SvD rapporterar (någon som vet för vilken gång i ordningen?) om det förrädiska i att beställa ringsignaler som dyker upp i reklam på TV. Oftast visar det sig att man har ingått ett avtal som innebär kostnader varje vecka - och ofta är det barn, eller i vart fall omyndiga, som ingår avtalen. Vuxna som inte bott under en sten de senaste sju åren eller något har i regel insett att man inte ska skicka de där siffrorna till det där numret, eftersom det kommer att kosta mycket mer än bara tio kronor.

Problemen börjar alltså när barn och ungdomar, som inte har hajjat grejen, fastnar i avtal de inte förstått att de ingått. De får över huvud taget inte råda över sin egendom som de vill.

För det första är det naturligtvis förvånande att föräldrar inte har pratat med sina barn om saken. Man kan förståss inte övervaka ungarna varenda sekund, men att sätta dem ner och säga att det är absolut förbjudet att beställa någon ringsignal, bild eller något spel via sms borde inte ta mer än fem minuter. Man får nog också räkna med vissa ökade utgifter om man ger ett olydigt barn en mobiltelefon och sätter in pengar på kontantkortet. 

Vidare så kan man naturligtvis se på det ur ett avtalsrättsligt perspektiv. Eftersom de barn och ungdomar som ofta är aktuella i sådana här fall faktiskt inte får ingå avtal hur de vill, måste man fråga sig vilket ansvar företagen har - framförallt när det rör sig om abonnemang, där betalning ska ske i framtiden och det inte rör sig om en klumpsumma. Att avtalen blir ogiltiga bör vara helt självklart, vilket borde göra det väldigt olönsamt att inte kontrollera åldern på avtalsparten, även om rättsläget tyvärr inte verkar ge uttryck för detta idag. Mer om den rent juridiska biten finns hos Jakob Heidbrink.

Nåja, rent praktiskt - och affärsmässigt - måste man ju se en möjlighet här - ett minderårigabonnemang, som inte kan användas för att ingå löpande avtal eller för att köpa enstaka saker för mer än ett visst belopp, som förmyndaren kan besluta om. Ska det verkligen vara för krångligt?