Det är svårt att uppbåda någon större mängd energi inför den FRA-omröstning som stundar. Den här gången är det nämligen fullständigt avgjort redan på förhand.

På försommaren 2008 fanns fortfarande ett pyrande missnöje hos flera liberala riksdagsledamöter. Genom det tryck som byggdes upp i framförallt bloggosfären, men också media, fick framförallt Annie Johansson och Fredrick Federley en chans att praktiskt påverka lagen. Det var en usel kompromiss, men en kompromiss trots allt - och dessutom en kompromiss som fortgått.

Det förslag som nu läggs fram har tillkommit under FRA-kritikernas inflytande. Det är inte en papperstiger som regeringen skapat som bröd och skådespel åt folket, det är en papperstiger som skapats för att tillmötesgå obstruerade riksdagsledamöter. Vad medborgarna tycker spelar ingen roll så länge lagen passerar riksdagen. Risken att någon av dem som jobbat med lagförslaget ens kommer att lägga ner sin röst finns inte.

Visst kan resonemanget låta överdrivet uppgivet, men faktum är att Annie Johansson inte får ont i magen av det här förslaget. Må så vara att skillnaden mellan det förra och det nuvarande är ungefär densamma som skillnaden mellan att bli våldtagen utan eller med kondom. Annie är nöjd med kompromissen. 

Och låt mig bara tillägga, nej, det är inte för att hon blivit partistyrelseledamot och vice gruppledare i riksdagen. Den som tror det har fullständigt missat att hon ur partiets synvinkel sannerligen inte lagt sig platt utan tvärt om ställt till med en hel del oreda i den här frågan. Partier tänker inte som medborgare - det trodde jag faktiskt inte att någon behövde bli påmind om.

Vad i hela friden ska man göra åt lagen, då? Ja, kanske får man hoppas på den kontrollgrupp, där Annie sitter, kommer fram till att man inte fångar tillräckligt många terrorister för att rättfärdiga integritetskränkningen. Med den nuvarande riksdagsmajoriteten går lagen inte att riva upp, men vad som har hänt till 2011 vet ingen än.

Ja, någon nyhet är det knappast att FRA-lagen inte är helt kompatibel med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, men ändå bra att DN tar tag i frågan. 

Enligt EKMR ska medborgarnas korrespondens vara fredad från statlig insyn. Den rätten får enbart inskränkas om det är nödvändigt med hänsyn till statens eller allmänhetens säkerhet (bland annat, men det är nog i alla fall de relevanta rekvisiten här). Vi kan nog alla hålla med om att det är ytterst tveksamt om FRA kommer att förhindra något allvarligt säkerhetshot, om inte till och med rätt otroligt. Undantagen är helt enkelt inte aktuella och då får staten inte bereda sig tillgång till vår kommunikation.

Nå, politiker är vanligen bekanta med teorin om att det är enklare att be om förlåtelse än tillåtelse, varför riksdagen införde Lex Orwell i alla fall. Europadomstolen är översvämmad av ärenden, eftersom andra länders beslutande församlingar tänker likadant, och chansen att saken kommer att prövas inom en snar framtid är minimal.

För att göra någon typ av realistisk analys av läget är vårt största hopp just nu kontrollstationen 2011. Då ges en eventuellt kvarsittande Alliansregering en chans att ödmjukt backa - och låt oss se sanningen i vitögat, chansen att en rödgrön regering skulle riva upp lagen det första de gör är inte stor.

Dock bör man inför valet om ett år minnas att en ödmjuk backning troligen inte kommer att ske utan påtryckningar från riksdagen. Det är allas vårt ansvar att se till att rätt folk sitter i den.