Dilsa Demirbag-Sten är en debattör som jag respekterar. Hon pläderar ofta för individens rättigheter och lyckas väl. Igår trampade hon emellertid lite snett på SvD:s Brännpunkt om Mosa Sayeds avhandling Islamisk arvsrätt i det mångkulturella Sverige. Jag har själv tyvärr inte haft möjlighet att vare sig läsa hela avhandlingen eller gå på opponeringen, men eftersom Demirbag-Sten inte heller tycks ha gjort det tar jag mig friheten att lägga fram min åsikt.

Ja, det kan ju vara så att hon läst den, men missat poängen. Jag är fullt medveten om att juridik är krångligt, speciellt för den som inte är van vid terminologin (traktat, exempelvis, är en folkrättslig benämning på bindande avtal mellan stater) och metoden. Just därför tror jag dock också att det är viktigt att försöka reda ut missförstånd.

Till att börja med: Sayed pläderar inte för att sharia-lagar ska implementeras i Sverige. Juridik brukar väldigt sällan handla om just vilka lagar som bör införas, utan innebär snarare en lära om hur man hanterar lagarna. Det är också det avhandlingen berör. Hur bör rättsväsendet hantera en situation där det är oklart om svensk arvsrätt är tillämplig? Sayed argumenterar, så vitt jag kan förstå, för att man bör ta den dödes kulturella tillhörighet i beaktande vid den bedömningen. Tvärt emot vad Demirbag-Sten påstår handlar det alltså om juridiska teknikaliteter, och inte krypskytte mot grundlagarna. Arvsrätten är mig veterligen inte något som räknas upp i Regeringsformen alls - tvärt om tycks den mig vara en inskränkning i rätten till min egendom, i och med att hälften garanteras bröstarvingarna. Precis som Isobel Hadley-Kamptz skriver så finns det anledning att ifrågasätta om det finns några frihetliga element i det svenska arvssystemet.

Ironiskt nog är det Sayed som tycks argumentera för en mer individbaserad arvsrätt. Med hans syn kan nämligen individens önskan och värderingar få större utslag. Det tycker åtminstone jag är något helt annat än en plädering för kollektiva rättigheter.

För att medborgare ska ha respekt för lagen bör lagen vara någotsånär begriplig, rättssäker och överensstämmande med vad som brukar kallas för Det Allmänna Rättsmedvetandet. I de allra flesta fall ser det också ut så i Sverige, kanske bortsett från att man nästan måste genomgå någon sorts juridisk utbildning för att alls kunna läsa lagtexten. Dock förekommer det att lagar kritiseras för att vara verklighetsfrånvänd med orden att de inte stämmer överens med Det Allmänna Rättsmedvetandet.

Så är fallet på Expressens ledarsida idag. Där kritiseras sambolagen för att inte hänga med i tiden - Det Allmänna Rättsmedvetandet vill ge den ett annat innehåll. Tittar man närmare på texten visar det sig dock snarare att det handlar om en allmänt rättsomedvetenhet. Människor har helt enkelt inte satt sig in i vad sambolagen innebär - och jag får erkänna att jag finner det absurt att förespråka en förändring av sambolagen av den anledning. Mårten Schultz skriver ett ypperligt inlägg där han förklarar varför det alternativ som sambolagen utgör måste få finnas kvar.

Men åter till den allmänna rättsomedvetenheten. Det finns ett uppenbart problem här. Medborgarna känner inte lagen, och får därmed inte det utfall de faktiskt önskat sig. Kanske är det till viss del vidskeplighet som hindrar många från att skriva testamenten och samboavtal, men underliga idéer kan inte tillåtas styra lagstiftningen. Det kan också tänka sig att det finns en poäng i att den typen av egendomsfördelning som sker när man ingår äktenskap, skriver samboavtal eller testamenterar även fortsatt är ett aktivt val. Möjligen är det snarare rädsla för den snåriga, obegripliga juridiken som gör att många väljer att låta bli.

