågan. Partier tänker inte som medborgare - det trodde jag faktiskt inte att någon behövde bli påmind om.

Vad i hela friden ska man göra åt lagen, då? Ja, kanske får man hoppas på den kontrollgrupp, där Annie sitter, kommer fram till att man inte fångar tillräckligt många terrorister för att rättfärdiga integritetskränkningen. Med den nuvarande riksdagsmajoriteten går lagen inte att riva upp, men vad som har hänt till 2011 vet ingen än.

Den senaste tiden - ja, under den tid vi haft en finanskris på halsen, vilket ju trots allt inte är så länge - har det varit mycket prat om bonusar. Folk talar förskräckt om att VD:ar, nyckelpersoner och styrelseledamöter fått miljonbelopp i extra utbetalningar, även om ordet "bonus" tycks provocera mer än summorna. Vanliga knegare får ju minsann inget extra, man förväntas ju bara göra sitt jobb!

Just det argumentet är en väldigt intressant utgångspunkt för en diskussion kring förståelsen för varför bonusar som institut alls existerar. Varför ska vissa ha en bonus för att bara göra sitt jobb?

För att svara på frågan måste man tänka över själva syftet med bolagsformen aktiebolag. Vad skiljer det från exempelvis ett handelsbolag? Bortsett från att det fungerar som ett Nexus of Contracts, det vill säga underlättar för parter så som borgenärer, ägare (observera pluralformen), anställda och så vidare att sluta avtal med varandra, så är det personliga ansvaret, ur ägarnas synvinkel, mycket begränsat, för att inte säga i stort sett obefintligt. Kort kan man konstatera att aktiebolagsformen existerar i omsättningens intresse; man vill från lagstiftarens sida uppmuntra till ett större risktagande och större satsningar inom näringslivet för att driva på den ekonomiska utvecklingen. Aktieägare är alltså intresserade av att bolaget tar tillräckligt stora risker för att kunna ge en rejäl vinst.

En VD, å andra sidan, ansvarar för den löpande förvaltningen. Under bolagsstämman kommer hon eller han att få försvara de beslut som tagits inom densamma, liksom styrelsen kommer att få försvara sin ledning av bolaget i övrigt. Det är alltid enklare att försvara att handlingar inte lett till en enorm vinst än att försvara att de lett till förlust. Den styrelse och VD som vill behålla sitt uppdrag tenderar alltså att ha ett intresse som står lite på kant med aktieägarnas. Denna intressekonflikt saknas i de allra flesta andra anställnings- och uppdragsformer.

Det är i ljuset av detta man måste se förekomsten av bonusar. Visst kan det låta fullständigt galet att belöna människor för att de tar stora risker med stora pengar, men om man accepterar förekomsten av aktiebolag måste man också inse att det för aktieägarna är nödvändigt att göra styrelse och VD mer riskbenägna.

På dagens DN Debatt skriver Ulf Bjereld och och Henrik Oscarsson om medborgarnas syn på det här med övervakning. Man konstaterar att det inte finns någon ökad acceptans för den, utan att opinionen går åt andra hållet.

Det kommer att innebära stora problem för Alliansen. Precis som Bjereld och Oscarsson skriver blir man nu utmanad på punkt efter punkt i frihetsfrågorna av en vänster som tycks ha på fötterna, eller i vart fall bry sig. Har de borgerliga partierna alldeles gett upp frihetsidealen?

Det tycks så ibland. Anders Borg försvarar inte skattesänkningarna med att det innebär en större frihet för medborgarna, och han låter Mona Sahlin stå oemotsagt när hon påstår att högre skatter skulle leda till ökad frihet. Man vill behålla systembolaget, avregleringen av apoteksmonopolet motiveras med något sorts nyttoperspektiv, och den där FRA-lagen ska bara baxas igenom.  Man försöker konsekvent framstå som socialdemokrater med den mogna insikten om att människor behöver tas om hand. Då spelar det ingen roll om ett eller annat lagförslag leder till något positivt. När ökad frihet blir en bieffekt och inte över huvud taget är prioriterat - då är det inte heller en frihetsreform man genomför. Det ger bara utrymme för vänstern att försöka omdefiniera begreppet frihet.

Kort sagt, för att försvara frihetsfrågorna krävs inte bara hockey, utan lite taktiksnack också.

För att besvara frågan i rubriken; jag är osäker.

Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö skriver dock lik förbaskat på DN Debatt idag, och ifrågasätter transsexuella möjlighet att genomgå könsbyten. Han är nämligen osäker på om det verkligen gör någon lycklig. Enligt Tännsjö handlar det om män som är "besatta" av tanken på att bli kvinnor, nu när man tydligen fått friheten att göra det valet.

Låt mig nu bara lite snabbt redogöra för vad jag tycker mig ha snappat upp om saken: En transsexuell person när någon som identifierar sig som något annat än sitt biologiska kön. Det, kan man tänka sig, är en rätt jobbig situation. Det finns trots allt två relativt tydliga biologiska kön, och att ha fått fel verkar vara en relativt obehaglig upplevelse som ofta börjar redan tidigt i barndomen.

Alla transsexuella genomgår nu heller inte könsbyte. Man hälsar ju inte med könet, utan kan uppfattas som det kön man önskar - inte bara av andra utan också av sig själv - oavsett vad som finns mellan benen. För vissa är det dock viktigt att genomgå en könsbytesoperation, och det kan man väl ha full förståelse för.

Jag kan inte tycka annat än att det är obehagligt när Tännsjö jämför "valet av kön" - som ju då alltså inte är ett val - med att "tvingas välja mobiloperatör, elleverantör och förvaltare av vårt intresse i pensionslotteriet". Det är fritt fram för Tännsjö att, om han så önskar, leva utan mobiltelefon, utan el och låta det orange kuvertet dimpa ner direkt i papperskorgen, om han nu tror att det gör honom lyckligare. Det är däremot inte möjligt för Tännsjö att bestämma sig för att han vill bli transsexuell - lika lite som han kan bestämma sig för att bli homosexuell. (Och det här är en dålig jämförelse, jag vet, eftersom det ena rör könsidentifikation och det andra en sexuell läggning.) Om Tännsjö vill ifrågasätta om transpersoner blir lyckligare av könsbyten vore det i alla fall smakligt om han frågade sig om de blir lyckligare av att fortsätta leva som sitt biologiska, och upplevt felaktiga, kön. Där finns det ett riktigt säkert svar: Nej.

. Speciellt vad det gäller våldsbrott går det inte att finna någon positiv effekt. Det ger naturligtvis vatten på kvarnen för oss som anser att det vore trevligt att kunna gå en sväng på stan utan att bli filmad under större delen av tiden.

Särskilt förvånande är det naturligtvis inte heller. Att tillfället ofta gör tjuven innebär att en brottsling inte alltid analyserar risken att åka fast - många våldsbrott begås dessutom i ett inte allt för nyktert sinnestillstånd.

Vad som däremot är tråkigt är att det tycks saknas analys kring vilken betydelse kameraövervakningen har vid utredning och uppklarning av brott. Även om man kan konstatera att den avskräckande effekten är alldeles för liten för att rättfärdiga integritetskränkningen måste man också ställa sig frågan om den rättfärdigas genom att de brott som begås också lättare klaras upp.

Jag skulle förvisso inte sätta några pengar på det, men debatten skulle tjäna på att man tar in hela bilden. Med tanke på de steg som tas mot ett fullständigt övervakningssamhälle är det viktigt att redan nu kunna peka på att en sådan inte vore ändamålsenlig med hänvisning till kriminalitetsargumentet.