SvD rapporterar (någon som vet för vilken gång i ordningen?) om det förrädiska i att beställa ringsignaler som dyker upp i reklam på TV. Oftast visar det sig att man har ingått ett avtal som innebär kostnader varje vecka - och ofta är det barn, eller i vart fall omyndiga, som ingår avtalen. Vuxna som inte bott under en sten de senaste sju åren eller något har i regel insett att man inte ska skicka de där siffrorna till det där numret, eftersom det kommer att kosta mycket mer än bara tio kronor.

Problemen börjar alltså när barn och ungdomar, som inte har hajjat grejen, fastnar i avtal de inte förstått att de ingått. De får över huvud taget inte råda över sin egendom som de vill.

För det första är det naturligtvis förvånande att föräldrar inte har pratat med sina barn om saken. Man kan förståss inte övervaka ungarna varenda sekund, men att sätta dem ner och säga att det är absolut förbjudet att beställa någon ringsignal, bild eller något spel via sms borde inte ta mer än fem minuter. Man får nog också räkna med vissa ökade utgifter om man ger ett olydigt barn en mobiltelefon och sätter in pengar på kontantkortet. 

Vidare så kan man naturligtvis se på det ur ett avtalsrättsligt perspektiv. Eftersom de barn och ungdomar som ofta är aktuella i sådana här fall faktiskt inte får ingå avtal hur de vill, måste man fråga sig vilket ansvar företagen har - framförallt när det rör sig om abonnemang, där betalning ska ske i framtiden och det inte rör sig om en klumpsumma. Att avtalen blir ogiltiga bör vara helt självklart, vilket borde göra det väldigt olönsamt att inte kontrollera åldern på avtalsparten, även om rättsläget tyvärr inte verkar ge uttryck för detta idag. Mer om den rent juridiska biten finns hos Jakob Heidbrink.

Nåja, rent praktiskt - och affärsmässigt - måste man ju se en möjlighet här - ett minderårigabonnemang, som inte kan användas för att ingå löpande avtal eller för att köpa enstaka saker för mer än ett visst belopp, som förmyndaren kan besluta om. Ska det verkligen vara för krångligt?

När jag idag åkte med ett försenat SJ-tåg (som blev ännu mer försenat då man  glömde ombordpersonalen på Arlanda - herregud!) råkade jag hamna bredvid två kvinnor som av diskussionen att döma var lärare och mammor.

Det började med lite allmänt gnäll på knoddarna - hur kan de bara lämna kläder mitt på golvet sådär? Fastän man säger åt dem efteråt varenda gång? Då ringer plötsligt den ena kvinnans son. Det är femton minuter tills ett visst TV-program börjar, och han undrar vad han ska göra fram till dess. Mamman föreslår först läxläsning, men ger upp och säger ändå till slut att han ska sätta sig vid datorn en stund.

Senare under resan klagas det istället på studenterna, som uppenbarligen är fullständigt oförmögna att ta reda på vilka seminarier de missat och vad de bör göra för att komplettera detta, trots att den senare informationen tydligt framgår av studiematerialet.

Med reservation för att jag inte känner till omständigheterna i det enskilda fallen, men jag är rädd att det är en smula symptomatiskt för svensk barnuppfostran, och därmed Sverige i stort.  Man curlar ungarna till den milda grad att de inte själva kan hunderhålla sig i en kvart, och man kan definitivt inte ställa grundläggande krav - häng upp kläderna och läs läxorna - på dem. Hur kommer det sig att man förväntar sig att de senare i livet ska söka information självmant?

"Låt barn vara barn!" får man ofta höra, men vad är barndomen om inte en förberedelse för vuxenlivet? Eller, förlåt, vad borde barndomen vara om inte en förberedelse för vuxenlivet. Borde måste det nog vara.