Givet det faktum att juridiken faktiskt berör oss alla, vare sig vi vill det eller inte, och det faktum att vi har en allmän skola som ska rusta oss för livet, kan det tänkas att det vore önskvärt att ge människor viss kunskap om just juridiken när de ändå redan sitter i skolbänkarna. Kanske inga akademiska diskussioner om skillnaden mellan tolkning och utfyllnad, men viktig information om våra medborgerliga rättigheter, vad som händer om man köper ett hus utan att besiktiga det samt vad de olika samlevnadsformerna  i svensk lagstiftning innebär rent praktiskt - ja, sådant som verkar orsaka de flesta kollisionerna mellan vad vanligt folk inte vet och vad som står i lagen. Det finns nämligen oerhört bra, logiska och verklighetsförankrade resonemang som lett fram till de aktuella regleringarna. Ingen tjänar något på att folket inte blir medvetna om dessa.

Andreas Norlén, riksdagsman för moderaterna och därtill jurist, skriver idag på Aftonbladets debattsida att domstolarna är för dåliga på att dela ut maxstraff. Det är, som jag uppfattat det, en relativt vanlig åsikt - tyvärr. Och visst är det lätt att i rent ursinne över brottslingars vidriga illdåd uppröras över att det inte blir lika många år i fängelset som paragraferna påstår att det kan bli - men det innebär också att man glömmer bort varför vi har just en straffskala.

Det finns nämligen en anledning till att våldtäkt inte per definition ger fem år och stöld tre månader. Det handlar om att brott som förvisso faller under samma rubricering faktiskt kan vara olika grova - och därtill en önskan från lagstiftarens sida om att grövre brott ska bestraffas hårdare. Och eftersom domstolarna är medvetna om att brottslingarnas fantasi tyvärr alltid kommer att överstiga deras är man med rätta mycket restriktiv vad gäller utdelandet av maxstraff. Är man inte det kommer man att få samma situation som vad gäller straffen för narkotikasmuggling, som Norlén ironiskt nog lyfter upp som ett positivt exempel. Vad gäller just narkotikasmuggling så dömde domstolen tidigt ut ett maxstraff för smuggling av ett kilo kokain (har jag för mig, det kan ha varit heroin också), vilket leder till att "branschen" har, ska vi säga, drabbats av stordriftsfördelar. Ska du smuggla kan du lika gärna smuggla så mycket du bara kan - straffet blir i alla fall inte värre.

Vad skulle då hända om man valde att utnyttja maxstraffet oftare? Ja, när brottet begås på ett ännu vidrigare sätt så har vi ingen möjlighet att markera detta. För den som faktiskt tycker att grövre brott ska ha längre straff vore det inte en välkommen utveckling.

Sverige är en rätt underlig stat, sett ur ett internationellt perspektiv. Vi har nämligen tolkat det här med maktdelning på ett något unikt sätt - i vart fall pratade min gymnasielärare i samhällskunskap om "de tre statsmakterna" som riksdagen (den lagstiftande makten), regeringen (den verkställande makten) och massmedia (den granskande makten). Visst kan det vara så att man håller yttrandefriheten sällsamt högt i detta land och därför förärar den med titeln Tredje Statsmakten, men givet att vi inte bara har statlig radio och TV, utan också en hop med tidningar där ute som är beroende av statens generösa bidrag, så känns det inte för troligt. Istället tycks det handla om ett mycket svagt domstolsväsende.

Givet att media anses vara en statsmakt i Sverige, medan domstolarna inte anses inneha sådan status, är det kanske inte konstigt att förre överåklagare Christer van der Kwast, tillika dåvarande åklagare i Quick-rättegångarna, inte bara anklagar Svea Hovrätt för att ha "gått på" en massmedial kampanj då de beviljat resning, utan också använder sig av massmedia för att själv driva ståndpunkten att HD bör pröva resningsansökan. Det känns ändå inte helt bra.

Missförstå mig inte - det är väldigt, väldigt bra att massmedia granskar inte bara riksdag och regering, utan också domstolarna. Förvisso kunde det vara önskvärt med lite mer juridisk kunskap inom journalistkåren, men man kan väl inte få allt. Däremot ska domstolarna inte följa den folkmobbsmentalitet som ofta uppstår i kontroversiella mål där man struntar i allt vad bevisvärdering heter - och med visst reservation för tingsrätterna, där nämndemännen har majoritet, tror jag faktiskt att domstolarna klarar av den uppgiften.

