Att återse ungdomens popstjärnor brukar vara ganska obehagligt.
De där extra kilona hör förstås bara åldern till, och det är just därför man tycker så illa om att se dem. Du brukade vara ung och snygg och spännande. Se så du ser ut nu. Men hur måste inte även jag ha förfallit?

Därför är det roligt att nås av en liten solskenshistoria om den gamle favoriten Boy George.

Historien börjar just som ett fall av obehagligt åldrande. För några månader sedan gick popstjärnan raka vägen till fängelse, dömd för att ha handfängslat och pryglat upp en eskort. Försvaret anförde att George var väldigt fet medan eskorten var en muskelknutte, men förgäves.

Solskenshistoria? Jag säger bara: jämför före- och efterbilderna på vår, ehm, evigt unge popstjärna. Den övre bilden visar valrossen George på väg in i kurran. Yikes! Många burksamlare är snyggare än så.

Fängelsevistelsens effekt på den Georgska kroppen måste sägas vara utomordentligt god reklam för kvalitén på den inkvartering som brittiska rättsvårdande myndigheter erbjuder sina ofrivilliga nattgäster.

Den nedre bilden visar samme man ett fängelsestraff senare: pigg och glad och good looking. Allt som behövs är en schysst peruk, lite mumiemakeup och the band, så är han redo att leverera popmusik igen.

För övrigt är Karma Chameleon en av mina stora gulity pleasures. Vikken låt!

Jag nämnde tidigare min GPS som instruerar mig att stoppa ned den i väskan när den stängs av. Inte utan anledning, har jag fått lära mig. I natt slog någon in rutan på bilen och snodde apparaten. En sak jag inte tänkt på är hur mycket bilinbrott skitar ned. Krossat glas överallt, repor i inredningen. Bilrutor är gjorda av säkerhetsglas som spricker till minimala bitar, flisor och smul. Dammsugaren låter som en maraccas när man försöker städa upp.

Första tanke, efter svordomarna: Hur ska jag hitta till Carglass när jag inte har någon GPS? Andra tanke: Det här är bloggmaterial!

Det är intressant vilken oproportionerligt stark vikt vi lägger vid egna erfarenheter i jämförelse med statistik (dvs. systematisk insamling av en hel grupps erfarenheter). Om man inte själv varit med om det, har det inte hänt. Man kan tycka att redan en basal vetenskaplig träning borde råda bot på den egenheten, men icke. Mitt intryck är (se där) att forskare är lika anekdotstyrda som alla andra. Fikarumspratet är sig likt – så snart man lämnar det specifika område där man själv stuckit ned näsan i datafloden. (Den reservationen är central.)

Nja, det undrar jag. Själv har jag alltid ... och mig har det då aldrig hänt att...

  – Det där sambandet tror jag inte på. Jag har två barn och båda...

  – Jag är övertygad om att... Min granne har... säkert två-tre gånger. Och jag känner flera som...