Såhär: Jag argumenterade tidigare för att alliansregeringen antagligen skulle överleva ett valresultat där SD blev tunga på vågen och oppositionsblocket blev större än det borgerliga blocket. Sahlin har dyrt lovat att aldrig fälla regeringen med hjälp av SD (fråga mig inte varför, inkompetens låter sig inte analyseras med rationella modeller), och regeringen skulle högst sannolikt kunna lirka loss nödvändigt stöd från MP när så krävs.

Ekot frågade Reinfeldt vad regeringen skulle göra om oppositionsblocket blev större än Alliansen och SD fick vågmästarställning. Reinfeldt svarade:

– Jag tänker inte i sådant läge regera vidare beroende av ett aktivt stöd av Sverigedemokraterna.

Ekots tolkning var att:

Statsminister Fredrik Reinfeldt vill alltså inte regera mer om alliansen blir mindre än de rödgröna, men ändå kan fortsätta regera med Reinfeldt som statsminister tack vare Sverigedemokraternas röster.

Det är måhända den tolkning som regeringen önskar att alla gör, för att få slut på pratet för stunden, men det är verkligen inte vad statsministern sade. Orden var väl valda. Regeringen tänker inte göra sig beroende av SD - för de tänker ju naturligtvis ställa mp mot väggen med hot om nyval.

För tionde gången snart, regeringen sitter kvar till dess en riksdagsmajoritet kan fälla den eller den inte kan styra riket. Budgeten skulle regeringen sannolikt kunna baxa genom riksdagen även i minoritet. En joker är vad som händer om Sverigedemokraterna lägger ned sina röster och stödet för oppositionens budgetreservation därmed är större än för budgetpropositionen. Vågar SD tvinga fram nyval? Eventuellt. Vem vet.

Men det ökar bara pressen på miljöpartiet, som skulle ställas inför alternativet att antingen fälla regeringen och därmed bära ansvar för att landet kastades in i en akut regeringskris, eller vara politiskt otrogna högerut under några år (inte första gången) och kamma hem några sköna sakpolitiska segrar på kuppen. Småpartier brukar man kunna flytta på. Allt som krävs är en förevändning och en ordentlig muta. Och de skulle vara välkomna tillbaka till S när 2014 närmar sig.

Mp:s motdrag skulle kunna vara att fälla regeringen och kalkylera med att slutresultatet skulle bli en mittenregering mp+c+fp. Socialdemokraterna och vänsterpartiet skulle nog släppa fram den regeringen, men varför skulle moderaterna göra det? Reinfeldts framgångsrika blockpolitik skulle vara en saga all. Min gissning är att statsministern gjort klart för sina allianspartner att det alternativet inte existerar. (Det skulle jag gjort i varje fall.) Down we go together.

Jag blir på riktigt gott humör av skickligt politiskt spel. Ah, mycket snyggt spelat Fredrik. Du och Göran alltså. Allt är förlåtet!

En budget faller bara om de tre vänsterpartierna och SD röstar likadant. Men då har jag lyssnat på Mona Sahlin. Hon har sagt att hon aldrig under några omständigheter kommer att medverka till att SD ska få något som helst inflytande. Då kan det orimligen innebära att hon medverkar till att Sverigedemokraterna tillsammans med S, V och MP fäller en alliansbudget. Jag förutsätter att hon står vid sitt ord.

Host, host. Vad var det jag sade? Det är utmärkt att regeringen nu börjar tala klartext. Jag ser framför mig hur tänder gnisslas bland vänsterpartister och socialdemokrater som alltid misstänkt miljöpartiet för att bära borgerliga kläder dolda under sin anorak.

Det politiska spelet dras upp ett snäpp. Hur påverkas relationen mellan oppositionspartierna när det nu blir uppenbart och allmänt känt att de smygborgerliga miljöpartisterna lockas att spela dubbelt och kalkylera med ett alternativ att falla tillbaka på om vänsteralliansen floppar? Den potentiella sprickan bör en strategisk regering nu försöka vidga. Driv mp åt höger, smickra deras borgerlighet, lyft hela tiden frågor där mp avviker från sina oppositionspartner – förmögenhetsskatten är förstås given. Det här kommer att bli roligt att följa.

1. Förbifart Stockholm kommer knappast att överleva nästa mandatperiod. Anledningen är att miljöpartiet har ett politiskt guldläge. Om Vänsteralliansen vinner valet kommer miljöpartiet och vänsterpartiet att försöka stoppa projektet – inget av partierna kan vika ned sig eftersom de konkurrerar om ungefär samma miljömedvetna väljargrupp, och jag gissar att S kommer att vika sig.

Om Sd hamnar i vågmästarställning kommer alliansregeringen att tvingas köpa stöd från miljöpartiet, som spättas loss från vänsterkoalitionen. Jag gissar att mp:s krav bland annat kommer att bestå i att vägprojektet stoppas. Det är relativt lätt för regeringen att leverera, och frågan har stort symbolvärde för mp. Pengarna är redan intecknade, så regeringen får loss budgetutrymme genom att strypa projektet och kan samtidigt föra över delar av dessa medel till diverse tveksamma järnvägssatsningar och vindsnurror som kompensatorisk åtgärd. Dubbelt upp för mp.

Projektet överlever bara nästa mandatperiod om Alliansen får egen majoritet. Det valresultatet framstår som rätt osannolikt idag.

2. Opinionsmässigt verkar centerpartiet vara tillbaka ungefär där de började. De liberala storstadsväljarna överger partiet, gissningsvis på grund av FRA-frågan, och en stor del vandrar nog till miljöpartiet. Frågan är om inte regeringen fokuserat på fel motståndare. Socialdemokraterna är fortfarande precis lika stukade som de var efter valet 2006. Förnyelsen har uteblivit liksom opinionsframgången. Men Alliansen kan knappast räkna med att kunna pressa tillbaka S ytterligare. Det är inte s-framgångar som vänt opinionsläget. Inte heller vänsterpartiet har vuxit nämnvärt. Problemet är att mp går framåt. Det behöver regeringen göra någonting åt.