Fallet Quick är naturligtvis svårt att bedöma, till och med för någon som har tillgång till det samlade bevismaterialet. Värt att notera kan dock vara att tingsrätten som dömde Quick enligt resningsbeviljandet faktiskt inte hade detta - bland annat redovisades inte information som visade att Quick under utredningens gång lämnat uppgifter som stridit mot varandra samt ett läkarutlåtande. Eftersom bevisningen i domen byggde på att Quick lämnat korrekta uppgifter om brottet kan man tycka att den information som nu framkommit mycket väl kan ligga till grund för resning. Att van der Kwast inte tycker så kan däremot knappast komma som en överraskning. Att skylla på en massmedial kampanj däremot, det är faktiskt lite pinsamt.

Beatrice Ask och Inger Davidson skriver på SvD Brännpunkt att likgiltighet inte är acceptabelt. De vill införa en civilkuragelag och berättar stolta om den tillsatta utredningen. Om den innehåller det som de flaggar för så har man anledning att bli mörkrädd.

Den stora bilden handlar om att du som enskild medborgare enligt lag ska vara skyldig att ingripa då du ser ett brott begås. Visst kan det låta lite lagom mysigt och folkhemstryggt, men det är snarare tvärt om. Precis som jag sa när frågan dök upp förra sommaren riskerar lagen att leda till att färre vågar vittna, och därmed riskerar vi i förlängningen att få en situation där förövare inte kan dömas på grund av civilkuragelagen. 

Förvånansvärd är också detta stycke, taget ur debattartikeln: "Vidare kan det uppkomma frågeställningar av etisk natur, exempelvis vilket ansvar som bör vila på den som underlåter att hjälpa någon som själv har försatt sig i en livsfarlig situation". Innebär det att man tillämpar en skyll dig själv-mentalitet när människor utsatts för brott? Om A genar genom en mörk gränd där A vet att brott förekommit, ska A då skylla sig själv när B slår ner honom där?

Det är också avgörande vilken definition begreppet "ingripa" får i lagtexten. Det talas om att ingripande ska ske efter bästa förmåga - men vem avgör vad det är? Ska domstolen göra en uppskattning av ens fysiska förmåga och sedan kunna säga att du, du borde minsann ha gått emellan när A och B slogs. Mod är inte något som kan lagstiftas fram, och hur man reagerar i en riktigt obehaglig situation vet man aldrig riktigt säkert förrän man varit med om den. Det talas också om att lagstiftningen ska ta sådan hänsyn så att ingripandet bara är en skyldighet då det kan ske "utan allvarlig fara för den som ingriper" (min kursivering). Innebär det att man bör räkna med ett par blåmärken eller kanske till och med en avbruten arm?

Frågan om vad som händer då någon tror sig se ett brott och ingriper står också obesvarad. Visst går det att dra vissa paralleller till nödvärnsexcess (då rätten till nödvärn föreligger, men överskrids), men här handlar det om en lagstadgad skyldighet att ingripa, vilket komplicerar det hela. Tolererar domstolarna allt för många omotiverade ingrepp riskerar vi ett samhälle där folk exempelvis ringer 112 i onödan för att vara på den säkra sidan. Hur bra vore det egentligen på en skala?

Från polisens håll brukar det talas om att enskilda medborgare helst inte ska ingripa när de bevittnar något brottsligt. Ofta förstörs bevismaterial och situationer förvärras. En civilkuragelag skulle med största sannolikhet bli farlig kontraproduktiv och idén bör omedelbart förkastas.

SvD rapporterar (någon som vet för vilken gång i ordningen?) om det förrädiska i att beställa ringsignaler som dyker upp i reklam på TV. Oftast visar det sig att man har ingått ett avtal som innebär kostnader varje vecka - och ofta är det barn, eller i vart fall omyndiga, som ingår avtalen. Vuxna som inte bott under en sten de senaste sju åren eller något har i regel insett att man inte ska skicka de där siffrorna till det där numret, eftersom det kommer att kosta mycket mer än bara tio kronor.

