En snubbe vid namn Ragnar verkar tycka att det vore tufft att kunna amma sitt framtida barn. Rent biologiskt är det fullt möjligt, och jag hittar ingenting som tyder på att han kräver typ statliga medel för sin inställning. Jaha, tänker man, vad kul för honom.

Sen hittar man Malin Wollins krönika om saken. Hon ser hellre att kvinnor blir hemmafruar, förlorar sin rösträtt och måste gifta sig för att överleva än att Ragnar ammar - eftersom det är så, eh, avtändande. Och så är det mot naturen! Jajemän!

Det här med att män kan producera bröstmjölk vid långvarig stimulering, alldeles utan medicinska hjälpmedel, det är ju inte alls naturligt och biologiskt inbyggt. Nejnej, så kan det inte vara, det är ju kvinnor som har fitta! Barnen behöver inte Ragnars tuttar!

Kära Malin Wollin, ungar behöver inte två ton leksaker eller märkeskläder och jo, man kan nog ifrågasätta om du verkligen behöver ett par kängor att trösta dig med efter ditt besök hos revisorn. Det innebär dock inte att jag tänker hindra dig från att skaffa något av det. Låt Ragnar amma i fred!

Man kan ju, som feminist, tycka att det är viktigt att ta in alla vinklar av en fråga. Att analysera maktförhållandet man - kvinna ur fler perspektiv än ett. Att det inte vore helt fel om en människa med djup insikt i exempelvis skönhetsbraschen, som ju inte anses bidra särskilt till jämställdheten, i EU-parlamentets kvinnoutskott. Ja, med betoning på "kan", förstås.

Man kan också sälla sig till skaran som verkar tycka att en skönhetsmiss saknar erfarenhet (av vad, kan man ju undra) och har tagit sig till sin position enbart med hjälp av en stark patriark som favoriserat henne. Förlåt mig, Eva-Britt Svensson, men vad i hela friden har egentligen flugit i dig? Är det inte viktigt att också unga kvinnor får en chans att klättra politiskt? Eller ska de fortsätta diskvalificeras automatiskt?

Ur ett ideologiskt perspektiv är dock Svenssons förakt mot Barbara Matera, nyligen vald viceordförande i EU-parlamentets kvinnoutskott, självklar. Hon är ju en könsförrädare. Hon har tjänat pengar på att vara vacker. Hon tillhör samma parti till en gubbe som, i viss mån beroende på hur mycket man läser kvälltidningar, framstår som polygam - och hon omtalas därtill som hans favorit. Det är hennes enda meriter. Ja, bortsett från att hon blivt vald till parlamentet av Italiens folk.

Nej, det verkar inte direkt som om Svensson undersökt om Matera har några meriter - hon vet inte ens något om Italiens jämställdhetsminister, som Matera uppger som politisk förebild. Svensson säger bara att hennes parti är "ointresserade av jämställdhet".

Nu säger jag inte att Berlusconi är en trevlig mysfarbror som gör något bra alls. Jag bara säger att fördömandet av Matera är typiskt. Aftonbladet introducerar henne som skönhetsmiss och TV-hallåa. Fokus ligger på hennes person, inte hennes politik. Svensson undrar hur det alls kommer att gå att jobba tillsammans med henne.

Tja, en gissning är ju att om Matera är i närheten av så oerfaren och naiv som Svensson låter påskina, så kommer det inte att bli några problem. Svensson kan ju i sådant fall bara ägna en del av sin tid som ordförande åt att indoktrinera Matera och få in henne på "den rätta vägen". Risken är förståss att det inte blir så enkelt - att Matera har lite mer skinn på näsan än Svensson verkar tro. Enligt wiki så uppger hon att hon hoppas kunna utmana föreställningen om att en kvinna antingen är vacker eller intelektuell - inte både och. Det tycker jag verkar lovande.

Anna Dahlberg undrar idag på Expressens ledarsida varför kvinnor är så vansinnigt vänster. Det är en berättigad fråga. Kvinnor är nämligen i viss utsträckning den elit som Dahlberg talar om; man utbildar sig, får bra betyg och flyttar till stan.

Men ska sanningen fram så gäller det fortfarande bara till viss del. Ännu slavar en överväldigande majoritet av kvinnorna faktiskt i den offentliga sektorn, där man får lära sig att privata alternativ är lika med djävligheter, att facket är din enda räddning  och att människor inte är skapta för att ta hand om sig själva. Även om procenten kvinnor som vänsterröstar inte stämmer helt med procenten som arbetar inom offentlig sektor, så får man heller inte underskatta det faktum att kvinnan länge har ansetts vara den goda och förståndiga, och att det förståndiga länge har varit synonymt med socialdemokratin. Kanske kan det också vara så, om man nu får generalisera, att kvinnor är mer vana vid att bli dikterade runt - de har liksom hört till könet i en sisådär 2000 år. Att bryta och förändra könsroller tar tid, och vi har inte haft kvinnlig rösträtt i hundra år ens. Dessutom är den dominerande feminismen idag vänster - ja, till och med "liberala" feminister har helt svalt kollektivisternas dogmer. Det ger ingen vidare jämställdhetslegitimitet till högern, och drar nog inte direkt några röster, oavsett vilket kön man tittar på.