Vad kan man göra, då? Tja, FRA är som det är, och de förbannade liberalerna kommer knappast tillbaka före valet. Men det finns en alternativ destination för många av de arga, unga storstadsliberaler som vill lära regeringen en läxa – nämligen piratpartiet. Detta parti är vänsterns motsvarighet till Ralph Nader, röster rakt ned i sjön. Jag gissar att ett piratparti på frammarsch i synnerhet drar förstagångsväljare och att de drar mer från vänster än från höger, i synnerhet från mp. Således: Alliansen bör försöka få piratpartiet att växa, förvissade om att partiet ändå inte tar sig in i riksdagen. Ta debatten med piraterna, och se till att förlora! Försök föra piraterna åt vänster, angrip från höger. Briljant!

*Trummar med fingrarna, ser ut som Mr Burns*

Jag har en tredje idé också, men den är så cynisk att jag inte tänker skriva om den. Däremot berättar jag gärna om någon bjuder mig på öl.

 Jag har bestämt mig för att så här måste det vara: Man kan aldrig som socialdemokrat räkna in ett stöd från Sverigedemokraterna. Man kan aldrig bygga en politisk majoritet i någon politisk instans på Sverigedemokraternas stöd. Om vi lägger fram förslag, så måste de vara förankrade i något annat parti om det handlar om att få majoritet. [...] Om en socialdemokrat någonstans räknar med Sverigedemokraternas stöd för att få igenom en sak, då är det fel. Då bryter det mot den princip som socialdemokratin ska stå för.

Hoppsan! Det där citatet kan förfölja Sahlin i framtiden.

Vad betyder Sahlins sd-princip i regeringsfrågan? Det verkligt intressanta läget är vad som händer om Sverigedemokraterna hamnar i vågmästarställning och vänsteroppositionen (följaktligen i minoritet) samtidigt har fler mandat än Allianspartierna (även dessa en minoritet). Vilka möjligheter kommer i så fall oppositionen ha att driva fram ett regeringsskifte? Om man ska ta det Sahlin säger på allvar – inte självklart, det medges – ser Alliansen ut att ha ett skapligt läge.

En påminnelse till Mona Sahlin: i Sverige har vi negativ parlamentarism. Moderaternas gamla krav om att en regering per automatik ska avgå efter riksdagsval har, till partiets förmodat yrvakna glädje, ännu inte införts. Enligt gällande författning sitter en regering kvar tills den frivilligt avgår eller en majoritet i riksdagen röstar för ett misstroendevotum mot statsministern. Om Sverigedemokraternas röster inte duger för socialdemokraterna, innebär det att partiet inte kan rösta för ett misstroendevotum mot regeringen med mindre än att oppositionsblocket har en majoritet i riksdagen. Det vill säga, Sahlin har nu förbundit sig att vänsteroppositionen aldrig kommer att ta hjälp från sd i vågmästarställning för att fälla Alliansregeringen. Smått fantastiskt! Maken till parlamentarisk självstympning kan jag inte påminna mig.

För att en regering ska kunna överleva politiskt måste den också lyckas lirka budgetpropositionen genom riksdagen. Sedan mitten av 1990-talet är budgetprocessen utformat på ett sätt som gör livet någorlunda anständigt även för en minoritetsregering. Budgetbeslutet fattas i två steg. Först fastslås de ekonomiska ramarna för samlade intäkter och utgifter fördelade på ett antal utgiftsområden. I nästa steg fattas beslut om utgiftsposter inom de olika utgiftsområdena. Rambeslutet fattas som ett enda samlat beslut (Riksdagsordningen 5:12). Om vänsteroppostionen är i minoritet, och socialdemokraterna aldrig kommer att räkna in sd-stöd, är det minst sagt svårt att se hur de skulle kunna skrapa ihop en sd-fri majoritet bakom en budgetreservation. Och därmed tycks Mona ha förbundit sig att inte ens lägga någon. (Om den skulle glida igenom tack vare sd-stöd har hon ju därmed brutit mot principen).

Det har blivit dags att intressera sig för svensk författning igen.

Att vänstern ogillar tanken på ett starkt civilsamhälle med familjer som lever sina privata liv utom räckhåll från ideologiska visioner visste vi redan. Mer gåtfull är frågan om varför liberala skribenter blir högröda av Hägglunds lämna folk ifred-budskap? (Misstro mot avsändaren är en annan femma.) Är inte detta bara en omformulering av gamla laissez-faire-idéer?

Nej, det finns en förklaring till att skribblare från vänster till höger blir tvärilska, en ny ton i Hägglunds retorik som de uppfattar och som mina gammelmoderata bekanta är döva för. Det Hägglund säger, och som det uppenbarligen är djupt kontroversiellt att yppa, är att det är helt ok att vara ointresserad av politik. Det går utmärkt att leva ett anständigt liv utan att ha ambitionen att förändra världen – ja, rent av att de flesta faktiskt torde strunta högaktningsfullt Stora Rättfärdiga Frågor, genomträngande Samhällsanalys och Vackra Framtidssamhällen, och har all rätt att få behålla den inställningen.

Att säga någonting sådant är elitistiskt, ropar klagokören. Mest vältalig är Expressens kulturchef Björn Wiman, som beskriver tanken som en nedsättande bild av gemene man som surande enfaldiga hjon som inte är förmögna att tänka stora tankar om världen. Tror Hägglund att folk är idioter?