Problemen börjar alltså när barn och ungdomar, som inte har hajjat grejen, fastnar i avtal de inte förstått att de ingått. De får över huvud taget inte råda över sin egendom som de vill.

För det första är det naturligtvis förvånande att föräldrar inte har pratat med sina barn om saken. Man kan förståss inte övervaka ungarna varenda sekund, men att sätta dem ner och säga att det är absolut förbjudet att beställa någon ringsignal, bild eller något spel via sms borde inte ta mer än fem minuter. Man får nog också räkna med vissa ökade utgifter om man ger ett olydigt barn en mobiltelefon och sätter in pengar på kontantkortet. 

Vidare så kan man naturligtvis se på det ur ett avtalsrättsligt perspektiv. Eftersom de barn och ungdomar som ofta är aktuella i sådana här fall faktiskt inte får ingå avtal hur de vill, måste man fråga sig vilket ansvar företagen har - framförallt när det rör sig om abonnemang, där betalning ska ske i framtiden och det inte rör sig om en klumpsumma. Att avtalen blir ogiltiga bör vara helt självklart, vilket borde göra det väldigt olönsamt att inte kontrollera åldern på avtalsparten, även om rättsläget tyvärr inte verkar ge uttryck för detta idag. Mer om den rent juridiska biten finns hos Jakob Heidbrink.

Nåja, rent praktiskt - och affärsmässigt - måste man ju se en möjlighet här - ett minderårigabonnemang, som inte kan användas för att ingå löpande avtal eller för att köpa enstaka saker för mer än ett visst belopp, som förmyndaren kan besluta om. Ska det verkligen vara för krångligt?

Kalle Olsson heter en kille som skriver ledare för länstidningen där hemma i Jämtland. Jag håller sällan med honom (och gissar att det gäller åt andra hållet också), och idag (eller, igår blir det nog innan någon hinner läsa det här) är en sådan där dag där jag verkligen inte gör det. Han har lagt upp två ledare, och den ena omfamnar idén som DN:s ledarsida fick igår så varmt att man tycker sig känna igen formuleringarna. (Den andra handlar om konsumentupplysningar och den skriver jag om på den där andra bloggen jag har.) En sak skiljer dock Olssons ledare från DN:s. Istället för att bara svamla om att vi borde ge fler samhällsengagerade chansen att vara nämndemän så tycks han föra fram idén att särintressen ska sitta som nämndemän.

"Det måste bli möjligt för en medlem i Naturskyddsföreningen utan partibok att ta plats bakom skranket", förklarar han. Ja, därför att vi vill ju verkligen att människor ska dömas av någon med ett starkt patos uppbyggt på vad som ofta verkar vara tveksamma faktaunderlag - någon som kanske tycker det är viktigare att den åtalade blir dömd än att se till den bevisning som finns. Förlåt, men låt mig gissa; Olsson skulle uppröras en smula om jag krävde att nämndemännen i skattemål skulle komma från skattebetalarnas förening. Om bara bönder blev utsedda då det rörde mål om odling eller fusk med EU-stödet, om gruvbolag fick en dömande makt i fråga om malmbrytning eller om Svenskt Näringsliv skulle få vara med och rösta i ett konkurrensmål.

Jag inbillar mig någonstans att lagarna i Sverige är till för att upprätthållas (nästan) precis så som de är. Olsson däremot verkar tro att särintressenas makt över Sverige är för liten och måste stärkas. Han verkar fullständigt ha missat att medborgaren är den svagaste parten i samhället, sett ur ett maktperspektiv. Remisser går ju liksom inte ut till vanligt folk - de når särintresseföreningar. De har mycket stor påverkansmakt vad det gäller hur lagstiftningen ser ut i Sverie idag. Den makten varken behöver eller bör utökas. Det räcker med att arbetsdomstolen styrs av SN och facken - vilket naturligtvis leder till att små aktörer som i och för sig har lagen på sin sida kan komma att diskrimineras.

