På dagens Brännpunkt skriver Lars Werkö, professor eremitus i invärtesmedicin, Tore Scherstén, professor eremitus i kirurgi och Ralf Sundberg, docent i transplantationskirurgi att forskarvärlden måste våga ifrågasätta gamla hypoteser om kolesterol och hjärt- och kärlsjukdom. Studier visar nämligen att de som drabbas snarare har ett lägre kolesterolvärde än befolkningen i genomsnitt - inte ett högre, trots att det senare är en vedertagen uppfattning i hela världen. Ja, det är i alla fall vad livsmedelsverket bygger sin argumentation på, verkar det som. Avdelningen "Jorden är rund", någon?

Det här är lite varför man inte kan ha statliga verk och myndigheter som sysslar med forskning. Det uppkommer en politisk prestige i att ha rätt - trots att man bevisligen inte har den. Det har upprepats, men vem som helst kan ju räkna ut att andelen alkohol i bröstmjölk är lägre än den som faktiskt finns i morgonfilen - ändå uppkom rekommendationerna om att inte amma efter en endaste klunk vin och dröjde sig kvar jäfligt länge. Vi tvångssteriliserade människor i Sverige långt in på 70-talet - men det är svårt att säga att de tiotusentals offren fått upprättelse.

Varför ser det ut så här? Termen "politisk korrekthet" ligger nära till hands. Den innebär inte bara att man som politiker inte kan göra annat än att bekänna sig till vänsterfeministernas kollektiviseringstanke och sjunga offentlig sjukvårds lov, den innebär en djupare motvilja att ifrågasätta som tycks rymmas inom hela det svenska samhället. Extra fördjävligt blir det naturligtvis när den huserar inom vetenskapens sfär - eftersom vi förutsätter att den faktiskt är, ehm, vetenskaplig. Så länge vi har statssanktionerade normer så är dock risken stor för att forskare inte kommer kunna göra annat än att mumla "E pur si muove!" för sig själva, medan tjänstemännen för ut det budskap som vägrar ifrågasätta.

När jag var en sisådär 16 - 17 år och insett att jag var liberal kändes det lite som om jag var den enda i Sverige med en frihetlig ideologi. Det berodde inte bara på att mitt gymnasium råkade ligga i ett gammalt syndikalistnäste till by, utan hade nog till stor del sin grund i insikten om att hela landet nog var rätt socialistiskt. Helt plötsligt förstod man att något stort och luddigt som kallades staten roffade åt sig långt mer än hälften av människors inkomster utan att någon egentligen protesterade.

Landstinget där hemma i Jämtland hade för vana att bjuda in ungdomar från alla gymnasieskolor och låta dem leka beslutande församling i ett par dagar varje år. Det hela avslutades med att en fråga diskuterades gemensamt med landstingsledamöterna, och första gången jag var med blev frågan skatterna. De flesta förtroendevalda fick något av en chock när jag, en liten flicksnärta från Härjedalen, gick upp i talarstolen och förklarade för dem att folk ju måste få lov att själva bestämma över sina pengar. Till och med en företrädare för Folkpartiet gick upp och sa att ja, visst är det härligt med lite debatt, men se mer än femtio procent av vad folk tjänade, det kunde de nog inte riktigt hantera själva.

Maktskiftet 2006 förändrade tyvärr inte allt för mycket. Förre chefen för DN:s ledarsida, Niklas Ekdal, sade på en Timbrodebatt att skillnaden mellan honom som liberal och en sosse var ungefär tio procentenheter i skatt. Borgerliga företrädare försvarar fortfarande systembolaget, och långt i från alla vill slopa apoteksmonopolet. Anders Borg slår sig för bröstet och säger att välfärden måste gå före en avskaffad värnskatt. Liberala riksdagsledamöter röstade för FRA-lagen.

Socialismen är nog djupare rotad i Sverige än vad många inser. När man själv börjar tänka på det riskerar man att glida in i en apatisk sinnesstämning, för vad kan man egentligen göra åt det? Bilden av socialdemokrati som normaltillståndet är inramad och upphängd. Även om det finns yngre människor som vågar ifrågasätta den, så är det en helt annan generation som har makten, och den tänker sannerligen inte släppa taget om den.  Som ung liberal får man istället ofta en klapp på huvudet och en uppmaning att komma igen när man blivit vuxen och förstått att saker och ting inte är svartvita. Jag trodde länge att människor över trettio kanske helt enkelt inte kunde vara liberala.

Men så finns det stunder då man inser att saker och ting kanske blir bättre i alla fall. Man får hem deklarationen och förstår att vi faktiskt har ett jobbskatteavdrag, och att det även minskar skatten för en vanlig, extraarbetande student med flera tusen kronor.  SJ ska konkurrensutsättas, apoteksmonopolet ska faktiskt avskaffas, barnsjukhuset Martina öppnade trots vänsterns protester, Saab köptes inte av staten och världen verkar, finanskrisen till trots, bli lite ljusare varje dag.

Kanske finns det även något positivt i att pappa meddelar att han ungefär halvvägs in i Och världen skälvde känner igen så mycket - för det innebär också att han har identifierat sosseriet som just sosseriet. På något vis gör det mig glad när han entusiastiskt berättar om sin upptäckt; det han alltid trott var vanligt sunt bondförnuft, det är liberala principer och teser som människor tänkt till om och skrivit ner. Det gamla ordspråket om att man inte kan lära gamla hundar att sitta är nog inte så passande ändå, när en fritidsbonde över femtio redan pratar ideologi. Kanske har den socialistiska paternalismen inte ett så hårt grepp om den tidigare generationen som jag trott, och kanske håller den på att tappa sitt grepp även om den yngre.