Se där, Wiman avsåg att måla upp Hägglunds syn på valmanskåren, men råkade i själva verket bjuda oss på sin egen uppfattning om hur klent man måste vara funtad i huvudet om man inte engageras av kulturskribenternas teoretiska idisslande. Missförståndet är förtjusande. Det Hägglund säger är naturligtvis inte att breda grupper skulle vara mentalt oförmögna att tränga in i världen av Genus, Demokratikriser och Förtryckande Upphovsrätt. Ursäkta, men fullt så djupsinniga saker handlar det inte om. Politiskt engagerade brukar inte utmärkas av sin enastående intelligens. Det han säger är blott att många har bättre saker för sig, att de tycker att dessa frågor är trams. Det är minsann inte elitism. Au contraire. Det vi nu hör är ilskna barnaskrik från ett kotteri som räds mista sin plats i solen, det slags ursinne som blott förunnas den som sagt något som träffade den ömma punkten litet väl mitt i prick.

Hägglunds nya retorik hittar skillnaden mellan idealism och konservatism, två olika politiska temperament som skär tvärs över höger-vänsterskalan. För idealister är politik ett teoretiskt, abstrakt projekt, en verbal lek att ägna sig åt som umgängesform i kolumner och ironiska twitteruppdateringar. Lägg märke till hur mycket av kritiken mot Hägglund som består av semantiska associationslekar.

Idealismen frodas i det avlägsna. Det är så mycket lättare att hitta Rättvisan och Svaren i frihetskampen i Iran, än i det egna vardagslivet där detaljkunskapen kommer ivägen för tvärsäkerheten. Här hittar vi körkortslösa innerstadsbor med flexibla arbetstider (om ens några) som rynkar på näsan åt att förortsfamiljer vill kunna skjutsa ungarna till dagis och ta sig till jobbet utan tvingas sitta i bilkö en timme. (Varför bor inte alla innanför tullarna? Det är ju mycket miljövänligare!) Här hittar vi citykids som, för att låna PJ Anders Linders formulering, knappt kan skilja en alm från en lind, men som samtidigt har bestämda uppfattningar om vargstammen i Värmland (kan de ens peka ut landskapet på en Sverigekarta?). Fokus ligger inte på att lösa konkreta problem i sin egen vardag, utan på Rättvisa Lösningar på de Stora Frågorna. 

Det konservativa kynnet, som jag ser i Hägglunds nya retorik, handlar om en attityd till politik, snarare än en serie specifika ställningstaganden. Det handlar om att närma sig politik med respekt och motvillighet. Det riktiga livet pågår någon annanstans. Politiskt engagemang utgår från fakta på marken och konkreta problem som man behöver lösa, inte från passion, grupptillhörighet och visioner om en avlägsen vackrare värld. Politik är här en bisak, en instrumentell verksamhet som vi tvingas till för att så snart som möjligt få återgå till det verkliga livet. Politisk feghet, har jag hört fnysas åt Hägglunds konservatism. Stolt förklarar jag mig skyldig till anklagelsen. Skulle försiktighet vara en karaktärsbrist?

Denna konservatism är som sagt ett politiskt temperament, inte en serie konkreta ställningstaganden. Liksom idealismen skär den över höger-vänsterskalan. Samma politiska attityd jag finner sympatisk hos Hägglund 2.0 hittar man också hos en Göran Persson, samma lättsinne som präglar Mona Sahlins identitetspolitik kan också återfinnas i liberala idéer om sociala kängruskutt i annan riktning.

Det återstår att se vilket innehåll, om något, som Hägglund fyller det nya paketet med, men redan den retoriska omsvängningen är synnerligen uppfriskande.

Jag borde bara vända bort blicken, men blir ändå deprimerad av den nivån på politisk debatt. Motsvarigheten från borgerligt håll är att beskriva motståndarens ekonomiska politik som ett utslag av kleptomani. Vi diskuterar inte politik. Vi utbyter diagnoser.

Det är svårt att prata politik om man inte håller på normala umgängesregler. I en ledare i Svenska Dagbladet berör Johan Wennström en käpphäst som jag själv ridit på tidigare. Politisk debatt måste föras över åsiktsgränser om det alls ska vara fråga om riktig debatt och inte blott umgänge genom ömsesidig bekräftelse. Ska det vara möjligt att höra varandras röster över ravinen krävs att man intar ett särskilt slags respektfull attityd till sina meningsmotståndare.

Wennström talar om att man bör vara artig, och det är ju alltid trevligt. Men det tonläget är en bieffekt av, snarare än själva kärnan i den attityd som krävs. Den attityd som verkligen krävs, och som beskrivits vackrast av Michael Polanyi i skriften Science, Faith, and Society, är tron att även ens antagonister är ute efter att hitta sanningen. Citatet är alldeles för långt för att läggas ut i en bloggpost, men det är så välfunnet att jag struntar i det:

Fairness in discussion has been defined as an attempt at objectivity, i.e., the preference for truth even at the expense of losing in force of argument. Nobody can practise this unless he believes that truth exists. One may, of course, believe in truth and yet be too biased to practise objectivity; indeed there are a hundred ways of falling short of objectivity while believing in truth. But there can be no way of aiming at the truth unless you believe in it. And furthermore there is no purpose in arguing with others unless you believe that they also believe in the truth and are seeking it. Only in the supposition that most people are disposed towards truth essentially as you are yourself is there any sense in opening yourself up to them in fairness and tolerance.

A community which effectively practices free discussion is therefore dedicated to the fourfold proposition (1) that there is such a thing as truth; (2) that all members love it; (3) that they feel obliged and (4) are in fact capable of pursuing it. Clearly these are large assumptions, the more so since they are of the kind which can be invalidated by the mere process of doubting them. If people begin to lose confidence in their fellow citizens’ love of truth, they may well cease to feel obliged to pursue it at a cost to themselves.