Nej du, Olsson. Särintressen har redan tillräcklig påverkansmöjlighet i samhället. Du bör istället fundera över om och hur man ska stärka den enskilde medborgarens rätt - och om ett första steg på den vägen kanske är att se till att dömande sker av utbildade och kompetenta - ja, just det. Domare.

DN:s ledarsida gör idag ett riktigt bottennapp när man hyllar det föråldrade nämndemannainstitutet. I grunden handlar det, precis som Mårten Schultz förtjänstfullt påpekar, om att människorna som dömer över åtalade inte har juridisk kompetens. Det är liksom grundkravet. Är du utbildad till att döma enligt alla de komplicerade lagar och regeler som finns i Svea rike och som dess medborgare måste följa? Inte? Grattis, det är precis det du ska få göra!

Det allmänna rättsmedvetandet är kvalificerad bullshit. Det allmänna rättsmedvetandet stiftar våra lagar - det väljer riksdagsledamöterna. Det har ingenting att göra med hur en domstol ska döma i det enskilda fallet - tvärt om. Allmänheten dömer ofta hårt och utan att bry sig om bevisläget. Det blev ramaskrin när HD häromveckan i ett antal fall fastslog att utan - eller med mycket svag - bevis får man inte döma för våldtäkt. Reaktionen från allmänheten är fullständigt förståelig. Våldtäkt är ett avskyvärt brott, och här har det ju rapporterats i tidningar om att våldtäkt har skett, varför dömer man inte bara? Lås in asen resten av deras ruttna jävla liv, bara! Den andra sidan av myntet talas det sällan om. Hur roligt är det egentligen att sitta inlåst för ett brott man inte begått? Frågar du mig är det fullständigt vidrigt att döma oskyldiga människor. Det är ett av de absolut största övergreppen ett samhälle kan begå mot sina medborgare - och risken att så sker ökar definitivt när juridiskt icke-kompetenta ska döma.

Nej, DN, problemet med att nämndemän somnar blir nog inte mindre bara för att man kvoterar in ett gäng ungdomar. Hur många, som inte fattar vad det handlar om, orkar lyssna på invecklade juridiska resonemang, som hävdar att direktiv X från EG innebär att lag B måste tolkas på sätt Z?Vet DN hur mycket material en dom kan innehålla?  Och vad skulle bli bättre av att det är just "samhällsengagerade" som blir nämndemän? Att dessutom sätta "samhällsengagerade" på att döma, en typ av människa som ofta inte vill annat än lägga sig i andras liv på godtyckliga sätt, det är bara vidrigt.

När jag var liten brukade min pappa alltid berätta en historia som utspelade sig under den tid då han gick på gymnasiet. Naturvetenskapsklassens matematiklärare var borta av någon anledning, och därför skulle de ha en lektion i detta ädla ämne tillsammans med ekonomerna. När pappa och hans klasskamrater satt sig till rätta i bänkarna förklarade ekonomernas mattelärarare att de inte skulle förskräckas av den avancerade nivå som ekonomklassen låg på. Deras utbildning utgjordes ju trots allt till stor del av matte.

Två minuter senare fnissade naturvetarna när de upptäckte att typ andragradsekvationer var "avancerat" i ekonomernas ögon. Än till denna dag flinar min far rätt så brett när han minns händelsen.

Ja, det kan hända att historien har gjort mig en smula fördomsfull. Själv gick jag natur, och vet således inte så mycket om ekonomiprogrammet - men faktum tycks vara att det åtminstone idag inte alls bara handlar om matte. Nuförtiden räknar visst ekonomer på vilken effekt straff har i ett samhälle.

Per Gudmundsson slänger aggressivt upp rubriken "Strängare straff fungerar visst", och hänvisar till en studie i Italien, där man visst kommit fram till att en månads längre straff minskar risken för brottslighet med 1,3 procent. Gott så, det kan mycket väl vara sant - precis som majoriteten av gammelmedia så har SvD ingen länk till studien. Den kanske inte ens finns online. Det jag däremot vänder mig mot är det resonemang som tycks ligga bakom hans tes attt ett års längre straff innebär en minskad risk för brottslighet med 15, 6 procent. Det resonemanget lyder nämligen "12*1,3".

