Efter Anne-Marie Pålssons  välriktade känga mot ordningen i riksdagen, och DN:s dito, tycker jag att vi kan ta oss lite tid för att titta på ett av svenskans mest mystiska politikerord: Regeringsduglighet.

FRA-rabaldret förra sommaren gjorde att diverse riksdagsledamöter kände sig tvugna att förklara att det i sådana här lägen var viktigt att visa just regeringsduglighet. Det skulle tydligen gå ut på att ett odefinierat "man" - troligen hela den borgerliga alliansen - skulle upprätthålla en bild av att man klarade av att styra landet (läs: enighet).

Läser man Regeringsformens fjärde och sjätte paragraf så får man lätt bilden av att det främst är regeringen som ska upprätthålla bilden av kompetens. Tittar man på verkligheten verkar sysslan falla på riksdagen. En duglig regering borde ju rimligtvis föreslå lagar som riksdagen vill rösta igenom - en oduglig lägger ogenomtänkta förslag som den senare baxar igenom men hjälp av en uppiskad panikstämning.

För mig är det inte ens självklart att regeringsduglighet hänger samman med att alltid få igenom sina förslag. Hur stor katastrof vore det egentligen om en proposition föll i riksdagen? Jag menar, ur konstitutionell synpunkt? Naturligtvis skulle det få konsekvenser rent politiskt, men å andra sidan, hur mycket av det beror på den snedvridet stora roll som partiledningar kommit att spela istället för riksdagsgrupper?

Faktum är att katastrofen ur konstitutionell synpunkt snarare är den att riksdagen är den som har kommit att lägga rökridåer till förmån för regeringen, som den är satt att granska. Det är naturligtvis inget bekvämt faktum för vilken majoriteten än må vara, men det förminskar inte betydelsen av ordet "katastrof".