…

The love of truth and confidence in their fellows’ truthfullness are not effectively embraced by people in the form of a theory. They hardly even form the articles of any professed faith, but are embodied mainly  in the practice of an art – the art of free discussion – of which they form the premisses. (Taylor 1946: 70–71)

Den goda samtalskulturen är en form av attityd, ett förhållningssätt som är svårt att formalisera eller medvetet lära ut. Man känner igen en ton av hederlighet och försök till rationalitet över parti- och åsiktsgränser och tyr sig till de rösterna. Jag tycker mig höra dem alltmer sällan, och blir rätt bedrövad av det. På väg hem från jobbet lyssnar jag på Spotify och får Vreeswijk i lurarna:

De mixtrar på tusen sätt, Victor Jara, med avsikt och tur och flit. Och de anser att detta är rätt, Victor Jara, men jag anser att det är skit.

Fasen, tänk att internets fanns redan då!

Polanyi försätter mig till synes i ett dilemma. Ifrågasättandet av meningsmotståndarnas kärlek till sanningen riskerar att bli självförverkligande och en förevändning för att själv ta sig rätten till samma debattmanér. Men vad gör man då när det generösa sanningsförmodandet blir orimligt och omöjligt att upprätthålla? Jag vet inte. Byter läsvanor, månne.

Begreppet papperslösa flyktingar är underligt därför att det utmärkande för dessa människor faktiskt inte är att de saknar identitetshandlingar. Det gjorde nämligen 96 procent av alla som sökte asyl i Sverige förra året (Migrationsverkets årsredovisning 2008, s. 24). Dessa ”papperslösa flyktingar” är inte personer som råkat bli av med passet och inte kan få ut ett nytt. Nästan alla asylsökande anländer till landet i papperslöst tillstånd. Det utmärkande för de så kallat papperslösa är inte papperslösheten – tvärtom är nog en och annan innehavare av ett färskt avvisningsbeslut – utan att de försöker uppehålla sig någonstans där de inte har laglig rätt att vara. Det vill säga de uppehåller sig här illegalt. Den gamla terminologin kallade en spade för en spade. Den nya terminologin grumlar bara vatten som tidigare var klart.

Frågan om vilka rättigheter som kan tillkomma illegala invandrare borde jämföras med frågan om vård till den andra gruppen människor som håller sig undan lagen, nämligen rymmare. Normal humanitet innebär förstås att sjukhus tar emot personer i behov av akut vård, även om de är på flykt från rättsvårdande myndigheter. Sedan ringer man polisen. Det är kanske en naiv fråga, men hur ser egentligen resonemanget ut bakom idén att å ena sidan förbjuda någon att uppehålla sig här, men samtidigt använda offentliga resurser till att underlätta deras vistelse?

Det är en märklig, schizofren inställning som grasserar i frågan om regleringen av invandring. Det är besvärligt för en seriös debattör att göra gällande att invandringen helt kan avregleras här och nu. Välfärdsstatens rådande institutioner, vad man än tycker om dem, är inte skalbara på det sättet. (Det är lätt att utsträcka rätten att inte mördas till oändligt antal människor. Betydligt svårare att utsträcka rätten till ålderspension och garanterad minimiinkomst på samma sätt.) Man kan förvisso argumentera för att välfärdsinstitutionerna ändå bör reformeras och göras skalbara. Well, sätt för all del i gång. Skicka ett mejl om ni mot förmodan skulle lyckas, så kommer jag att bli både glatt överraskad och mer övertygad om att invandringen skulle kunna avregleras.

Till den dagen infaller tycks många vila i en diffus uppfattning om att invandringen å ena sidan måste vara reglerad, men att lagstiftningen ska tillämpas godtyckligt och halvhjärtat. Det är en underlig ordning. Tror man inte att rådande lagstiftning är lämplig ska den ändras. Och i vilket fall ska den tillämpas.

Det är förfärligt att detta kunnat fortgå. Men det är ännu mer förfärligt att barn- och hustrumisshandeln, åtminstone så länge mannen fått pension, skattesubventionerats.

Offret som Kjöller har för ögonen i Uppsalafallet är alltså skattebetalarna! Man tar sig för pannan. Skulle det bidragsfusk som månne drabbat oss här skulle vara någonting ”ännu mer förfärligt”?! Det där svischande ljudet ni just hörde var en ledarskribent som i hög fart passerade gränsen mellan opinionsjournalistik och komplett smaklöshet.

Inte så sällan ägnar sig borgerliga debattörer åt ett reflexmässigt ältande kring hur de arma skattebetalarna drabbas av än det ena, än det andra. Ja, jo och jovisst, i sak har man så gott som alltid rätt och visst är det förfärligt, so on and so forth. Men blir inte de där tiraderna en aning tjatiga att lyssna på i längden? Vad tror ni? Och en rent av mer än en aning förbannat okänsliga när man missar timingen?

Den laddade normaliteten

Människor och livsstilar kommer i kluster. Vi är inte jämnt utsmetade över ett spektrum, utan bildar tvärtom ganska tydliga grupperingar av snarlikhet. De största grupperna utgör det som rimligen kan kallas ”normalt” – i statistisk mening, inte normativ.

Ordet är väldigt laddat. Är det fult att vara normal? Är det farligt och suspekt att ens tänka tanken att det skulle kunna finnas någonting sådant som normalt, än värre att normaliteten skulle kunna vara någonting som det är tillåtet att trivas i och uppskatta? Att ta sitt vardagsliv för givet, längta till det hemtama och känna sig till freds med att många saker gott kan få förbli som de är just därför att det är så man alltid haft det. Farligt, farligt, eller bara ett oundgängligt mänskligt grundtillstånd?