Kan man anta att straffets avskräckningseffekt är linjär, bara sådär? Nej, naturligtvis inte. Det säger ju till och med Gudmundsson själv när han berättar att de som redan är dömda till relativt långa straff inte bryr sig om den förlängda strafftiden nämnvärt. Det speciella i Italiens fall är dessutom att det rörde sig om återfallsförbrytare soom riskerade att få sitta av gammal tid de sluppit undan plus det nya straffet. Det innebar att man var rätt tvärsäker på hur mycket extra tid det rörde sig om för brottet - något en utökad straffskala inte riktigt är jämförbar med. Det svenska rättssystemet innebär ju trots allt att man har ett visst tidsspann att välja i, och där lägger sig under mitten, även för riktigt grova brott. Varför? Jo, eftersom risken finns att det kommer något som är ännu djävligare än det fall man sitter med för tillfället, och skulle man använda upp hela straffskalan kan det innebära att vi får samma situation inom påföljdsbestämningen för mord som vi fått inom narkotikabrott. Där dömde man tidigt någon som smugglat ett kilo heroin eller kokain eller någon sådan skit till maxstraffet - med följden att det blir lönsamt rent strafftidsmässigt att ta med så mycket man bara kan över gränsen. Avskräckningseffekten som sådan kan ifrågasättas generellt, men i det specifika fallet smuggling av narkotika så lär den vara så gott som icke-existerande. I praktiken innebär den svenska påföljdsbestämningen i alla fall att man inte kan vara säker på hur lång tid man får sitta för ett brott, varför ett höjt maxstraff knappast lär ha någon inverkan på avskräckningseffekten över huvud taget.

Det är också intressant när Gudmundsson påpekar att även om straffet inte har en avskräckande effekt på återfallsförbrytare som kommer behöva sitta relativt länge, så hjälper ju inlåsningen. Sanningen att säga så går det nog också att ifrågasätta. Det skämtas friskt om att det enda som är bättre när en fånge kommer ut är hans tänder. (Man har tydligen ett bra tandvårdsprogramm bakom murarna.) På anstalterna frodas kriminaliteten snarare - man skaffa kontakter, planerar, smugglar in skit, dras ner i narkotikamissbruk, ja, you name it. Att det skulle ske någon rehabilitering i fängelset är något av en modern myt i de allra flesta fall. Skulle något egentligen bli bättre om vi låste in folk lite längre? Eller menar Gudmundsson att vi helt enkelt aldrig ska släppa ut folk?

Så, vad är det som får Gudmundsson att lägga sig platt för ett gäng italienska ekonomer och börja tjaffsa om strängare straff? Jag är inte direkt den som diggar att människor inkräktar på andras rättigheter, tvärt om, men jag tycker samtidigt att vi måste hålla i minnet att det alltid finns utrymme för tvivel, att rättssäkerheten är ett grundfundament i ett liberalt samhälle - och dessutom är det viktigt att alltid hålla debatten om varför vi alls låser in människor levande.

Man kan tycka att domen som nu kommit från Solna tingsrätt i det första IPRED-målet är fördjävlig. Man får till coh med gärna tycka det; men man bör verkligen fundera över varför man tycker det.

Någon rättsskandal är det faktiskt inte. Varandes inte mer än en juridikstudent som skummat domen får jag nog tyvärr säga att ljudboksförlagen har på fötterna, med en möjlig lucka vad gäller kravet på tillgängliggörande för allmänheten. Tingsrätten konstaterar följande:

"Enligt 2 § URL görs ett verk tillgängligtför allmänheten bl. a. när verket överförs till allmänheten på trådbunden eller på trådlös väg. Av förarbetena till URL och rättspraxis framgår att utgångspunkten skall vara att upphovsrätten omfattar alla framföranden och överföringar som inte äger rum inför helt slutna kretsar.