Vad krävs då för att vi ska kunna se en förändring? (Ja, det är en legitim frågeställning för alla politiker som vill vinna röster.) Personligen tror jag att en nedmontering av den offentliga sektorn (OBS! Läs nu inte "välfärden" - det vore synnerligen ostrategiskt) skulle kunna göra en hel del av jobbet. Vill man öka kvinnors företagande och ge dem som grupp en reell chans att öka sitt ägande och sin makt så måste de också få en chans att vara en närande sektor, inte en tärande.

Feminismen har sitt ursprung i tanken att kvinnor - liksom män - är människor och därför ska tillerkännas mänskliga rättigheter. Det är i grunden den liberala principen om alla människors lika rätt som ges uttryck och belyser ett specifikt missförhållande.

Jag skulle, utan att tveka, säga att jag är feminist. Naturligtvis är jag det - precis som jag naturligtvis är liberal. Jag har inte mycket till övers för människor som säger att nej, feminist vill jag inte kalla mig, det är ju Gudrun Schyman, men visst ska det väl vara lika lön för lika arbete...

Inte för att lika lön för lika arbete borde vara en feministisk paroll. Snarare borde det heta att löner ska sättas på en fri marknad - för om något håller kvinnor kvar i fattigdom så är det en överreglerad statlig sektor. Varför hör man så sällan feminister kräva privatiserad sjukvård? Är det för att många tror att det är i det offentliga som kvinnan mår bäst - är det för att man inte tror att hon skulle klara av att konkurrera på samma villkor som män? Tyvärr tror jag att det i stor utsträckning är precis så. Man har fått för sig att staten bör hålla ett vakande öga på kvinnornas arbetsmarknad.

Feminismen tycks nämligen ha kommit så långt bort från sin grundtanke att den blivit sin egen motsats.

Feminism tycks inte längre betyda att man vill att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, utan att man vill att kvinnor och män ska vara likadana - och för att nå dit är man beredd att offra det mesta. Man offrar rättigheterna för det socialistiskt konservativa - man offrar friheten på den fyrkantiga likhetens altare. Man offrar synen på kvinnan som människa till förmån för synen på kvinnan som det svaga offret utan möjlighet att fatta egna, kloka beslut. Det är inte feminism - det är ett patriarkat med dåligt samvete.

Och förlåt om jag låter som en konspirationsteoretiker nu, men detta patriarkat har visst lyckats sprida sin dynga så väl att stanken förpestat vad som borde vara en hemvist för den liberala - och faktiska - feminismen. Liberala kvinnor kräver att föräldraförsäkringen ska vara tredelad, men en tredjedel vikt åt mamman, en tredjedel åt pappan och en tredjedel som de generöst nog själva ska få göra upp om. Man frustreras uppenbarligen över det faktum att kvinnor inte väljer "rätt" alternativ när valet står mellan att vara hemma eller gå till jobbet, och så vill man rätta till det - utan att alls reflektera över varför vi alls statssubventionerar människors ledighet.

Sanningen är nämligen att politik mest bara gör skada när den försöker upprätthålla något annat än våra fundamentala rättigheter - eftersom varje steg utöver det innebär att man offrar just dem. Därför kan jag omöjligen kalla det för feminism när kvinnoförbund går ut och kräver kvotering, femtio-femtiouttag och andra politiska ingrepp i den privata sfären. Vill man faktiskt förändra det faktum att kvinnor har lägre löner, sliter mer hemma och råkar ut för diskriminering i många sammanhang, då får man faktiskt ta till andra medel. Det ansvaret ligger nämligen inte på politiker, utan på var och en som vill se en förändrad situation. Vill du rätta till lönegapet? Ja, men se då för i helvete till att ni i er familj stannar hemma ungefär lika mycket med ungarna! Vill du att kvinnor och män ska göra ungefär lika stor andel obetalt hushållsarbete? Börja med att sopa framför egen dörr, då! Vill du minska diskrimineringen på arbetsmarknaden? Se då själv till att själv anställa, låna ut till, uppmuntra och på andra sätt jobba för kvinnor. Är det någonting som gör mig heligt trött i jämställdhetsdebatten så är den den skenheliga jämlikhetstanken som alltid landar i att vi behöver lagstifta. Det är bannemej inte feminism.