Normalitet som ideal alternativt politiskt problem har kommit på den svenska tapeten efter Göran Hägglunds tal i Almedalen. En oväntat rättfram hyllning till det vanliga livet, det som han menade förhånades av kulturelitens könsdekonstruktioner och performancevrål, framkallade i det närmaste unisona fontänspyor från närvarande politiska kommentatorer (se dock Sanna Raymans kommentar). Som bruket nu påbjuder i den svenska politiska farsen levererades genast insinuanta jämförelser mellan Hägglunds retorik och Sverigedemokraterna.

Varför är det så provocerande att säga att det ordinära vardagslivet duger gott som det är, att vi ska kunna få leva våra vanliga liv i fred, opolitiska och förgivettagna om det är så vi vill ha dem? Egentligen borde den ståndpunkten vara en oförarglig truism. Få skulle reagera om landets transsexuella höjde rösten och betackade sig för att diskuteras som ett politiskt problem och en offentlig angelägenhet i behov av reformering. Men att säga att det vaniljordinära, skittråkiga medelklasslivet också ska få förbli opolitiskt och privat uppfattas som en populistisk provokation. Vem vill låta som en sverigedemokrat, Gud bevars? Vill de ha sina liv i fred, de jävlarna?! Vad väcker egentligen avskyn?

Mona Sahlins exotism

Vissa tankestilar blir mycket lättare att förstå om man vänder sig till deras allra dummaste företrädare. Vältaligheten saknas och rumpan sticker fram i all sin ofrivillighet. Det är därför vi har sådan glädje av Mona Sahlins texter och tal.

Monas kulturella förfining sträcker sig längre än till Bruce Springsteen. Efter Michael Jacksons bortgång fattade socialdemokraternas partiledare pennan och hävde upp en på sitt sätt mycket läsvärd lovsång till det onormala, en kärleksförklaring till allt konstigt och avvikande.

När blir normaliteten sedd som det kufiska? När blir likheten betraktad som det annorlunda? Det är i alla fall vad jag vill vara en del i kampen för. Att vi skall kunna säga, med all ärlighet i världen, att han eller hon gillar vi för att hon eller han inte är som mig. Det berikar och upplyfter mig.

Det är fin liten sammanfattning av vad det innebär att göra exotism till politiskt projekt: Värdet i en livsstil minskar ju fler som omfattar den. Det hemtama tappar smak, det fjärran och främmade livar upp. Man ska uppskatta någonting ”för att hon eller han inte är som mig”. Denna kuriösa idé (är det alls möjligt att olikhetsmaximera på samhällsnivå?) ligger snubblande nära självföraktet. Jag ser framför mig en identitetstörstande tonåring som just till sin fasa upptäckt att hennes personlighet inte är skapad ur tomma intet och reagerar med att börja skämmas över sina föräldrar.

Normalitet och makt

Frågan om normalitet handlar förstås om makt och överordning. Majoritetslivsstilar befinner sig i överläge och statistisk normalitet kan glida över i normativa förställningar om friskt och sjukt, lämpligt och olämpligt. Visst är det lätt att se den välvilja som ligger bakom exotismen. I sin iver att vara ickefördömande slår man en baklängeskullerbytta och blundar för basfakta om hur människor fungerar.

För det första, människor är som sagt inte unika. Livsstilar kommer i kluster, inte jämnt utspridda på ett kontinuum. De flesta av oss vet tämligen väl ungefär vilka grupper och kategorier vi tillhör.

För det andra, vi tenderar att trivas bäst med människor som är ungefär som vi själva. Det är kanske en nyhet för Mona Sahlin, men torde vara ett tämligen välbekant mönster för övriga, och något som gäller oavsett om man är uppslukad av Derrida eller tysk fekaliepornografi. Vi speglar oss i varandra. Det kallas för kultur.

För det tredje, vissa kluster är betydligt större än andra. Vore det inte så skulle frågan om normalitet aldrig uppstå. Det är storleksskillnaderna som gör att normalitet blir en laddad fråga som har en maktdimension.

Den politiska exotismen vill ge en bamsekram till alla marginaliserade kluster. Det är vällovligt, men sättet man gör det på innebär problem. I fall som Sahlins, ägnar man sig åt ett duktigt stycke verklighetsförnekelse. Hur många är egentligen beredda att bygga sina liv på att försöka maximera den sociala friktionen mellan sig själv och sin omgivning? Inte ens Mona torde arrangera sina bjudningar efter det mönstret. Nog kan man misstänka att hon söker umgänge med personer som i mångt och mycket påminner om henne själv – även om de kanske uppvisar några klädsamt exotiska detaljer: ett svåruttalat namn, en spännande musiksmak, lustiga matvanor, udda klädstil eller kittlande sexualvanor.

Rättigheter

En politik som bygger på att omstöpa grundläggande mänskliga reaktioner kommer alltid att vara dömd att misslyckas. Dessutom tror jag att sådan retorik i själva verket fördjupar de problem man försöker hitta en lösning på. Med sådana moraliska anspråk framkallar man protestreaktioner. Man förmedlar den felaktiga bilden av att tolerans måste vara detsamma som självutplåning och självförakt.

Det som behövs, istället för att bygga tolerans på en naiv föreställning om att vi alla måste börja gilla varandras egenheter, är att försvara idén om det privata som just privat och opolitiskt. Jag behöver inte tycka om konstig mat och lustig musik – det räcker utmärkt med att jag tycker om de institutioner som möjliggör dessa livsstilar, eftersom samma institutioner skyddar min egen smak. Den hemmets sfär som Göran Hägglund vill upprätta kring det normala vardagslivet, är i praktiken en uppsättning rättigheter som samtidigt kan användas för orgier och dekadent konst. Poängen är så löjligt enkel att det känns konstigt att behöva påpeka den: vi kan inte med trovärdighet begära rättigheter för egen del utan att samtidigt vara beredda generalisera dem till hela den politiska gemenskapen.