Även om det i förevarande fall har krävts inloggningsuppgifter för att komma åt filerna på FTP-servern är inte den omständigheten, enligt tingsrättens mening, avgörande för om verken varit tillgängliga för allmänheten. Kravet på inloggningsuppgifter minskar naturligtvis den krets som har tillgång till FTP-servern. Det finns ingen utredning om hur stor den kretsen är. Ljudboksförlagens utredning visar att det fanns en stor mängd ljudböcker på servern. Detta talar för att det också fanns många "kunder" som hade tillgång till inloggningsuppgifter. Med hänsyn till att syftet med informationsföreläggandet är att erbjuda ett "förprocessuellt" verktyg bör kravet på att verket ska vara tillgängligt för allmänheten inte sättas alltför högt. Tingsrätten finner därför att det i varje fall finns sannolika skäl för att verken enligt bilaga 1 gjorts tillgängliga för allmänheten."

Vad kan man då säga om detta? Jo, för det första; man måste hålla i minnet att lagen alltid tolkas. Det är svårt att greppa även för oss jurister, men det finns så gott som inget rätt eller fel i juridiken; det finns ingen universell sanning om hur en lag ska tillämpas. Det handlar alltid om tolkning. Det går inte att säga att tingsrättens resonemang är fel ur juridisk synpunkt, det går faktiskt bara att säga att det är ett resonemang. En eventuell hovrättsdom skulle kunna komma fram till det klart motsatta utan att det för den sakens skull gör att tingsrätten har gjort en felaktig dom.

Nåja, att det är en fråga om tolkning gör ju naturligtvis inte att man inte argumentera emot den tolkning som gjorts. Personligen kan jag tycka att det är lite väl magstarkt att hävda att inloggningskravet inte gör att bevisvärdet sjunker till under "sannolikt", men samtidigt måste man hålla i minnet att det faktiskt spelar roll hur många som ingår i den här "slutna kretsen", och hur enkelt det är att faktiskt bli en del av den. Ingen utredning tycks i vart fall ha förebringats i frågan - mitt tips är att saken kan komma att utgöra ett problem i en eventuell framtida rättegång om upphovsrättsintrång.

För dem som likt mig ogillar domen är det trots allt alltså viktigt att fråga sig varför. Är det för att jag tror att domaren hatar pirater och bränner sjörövarflaggan på söndagar - eller är det för att vi har en lagstiftning som möjliggör för privata aktörer att leka polis, begära ut personuppgifter som polisen själv inte har rätt till, och använda dem i en framtida rättegång? Svaret bör förstås vara det senare.

Att Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth KU-anmäls för sitt uttalande om Pirate Bay-domen lär inte få några praktiska konsekvenser. KU-anmälningar får sällan det. Sannolikt får uttalandet heller ingen betydelse för utgången i Hovrätten - eller den nya i Tingsrätten, beroende på hur det blir med jävsanklagelserna. Det betyder dock inte att det inte är mycket allvarligt när en minister går ut och kommenterar ett pågående mål på det här sättet - i mina ögon mycket värre än "vanligt" ministerstyre. En grundläggande princip i varje rättsstat bör vara att juridiken hålls skild från politiken.

Vi får väl alla dra en lättnadens suck över att Adelsohn Liljeroth inte är den som är satt att döma i alla fall...

Men vänta lite nu. Adelsohn Liljeroth skulle faktiskt mycket väl kunna vara en av dem som ÄR satta att döma, trots att hon inte är domare. Sverige har nämligen ett system som gör att politiker sitter med och dömer både i Tings- och Hovrätt. I Tinsrätten har de dessutom majoritet över domaren. Det är alltså inte utbildade jurister som dömer i Sverige, utan utsedda representanter från olika partier. Rättssäkerhet, någon?

Jurister har nämligen en gigantisk fördel i förhållande till politikerna; i sitt uppdrag ska de ta tillvara på rättsprinciper, inte oroa sig för hur väljarstödet ser ut. En domare som håller på rättssäkerheten i stället för att gå på opinionen avskedas inte, medan politik i mångt och mycket tyvärr handlar om populism.