På gårdagen DN Debatt skriver Kristina Alvendal om den bostadsbrist som råder i Stockholm. Det är tydligen så att det finns rätt många kontor men rätt få bostäder i innerstaden.

Ja, på ett sätt är det ju trevlig att en politiker vågar göra konstaterandet att vi har problem - att de lägenheter som finns i Stockholm helt enkelt inte räcker till för den efterfrågan som finns. Tyvärr så vågar man fortfarande inte ta i grundproblemet - hyresregleringen. Alvendal pratar om att skapa gräddfil för de som vill bygga om kontor till bostäder och hyllas för det på SvD:s ledarsida idag.  Det tycks mig en krånglig och byråkratisk omväg för att slippa ta i tu med problemets orsaker.

Det finns en anledning till att kontoren dominerar innerstaden. De är lönsamma. Ja, ta och läs det där en gång till. Lönsamma. Hyresrätter? Not so much. Naturligtvis är det problematiskt - men naturligtvis också väntat. När man från statens sida i princip förbjuder en marknad att gå med vinst så blir den marknaden mindre attraktiv att investera i.

Grunden för den reglering som just nu kväver den svenska hyresmarknaden tycks finnas någonstans i utjämningstanken och drömmen om det statiska livet. Man tror att endast "överklassen" kommer att bo i city (till skillnad från hur det är nu, alltså...), och föreställer sig att det här med karriär i allmänhet och bostadskarriär i synnerhet inte existerar. Tanken att någon kanske tjänar pengar och får råd att flytta in till stan har tappats bort. Och finns den så utgör den något ont.

Jag är lite tveksam till den marknadsmisstro som omgärdar hela frågan. Om marknaden lyckas ta fram lågprisalternativ på varje annat förbannat område - varför skulle den misslyckas med bostäderna?

När vi ändå är inne på det förresten, läs gärna Ingerös något dystopiska godnattsaga Hur vi hamnade i det bostadspolitiska träsket.