Förbifart Stockholm, vad är egentligen motiven bakom det bygget? Efter riksdagsbeslutet gav unga gröna politiker i mitt twitterflöde genast en märklig, freudiansk analys. Denna gigantiska infrastrukturinvestering är i själva verket ett uttryck för sexuell frustration, ett fallossubstitut. I mångmiljardklassen! Hoppsan, det var då besynnerligt att inte medier uppmärksammat att man skvätter iväg många miljarder blott i syfte att få manifestera sin längtan efter ett uppblåst könsorgan. Å, det var bara menat som en lustifikation? Så välfunnet! Så fräscht och witty! Det retweetas hit och gillas dit. Tihi. Verkligen.

Jag borde bara vända bort blicken, men blir ändå deprimerad av den nivån på politisk debatt. Motsvarigheten från borgerligt håll är att beskriva motståndarens ekonomiska politik som ett utslag av kleptomani. Vi diskuterar inte politik. Vi utbyter diagnoser.

Det är svårt att prata politik om man inte håller på normala umgängesregler. I en ledare i Svenska Dagbladet berör Johan Wennström en käpphäst som jag själv ridit på tidigare. Politisk debatt måste föras över åsiktsgränser om det alls ska vara fråga om riktig debatt och inte blott umgänge genom ömsesidig bekräftelse. Ska det vara möjligt att höra varandras röster över ravinen krävs att man intar ett särskilt slags respektfull attityd till sina meningsmotståndare.

Wennström talar om att man bör vara artig, och det är ju alltid trevligt. Men det tonläget är en bieffekt av, snarare än själva kärnan i den attityd som krävs. Den attityd som verkligen krävs, och som beskrivits vackrast av Michael Polanyi i skriften Science, Faith, and Society, är tron att även ens antagonister är ute efter att hitta sanningen. Citatet är alldeles för långt för att läggas ut i en bloggpost, men det är så välfunnet att jag struntar i det:

Fairness in discussion has been defined as an attempt at objectivity, i.e., the preference for truth even at the expense of losing in force of argument. Nobody can practise this unless he believes that truth exists. One may, of course, believe in truth and yet be too biased to practise objectivity; indeed there are a hundred ways of falling short of objectivity while believing in truth. But there can be no way of aiming at the truth unless you believe in it. And furthermore there is no purpose in arguing with others unless you believe that they also believe in the truth and are seeking it. Only in the supposition that most people are disposed towards truth essentially as you are yourself is there any sense in opening yourself up to them in fairness and tolerance.

A community which effectively practices free discussion is therefore dedicated to the fourfold proposition (1) that there is such a thing as truth; (2) that all members love it; (3) that they feel obliged and (4) are in fact capable of pursuing it. Clearly these are large assumptions, the more so since they are of the kind which can be invalidated by the mere process of doubting them. If people begin to lose confidence in their fellow citizens’ love of truth, they may well cease to feel obliged to pursue it at a cost to themselves.

…

The love of truth and confidence in their fellows’ truthfullness are not effectively embraced by people in the form of a theory. They hardly even form the articles of any professed faith, but are embodied mainly  in the practice of an art – the art of free discussion – of which they form the premisses. (Taylor 1946: 70–71)

Den goda samtalskulturen är en form av attityd, ett förhållningssätt som är svårt att formalisera eller medvetet lära ut. Man känner igen en ton av hederlighet och försök till rationalitet över parti- och åsiktsgränser och tyr sig till de rösterna. Jag tycker mig höra dem alltmer sällan, och blir rätt bedrövad av det. På väg hem från jobbet lyssnar jag på Spotify och får Vreeswijk i lurarna:

De mixtrar på tusen sätt, Victor Jara, med avsikt och tur och flit. Och de anser att detta är rätt, Victor Jara, men jag anser att det är skit.

Fasen, tänk att internets fanns redan då!

Polanyi försätter mig till synes i ett dilemma. Ifrågasättandet av meningsmotståndarnas kärlek till sanningen riskerar att bli självförverkligande och en förevändning för att själv ta sig rätten till samma debattmanér. Men vad gör man då när det generösa sanningsförmodandet blir orimligt och omöjligt att upprätthålla? Jag vet inte. Byter läsvanor, månne.