Idag är det 20 år sedan Berlinmuren föll. Själv var jag bara dryga året gammal och kan därmed inte riktigt uttala mig om den stämning som rådde i världen då. Jag kan bara konstatera att det är viktigt att murar faller - hur Europa sett ut om just den här stått kvar är svårt att spekulera i. Och vi har än idag många murar kvar att riva. Världen är inte fri från vare sig dem eller diktatur och förtryck ännu.

 

DN presenterar faktiskt - dagen till ära, får man anta - en artikel om vad folk tycker om kapitalism i olika länder. Tydligen betydde Berlinmurens fall inte att marknadsekonomin segrade, är tesen. Och det får man ju hålla med om. Inte ens USA har en oreglerad marknad - deras ivriga sönderreglering av bostadsmarknaden har ju till och med gett oss en global finanskris. Politikerna övertygades sannerligen inte av den historiska tillfället för två decennier sedan. Därför tycks det också en smula ohederligt att påstå att det är kapitalismen som är impopulär enligt undersökningen. "Marknadsekonomin i sin nuvarande form" är ju faktiskt inte marknadsekonomi, även om den är friare än innan 1989.

 

Tyvärr måste man nog säga att det är förutsägbart. Precis som boys will be boys, kommer politiker alltid att vara politiker. Det de faktiskt kan är att reglera - hela deras existensberättigande bygger på att saker behöver regleras.

 

Därför får man väl ändå se det som ett ljus i mörkret att apoteksmonopolet slopas. Idag har också köparna presenterats. Min kära mamma är inte hänvisad till en ynka arbetsgivare. Den borgerliga regeringen har haft vett nog att i alla fall till viss del inse att om deras kompetens varit företagsägande så hade de alla haft lite mer pengar på banken och sysslat med något annat än departementsdirektiv. Sverige spelar inte längre i samma liga som Kuba och Nordkorea.

 

Som sagt har vi dock långt kvar. Inte bara fysiska murar ska rivas, utan också de föreställningar som finns om att människor behöver låsas in och tas om hand av staten.

Mats Qviberg förklarar idag i Expressen (är det bara jag, förresten, eller blir kvällstidningarna faktiskt bättre under sommaren?) att ryktet om marknadsekonomins död är betydligt överdriven. Naturligtvis har han rätt. Det är inte kapitalismen som har kraschat - det är bristen av den. 

 

I en marknadsekonomi kommer det naturligtvis också att uppstå kriser - men de kommer aldrig att få den omfattning som en brusten, statsuppblåst bubbla får, och skulle de ändå få det så är det den som tog risken som får stå för förlusten. Privata vinster och socialiserade förluster är ju faktiskt själva motsatsen till marknadsekonomi, det är ju tvärt om så att man får något man inte frågar efter eller förbundit sig att ta hand om.

 

Själva poängen med kapitalism är att ens handlande inte drabbar någon som inte förtjänar det. Den som deltar i pyramidspel får skylla sig själv, liksom den som överinvesterar i glassmaskiner. Men precis som man får stå risken själv, så får man också njuta av frukterna. Den som gör en bra affär ska inte straffas för det. Och inte för att det är ett bra argument i sig, men man blir lite mållös när man tänker på vad detta har gett oss människor - hur fantastisk girigheten är. Faktum är att det är denna girighet, som vänstern beskyller för alla djävligheter, som gjort det möjligt för mig att skriva det här blogginlägget på en bärbar dator flera herrans meter från närmsta Bredbandsuttag, eftersom det finns trådlöst Internet. Girigheten har skapat min pojkväns Xbox 360, jeansen jag har på mig, linserna som gör att jag slipper vara halvblind, ja, så gott som allt omkring mig. Girigheten arbetar nämligen inom det ekonomiska system som kallas kapitalism, inom vilket man får bäst reslutat genom att tillfredsställa andras behov. När A skapar något som B vill ha, B skapar något som C vill ha, och C skapar något som A önskar sig, då har de alla möjligheten att byta med varandra och på så sätt bli nöjda.

 

Ändå är det ondska, enligt vänstern. Lycka kan inte köpas för pengar, säger de, och bortser från att det inte alls är omöjligt. Förvisso tycks en majoritet av mänskligheten vilja ha vänskap och kärlek, inte bara mat, husrum, kläder och uppkoppling, men man får komma ihåg att snåljåpar som surfar på andras räkmackor sällan lyckas behålla några kompisar. Därmed inte sagt att människor utan medel att köpa dyr mat och märkeskläder lever ett liv fattigare på vänskap, utan bara att mentaliteten som härjar hos vänstern, att man har rätt att försörjas av någon annan, är erhört imopulär på ett individuellt plan. Hur den lyckas bli populär rent kollektivt har jag aldrig lyckats räkna ut - men jag tror väl för gott om människor.

 

Nåja, tack och lov kommer kapitalismen inte att dö av finanskrisen. Förhoppningsvis lär krisen istället klåfingriga politiker att hålla tassarna borta från bålen.