Den vanliga, skittrista medelklassen behöver sina rättigheter för att försvara sig mot Birgitta Ohlsson. Men precis samma rättigheter fungerar också för att hålla Lennart Sacrédus borta. Höga staket utestänger många slags paternalister på samma gång.

Tänk, att bara få leva sitt vardagsliv ifred. Vi behöver verkligen inte ordna en stor gruppkram och gilla varandra. Det räcker gott att ni ger fan i mig. Vi är nog många som kan lova att gengälda tjänsten.

På sjuttiotalet använde man tryckkokare. De tjöt och lät som om de strax skulle explodera. Tryckkokare krävdes därför att köttet som kokades var så segt att det behövde puttra en evinnerlig tid för att bli ätbart. Det serverades tunga till middag. Inte ens en förskönande omskrivning, som den formulering genom vilken man förvandlar grisnacke till fläskkarré. Nej, här kokades rätt och slätt en stor, läbbig utskuren oxtunga - knottrig av smaklökar - som skivades och serverades med rotmos. Vi barn åt det eftersom vi inte visste bättre. Effie-mat.

Torskrom stod också på menyn. Ingen exklusiv stör i sikte. Här snackar vi maginnehållet på en helt vanlig torsk, levererat på konservburk. En cylinderformad dallrande klump av grå-beige rom stjälptes ut, skivades och stektes i panna för att bli ätlig. Effie var mycket entusiastisk.

Vissa maträtter var verkligen dyra och småexklusiva på riktigt på den tiden. En fläskfilé var minsann grejer och ingenting som kunde ätas när lusten föll på. Torskrom och blodpudding måndag till torsdag, så kunde man kanske unna sig den där köttbiten på fredagen. På samma sätt var det med grönsaker. Champinjoner har genomgått den största inverterade klassresan. Någon gång i mitten eller slutet av åttiotalet började man odla champinjoner med framgång och kraftigt prisfall som följd. Innan dess var den färska svampen dyr och flott. Några tunna skivor kunde man lägga på isbergssalladen för att verkligen lyxa till det. Något att njuta av tillsammans med en skiva pain riche medan man väntade på de konserverade päronhalvorna till efterrätt.

Jag skulle haft mycket lätt att hålla vikten om jag tvingades genomlida ett sjuttiotal igen. Effie-mat. Hör vad jag säger. Vi åt banne mig Effie-mat på den tiden.

Myllan för reformer - frigjorda sinnen eller fakta på marken?

År 1970 prövade det eminenta funkbandet Funkadelic att spela in ett helt album när de var höga som hus. De kallade resultatet Free your mind...and your ass will follow. En bättre titel kan man inte önska sig, men hade de rätt i sak? Tesen jag driver är den motsatta: se bara till att lyfta på arslet, så följer huvudet efter tids nog.

Om man kan placera Segerfeldt i Funkadelic-lägret - stora tankar förflyttar tröga arslen - behöver han inte känna att det saknas gott sällskap. I senaste numret av Neo (nummer 3, 2009) argumenterar PJ Anders Linder för att de reformer som regeringen Bildt inte förankrade i en frihetsretorik enkelt kunde rivas upp av regeringen Carlsson 1994, medan de reformer som förankrades i motsvarigheten till ett värderingsskifte utvecklade motståndskraft nog att överleva ett socialdemokratiskt regeringsinnehav. Om regeringen inte vågar tala värderingsspråk, stå för sina idéer, blir politiken blott skrift i sanden och sveps lätt undan av nya maktkonstellationer. Avskaffad förmögenhetsskatt, fler betygssteg och vårdnadsbidrag var beslut som regeringen Carlsson kunde göra ogjorda. Friskolorna var svårare att ge sig på: här hade reformen föregripits av ett aktivt värderingsskifte under många år, vilket givit reformen en folklig förankring som gjorde den omöjlig att reversera. Politiska reformer bör planteras i en mylla av nya idéer - inte vice versa.

Det är lätt att förstå den besvikelse som regeringen Bildt lämnade efter sig. Av det liberala systemskiftet blev mest en tummetott, nedmald av kriser och ett nyckfullt vågmästarparti. Men är det verkligen hela bilden? Mot värderingshypotesen vill jag ställa en annan förklaring till vad som överlever: fakta på marken. Frihetsreformer som hunnit sätta tydliga avtryck i medianväljarens vardagsliv är verkligen inte lätta att riva upp. Om vårdnadsbidraget hade tagits ut i en sådan omfattning att stora väljargrupper skulle tvingats lägga om sin barnomsorg skulle knappast en socialdemokratisk regering vågat rucka på det. Se på oppositionens kluvna inställning till Alliansens frihetsreformer. Man är visserligen emot dem, men är samtidigt inte beredd att riva upp dem. Vem vill gå till val på minskad valfrihet och höjda skatter för medelinkomsttagare? Istället heter det: hit, men inte längre. Frihetsreformer med vardagseffekter har hullingar, slår små sprickor i dammen. Det behövs inte särskilt mycket retorik. Låt bara väljarna smaka erfarenheten av att få byta, tjäna, värdera och utöva kundval på område efter område, så sköter gravitationen resten. Valfrihet är en vana som sätter sig snabbt. Free the ass, and the mind will follow.

Vikten av en verklighetsbeskrivning med igenkänning

Segerfeldt önskar en ideologisk debreifing av den svenska politiska mentaliteten, som ett slags avprogrammering efter förlorade decennier av socialdemokratisk propaganda. Åter igen: visst tusan förstår jag känslan, jag är ju uppvuxen i samma Landet Annorlunda och delar i mångt och mycket hans kritik. Men i denna längtan ligger ett problem: om vi - aldrig så indirekt - betraktar svenska valmanskåren som offer för socialistisk hjärntvätt tar vi dem inte på allvar. Det attitydproblemet är i mina ögon socialdemokratins stora problem idag, och det vore kardemumma om borgerligheten undvek samma misstag.

