Feminismen har sitt ursprung i tanken att kvinnor - liksom män - är människor och därför ska tillerkännas mänskliga rättigheter. Det är i grunden den liberala principen om alla människors lika rätt som ges uttryck och belyser ett specifikt missförhållande.

Jag skulle, utan att tveka, säga att jag är feminist. Naturligtvis är jag det - precis som jag naturligtvis är liberal. Jag har inte mycket till övers för människor som säger att nej, feminist vill jag inte kalla mig, det är ju Gudrun Schyman, men visst ska det väl vara lika lön för lika arbete...

Inte för att lika lön för lika arbete borde vara en feministisk paroll. Snarare borde det heta att löner ska sättas på en fri marknad - för om något håller kvinnor kvar i fattigdom så är det en överreglerad statlig sektor. Varför hör man så sällan feminister kräva privatiserad sjukvård? Är det för att många tror att det är i det offentliga som kvinnan mår bäst - är det för att man inte tror att hon skulle klara av att konkurrera på samma villkor som män? Tyvärr tror jag att det i stor utsträckning är precis så. Man har fått för sig att staten bör hålla ett vakande öga på kvinnornas arbetsmarknad.

Feminismen tycks nämligen ha kommit så långt bort från sin grundtanke att den blivit sin egen motsats.

Feminism tycks inte längre betyda att man vill att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, utan att man vill att kvinnor och män ska vara likadana - och för att nå dit är man beredd att offra det mesta. Man offrar rättigheterna för det socialistiskt konservativa - man offrar friheten på den fyrkantiga likhetens altare. Man offrar synen på kvinnan som människa till förmån för synen på kvinnan som det svaga offret utan möjlighet att fatta egna, kloka beslut. Det är inte feminism - det är ett patriarkat med dåligt samvete.

Och förlåt om jag låter som en konspirationsteoretiker nu, men detta patriarkat har visst lyckats sprida sin dynga så väl att stanken förpestat vad som borde vara en hemvist för den liberala - och faktiska - feminismen. Liberala kvinnor kräver att föräldraförsäkringen ska vara tredelad, men en tredjedel vikt åt mamman, en tredjedel åt pappan och en tredjedel som de generöst nog själva ska få göra upp om. Man frustreras uppenbarligen över det faktum att kvinnor inte väljer "rätt" alternativ när valet står mellan att vara hemma eller gå till jobbet, och så vill man rätta till det - utan att alls reflektera över varför vi alls statssubventionerar människors ledighet.

Sanningen är nämligen att politik mest bara gör skada när den försöker upprätthålla något annat än våra fundamentala rättigheter - eftersom varje steg utöver det innebär att man offrar just dem. Därför kan jag omöjligen kalla det för feminism när kvinnoförbund går ut och kräver kvotering, femtio-femtiouttag och andra politiska ingrepp i den privata sfären. Vill man faktiskt förändra det faktum att kvinnor har lägre löner, sliter mer hemma och råkar ut för diskriminering i många sammanhang, då får man faktiskt ta till andra medel. Det ansvaret ligger nämligen inte på politiker, utan på var och en som vill se en förändrad situation. Vill du rätta till lönegapet? Ja, men se då för i helvete till att ni i er familj stannar hemma ungefär lika mycket med ungarna! Vill du att kvinnor och män ska göra ungefär lika stor andel obetalt hushållsarbete? Börja med att sopa framför egen dörr, då! Vill du minska diskrimineringen på arbetsmarknaden? Se då själv till att själv anställa, låna ut till, uppmuntra och på andra sätt jobba för kvinnor. Är det någonting som gör mig heligt trött i jämställdhetsdebatten så är den den skenheliga jämlikhetstanken som alltid landar i att vi behöver lagstifta. Det är bannemej inte feminism.

När jag var en sisådär 16 - 17 år och insett att jag var liberal kändes det lite som om jag var den enda i Sverige med en frihetlig ideologi. Det berodde inte bara på att mitt gymnasium råkade ligga i ett gammalt syndikalistnäste till by, utan hade nog till stor del sin grund i insikten om att hela landet nog var rätt socialistiskt. Helt plötsligt förstod man att något stort och luddigt som kallades staten roffade åt sig långt mer än hälften av människors inkomster utan att någon egentligen protesterade.

Landstinget där hemma i Jämtland hade för vana att bjuda in ungdomar från alla gymnasieskolor och låta dem leka beslutande församling i ett par dagar varje år. Det hela avslutades med att en fråga diskuterades gemensamt med landstingsledamöterna, och första gången jag var med blev frågan skatterna. De flesta förtroendevalda fick något av en chock när jag, en liten flicksnärta från Härjedalen, gick upp i talarstolen och förklarade för dem att folk ju måste få lov att själva bestämma över sina pengar. Till och med en företrädare för Folkpartiet gick upp och sa att ja, visst är det härligt med lite debatt, men se mer än femtio procent av vad folk tjänade, det kunde de nog inte riktigt hantera själva.

Maktskiftet 2006 förändrade tyvärr inte allt för mycket. Förre chefen för DN:s ledarsida, Niklas Ekdal, sade på en Timbrodebatt att skillnaden mellan honom som liberal och en sosse var ungefär tio procentenheter i skatt. Borgerliga företrädare försvarar fortfarande systembolaget, och långt i från alla vill slopa apoteksmonopolet. Anders Borg slår sig för bröstet och säger att välfärden måste gå före en avskaffad värnskatt. Liberala riksdagsledamöter röstade för FRA-lagen.

Socialismen är nog djupare rotad i Sverige än vad många inser. När man själv börjar tänka på det riskerar man att glida in i en apatisk sinnesstämning, för vad kan man egentligen göra åt det? Bilden av socialdemokrati som normaltillståndet är inramad och upphängd. Även om det finns yngre människor som vågar ifrågasätta den, så är det en helt annan generation som har makten, och den tänker sannerligen inte släppa taget om den.  Som ung liberal får man istället ofta en klapp på huvudet och en uppmaning att komma igen när man blivit vuxen och förstått att saker och ting inte är svartvita. Jag trodde länge att människor över trettio kanske helt enkelt inte kunde vara liberala.

Men så finns det stunder då man inser att saker och ting kanske blir bättre i alla fall. Man får hem deklarationen och förstår att vi faktiskt har ett jobbskatteavdrag, och att det även minskar skatten för en vanlig, extraarbetande student med flera tusen kronor.  SJ ska konkurrensutsättas, apoteksmonopolet ska faktiskt avskaffas, barnsjukhuset Martina öppnade trots vänsterns protester, Saab köptes inte av staten och världen verkar, finanskrisen till trots, bli lite ljusare varje dag.

Kanske finns det även något positivt i att pappa meddelar att han ungefär halvvägs in i Och världen skälvde känner igen så mycket - för det innebär också att han har identifierat sosseriet som just sosseriet. På något vis gör det mig glad när han entusiastiskt berättar om sin upptäckt; det han alltid trott var vanligt sunt bondförnuft, det är liberala principer och teser som människor tänkt till om och skrivit ner. Det gamla ordspråket om att man inte kan lära gamla hundar att sitta är nog inte så passande ändå, när en fritidsbonde över femtio redan pratar ideologi. Kanske har den socialistiska paternalismen inte ett så hårt grepp om den tidigare generationen som jag trott, och kanske håller den på att tappa sitt grepp även om den yngre.