Idag är det 20 år sedan Berlinmuren föll. Själv var jag bara dryga året gammal och kan därmed inte riktigt uttala mig om den stämning som rådde i världen då. Jag kan bara konstatera att det är viktigt att murar faller - hur Europa sett ut om just den här stått kvar är svårt att spekulera i. Och vi har än idag många murar kvar att riva. Världen är inte fri från vare sig dem eller diktatur och förtryck ännu.

 

DN presenterar faktiskt - dagen till ära, får man anta - en artikel om vad folk tycker om kapitalism i olika länder. Tydligen betydde Berlinmurens fall inte att marknadsekonomin segrade, är tesen. Och det får man ju hålla med om. Inte ens USA har en oreglerad marknad - deras ivriga sönderreglering av bostadsmarknaden har ju till och med gett oss en global finanskris. Politikerna övertygades sannerligen inte av den historiska tillfället för två decennier sedan. Därför tycks det också en smula ohederligt att påstå att det är kapitalismen som är impopulär enligt undersökningen. "Marknadsekonomin i sin nuvarande form" är ju faktiskt inte marknadsekonomi, även om den är friare än innan 1989.

 

Tyvärr måste man nog säga att det är förutsägbart. Precis som boys will be boys, kommer politiker alltid att vara politiker. Det de faktiskt kan är att reglera - hela deras existensberättigande bygger på att saker behöver regleras.

 

Därför får man väl ändå se det som ett ljus i mörkret att apoteksmonopolet slopas. Idag har också köparna presenterats. Min kära mamma är inte hänvisad till en ynka arbetsgivare. Den borgerliga regeringen har haft vett nog att i alla fall till viss del inse att om deras kompetens varit företagsägande så hade de alla haft lite mer pengar på banken och sysslat med något annat än departementsdirektiv. Sverige spelar inte längre i samma liga som Kuba och Nordkorea.

 

Som sagt har vi dock långt kvar. Inte bara fysiska murar ska rivas, utan också de föreställningar som finns om att människor behöver låsas in och tas om hand av staten.