Den poletten, och den förändring av spelplanen som följer, har ännu inte trillat ned i den socialdemokratiska ledningens huvuden. Där tror man fortfarande att "moderater" är ett ord som skrämmer folk -- ett parti som nu lockar närmare trettio procent av valmanskåren. Resultatet blir att man levererar en verklighetsbeskrivning som saknar kontakt med hur väljare uppfattar sina egna liv och sina privata erfarenheter. För den som upplevt fyra odramatiska vardagsår i sitt liv blir det milt förvirrande att bibringas nyheten att landet i själva verket styrts av ett ondskefullt nyliberalt banditpack som kört riket i diket och bringat hungersnöd över hus och gårdar. "Moderater" är inte längre det vackra, ytliga folket i den fjärran, dyra förorten. Nu handlar det om medlemmar i den egna familjen, de som sitter bredvid på bussen. Man kanske inte är ense med dem i allt, men det är svårt att tro annat än att det skulle kunna vara vanligt, hyggligt folk med anständiga avsikter.

Vad skulle motsvarande borgerliga misstag bestå i? Det är svårt att sälja på valmanskåren uppfattningen att de genomgått en ideologisk mind warp som de nu ska få vakna upp ifrån: ta det röda pillret, se den sanna världen. Förvisso, jag spekulerar bara här, men när den svenske medianväljaren ser tillbaka på sina senaste tjugo-trettio levnadsår tror jag inte att det är pinoår i en socialistisk kommandoekonomi man minns. De flesta människor tycker sig gissningsvis ha haft rätt hyggliga och vanliga liv, tycker säkert att vissa saker och beslut som fattades då var felaktiga och gärna kan rättas till. Men ändå: när de hör någon tala om att det behövs en ideologisk debreifing gissar jag att de börjar se efter om det inte möjligen sticker fram en foliehatt någonstans. Det handlar om att lägga sin retorik och sina ambitioner på en nivå som kopplar till hur väljarna faktiskt uppfattar sina liv och sina tidigare upplevelser. Nyckeln där torde vara: om än ej invändningsfritt, så likväl tämligen normalt och odramatiskt.

Värderingar är inte statiska - jag lovar!

Är en annan värld möjlig? Ja, jo, den kommer ju vare sig vi vill eller inte. Men många trivs nog ganska bra i den här världen också. De oroar sig mest för sådant som om de får någon dagisplats till hösten, att det är svårt att få tid på vårdcentralen och att Alvedon har blivit skitdyrt. Som politisk strategi är det väldigt dumt att sluta prata så att de lyssnar.

Snälla värderingsskiftare - känn ingen panik. Medianväljarens värderingar är inte statiska, verkligen inte. För tusan, se bara på den utbredda förståelsen för regeringens hårda linje mot fordonsindustrin. Skulle motsvarande reaktion varit att vänta för tio-femton år sedan? Frågan är inte om vi är på väg, utan i vilken takt och med vilka medel. Jag tror långt mer på levd erfarenhet och så pass mycket finess och tålamod att man inte mister regeringsmakten i nästa val.

Så ser landskapet ut där jag står. Har jag fel? Tar jag miste och är blott feg och sönderkompromissad? Jag tror inte det, men man är ju inte sämre än att man gärna lyssnar på goda motargument.

Problemet för den unge revolutionären var att de människor jag såg omkring mig inte passade in i de socialistiska modellerna – de dög varken som revolutionära kämpar eller som befriade, solidariska medborgare i Utopia. Den detaljen rundade jag genom att föreställa mig att den politiska revolutionen skulle ackompanjeras av en social revolution. Händelseutvecklingen skulle generera helt nya människor, vackrare och uppväckta, som såg på världen och varandra genom mina ögon. Den sociala revolutionen, mumlade vi som svar på alla försök till kritisk reality check av våra visioner, den sociala revolutionen tar hand om det där.

Drömmen om att kunna omskulptera våra sociala relationer i sina grundvalar är förstås fundamentalt elitistisk och folkföraktande: samhället som lera i mina upplysta händer. Andra människor är ofullkomliga, gradvis förblindade, och ska lockas till att befrias genom ens snillrika försorg. Ibland, när jag får för mig att kalla mig konservativ, syftar jag bland annat på hur jag börjat avsky drömmen om en social revolution -- det att lära sig acceptera människor just sådana som de är. Det är människornas egenskaper som avgör vilka institutioner som är lämpliga, inte tvärtom.

Drömmen om ett liberalt värderingsskifte

Förlåt oförskämdheten, men ibland kommer jag att tänka på mina tonårsdrömmar när jag följer delar av den borgerliga kritiken av regeringens visionslöshet. Man längtar efter ett värderingsskifte. Det begärs visioner. Nytt! Annorlunda! Framåt! Förändring! Ombyggnation! Skulle detta vara allt, detta futtiga, pragmatiska marginalpillande vi fått? Vart tog frihetsrevolutionen vägen? Vad som verkligen behövs är någonting mer grundläggande, ett liberalt uppvaknande där fundamentala frihetsvärden sätts i centrum. Och hur vackert det där än låter, håller jag inte alls med.

I valrörelsen 1985 använde Moderaterna parollen "Systemskifte, ja tack". Ehm, nej tack, svarade väljarna. Det tog Moderaterna tjugo år att inse att Sverige inte är befolkat av slumrande amerikaner som kan väckas av trumpetstötar om frihet och uppmaningar om att satsa på sig själva. Det var först när man talade till väljarna som lutheraner som responsen kom. Sänka skatten för frihetens skull gav inte gensvar. Men att sänka den för att få folk att arbeta, det var en annan femma.

Är det ett värderingsskifte? Nej, inte i verklig mening. Hemligheten var inte att förändra värderingar, utan att knyta sina politiska förslag till befintliga uppfattningar som redan fanns där men som inte fått sitt politiska uttryck. Värderingarna var redan på plats, nävarna knutna i fickan. Allt som behövdes var att peka på hur skattesänkningar knöt an till arbetsmoralen. Det är inte ett värderingsskifte utan ett uppmärksamhetsskifte.

Vem vill få nya värderingar egentligen?

Den som ropar efter värderingsskiften bör först gå till sig själv en stund. Hur många har lust att utsättas för värderingsskiften? Hand upp? Någon? Nä just det, våra egna värderingar var ju inte problemet. De var de andras värderingar som skulle knådas om. Well, folk tenderar att trivas rätt bra med sig själva just sådana som vi är. Vilken överraskning. Man brukar inte rösta fram politiker i syfte att få sina värderingar förändrade.

Men vad är då mitt recept? Total stagnation? Finns inget utrymme för ledarskap, för förändring? Nog har väl ändå den politiska tankekartan i Sverige ritats om rejält det senaste dryga decenniet eller så. Förvisso. Men sådana värderingsskiften, som vi alla kan längta efter sker dels tämligen långsamt, dels genom indirekta processer. Man bygger inte ett folk av skattesänkare genom att peka mot väster med hela handen. Jag tror att två processer är centrala. Den ena har jag redan berört: förändra fokus snarare än värderingar. Argumentera för hur nya reformer knyter an till gamla värden som redan är kända och levande.

Den andra processen handlar om att ge folk nya erfarenheter. Det som satte svenska politiska värderingar i rörelse var vardagligheter, som möjligheten att titta på TV3 i slutet av åttiotalet, känslan av att få välja läkare eller att få köra över Öresundsbron med mer än två liter sprit i väskan. Steg för steg får man ny levd erfarenhet. Sätt de fröna i jorden och vänta – värderingsförändringarna följer med åren, förvisso sakta men mycket säkert. Ja, det går frustrerande långsamt, men till skillnad från bombastisk retorik om frihetsreformer så fungerar det faktiskt.

Om vi firar nationaldag idag, vad menar vi då med nation? Distinktionen mellan stat och och nation handlar i normalt samhällsvetenskapligt språkbruk om en åtskillnad mellan formella institutioner och subjektiva upplevelser. Staten är en organisatorisk och juridisk konstruktion. Den har, eller snarare tar sig rätten att utöva och delegera makt inom sitt territorium. Nationen är det där andra, en subjekiv upplevelse av att just vi som lever här hör samman på ett särskilt sätt, att vi delar en historia och en framtid, att vi på något vis är särpräglade och har ett särskilt ansvar för varandra som sträcker sig längre än den hänsyn man måste visa alla andra redan i kraft av att de är människor. Nationen är en familjekänsla som bidrar till att legitimera staten. Staten kan beskriva sig som en formell förlängning, ett förkroppsligande av en djupare samhörighet och ett folk.

Åhå, och idag ska vi alltså fira den svenska nationen? Skåla för den svenska "folktanken" och för denna saks skull acceptera att dricka kaffet utan morgontidning?

Varför då?

Jag skålar gärna för staten och våra sociala institutioner en gång om året. Få scenarier är mig lika fasansväckande som tanken att våra formella institutioner, alla oräkneliga regelverk, rutiner, normer och arrangemang som möjliggör för miljoner människor att leva anständiga vardagsliv tillsammans, skulle kollapsa. Den ordning vi har är sannerligen inte optimal, men den är anständig och livet är någorlunda behagligt och lätt att leva. Det är ingen självklarhet, och är väl värt en skål och en årlig tacksamhetens tanke i min bok.

Men nationen? Gruppmentalitetens, fotbollsklackens, byandans och inbillskhetens domän - varför skulle det vara något att fira eller uppmuntra? Den som höjer glaset borde först sätta sig ned och räkna likhögarna som den tankefiguren lämnat efter sig.

Våra offentliga institutioner kan klara sig fint utan flaggviftande och irrationella lojalitetsförsäkringar. De är värda uppskattning som bygger på förnuftiga övervägningar, inte maggropsbrölande. Jag skulle långt hellre se att vi firade institutionsdagen istället för nationaldagen - en dag att diskutera vår samhällsordning. Det framstår för övrigt som en rätt pantad idé att inte dagstidningen utkommer just den dagen. En extra tjock debattbilaga skulle sitta fint. Skål för det.

Är det meningen att man ska känna tacksamhet för att den politiska aktionsgruppen Hardqueer nu tagit ansvar för den mentala folkhälsan i Lund genom att märka upp feltänkt litteratur med varningsettiketter på omslaget? Tidningen Lundagård rapporterar i sitt senaste nummer om det ideologiska saneringarbete som gruppen bedriver på stadsbiblioteket. Skadliga böcker – på fotot visas Rousseaus Bekännelser, uj uj – förses med varningsmärken hämtade från cigarettpaket med upplysningar om att boken kan medföra ”osund syn på könsroller”. En medlem förklarar:

Idén kom för någon månad sedan. Jag spenderar mycket tid på bibliotek eftersom jag är student och blev väldigt irriterad över den ständiga kategoriseringen, speciellt då jag letade efter filosofiska verk. Vi i Hardqueer har ett intresse av att nedmontera kategorier som man, kvinna, homo, hetero, gammal och ung.

Mmm, för att ersätta dem med kategorierna rätt- och feltänkt litteratur, varningsetiketterad och allt, tänker man stilla.

När jag visar artikeln för kollegorna utbryter en skeptisk diskussion. Är detta månne avancerad satir? Ett feltajmat aprilskämt? (Jag kontrollerar att jag håller juninumret.) En queerdebatt som passerar satir och går varvet runt tillbaka till politik igen? Jag kan verkligen inte avgöra, vilket på sitt sätt är svar nog.