Jag uttryckte tidigare min skepsis mot den borgerliga ambitionen att framkalla ett liberalt värderingsskifte. Visst räknade jag med mothugg, men en så uppskattande kritiker som Fredrik Segerfeldt vågade jag inte hoppas på. Det är befogade och tydligt uttryckta invändningar han kommer med. Jag tror att vi står som ganska typiska företrädare på varsin sida om en klyfta som går genom borgerligheten. Ense lär vi inte bli, men avståndet är inte större än att vi kan höra varandra. Så jag vill gärna göra mitt bästa för att förklara hur landet ser ut från min position.

Myllan för reformer - frigjorda sinnen eller fakta på marken?

År 1970 prövade det eminenta funkbandet Funkadelic att spela in ett helt album när de var höga som hus. De kallade resultatet Free your mind...and your ass will follow. En bättre titel kan man inte önska sig, men hade de rätt i sak? Tesen jag driver är den motsatta: se bara till att lyfta på arslet, så följer huvudet efter tids nog.

Om man kan placera Segerfeldt i Funkadelic-lägret - stora tankar förflyttar tröga arslen - behöver han inte känna att det saknas gott sällskap. I senaste numret av Neo (nummer 3, 2009) argumenterar PJ Anders Linder för att de reformer som regeringen Bildt inte förankrade i en frihetsretorik enkelt kunde rivas upp av regeringen Carlsson 1994, medan de reformer som förankrades i motsvarigheten till ett värderingsskifte utvecklade motståndskraft nog att överleva ett socialdemokratiskt regeringsinnehav. Om regeringen inte vågar tala värderingsspråk, stå för sina idéer, blir politiken blott skrift i sanden och sveps lätt undan av nya maktkonstellationer. Avskaffad förmögenhetsskatt, fler betygssteg och vårdnadsbidrag var beslut som regeringen Carlsson kunde göra ogjorda. Friskolorna var svårare att ge sig på: här hade reformen föregripits av ett aktivt värderingsskifte under många år, vilket givit reformen en folklig förankring som gjorde den omöjlig att reversera. Politiska reformer bör planteras i en mylla av nya idéer - inte vice versa.

Det är lätt att förstå den besvikelse som regeringen Bildt lämnade efter sig. Av det liberala systemskiftet blev mest en tummetott, nedmald av kriser och ett nyckfullt vågmästarparti. Men är det verkligen hela bilden? Mot värderingshypotesen vill jag ställa en annan förklaring till vad som överlever: fakta på marken. Frihetsreformer som hunnit sätta tydliga avtryck i medianväljarens vardagsliv är verkligen inte lätta att riva upp. Om vårdnadsbidraget hade tagits ut i en sådan omfattning att stora väljargrupper skulle tvingats lägga om sin barnomsorg skulle knappast en socialdemokratisk regering vågat rucka på det. Se på oppositionens kluvna inställning till Alliansens frihetsreformer. Man är visserligen emot dem, men är samtidigt inte beredd att riva upp dem. Vem vill gå till val på minskad valfrihet och höjda skatter för medelinkomsttagare? Istället heter det: hit, men inte längre. Frihetsreformer med vardagseffekter har hullingar, slår små sprickor i dammen. Det behövs inte särskilt mycket retorik. Låt bara väljarna smaka erfarenheten av att få byta, tjäna, värdera och utöva kundval på område efter område, så sköter gravitationen resten. Valfrihet är en vana som sätter sig snabbt. Free the ass, and the mind will follow.

Vikten av en verklighetsbeskrivning med igenkänning

Segerfeldt önskar en ideologisk debreifing av den svenska politiska mentaliteten, som ett slags avprogrammering efter förlorade decennier av socialdemokratisk propaganda. Åter igen: visst tusan förstår jag känslan, jag är ju uppvuxen i samma Landet Annorlunda och delar i mångt och mycket hans kritik. Men i denna längtan ligger ett problem: om vi - aldrig så indirekt - betraktar svenska valmanskåren som offer för socialistisk hjärntvätt tar vi dem inte på allvar. Det attitydproblemet är i mina ögon socialdemokratins stora problem idag, och det vore kardemumma om borgerligheten undvek samma misstag.

Den viktigaste effekten av regeringen Reinfeldt kommer vara att svenska valmanskåren en gång för alla fått lära sig att moderater inte äter barn. Även regeringens kritiker kommer att tvingas erkänna att deras senaste fyra levnadsår inte framhärdats i ett bottenlöst helvete av mardrömskapitalism och chockerande klassklyftor. Ge och ta på marginalen, alla gillar inte alla reformer, men vi har alla fortsatt att leva våra tämligen normala liv i ett samhälle som på gott och ont, i mångt och mycket, varit sig tämligen likt.

Den poletten, och den förändring av spelplanen som följer, har ännu inte trillat ned i den socialdemokratiska ledningens huvuden. Där tror man fortfarande att "moderater" är ett ord som skrämmer folk -- ett parti som nu lockar närmare trettio procent av valmanskåren. Resultatet blir att man levererar en verklighetsbeskrivning som saknar kontakt med hur väljare uppfattar sina egna liv och sina privata erfarenheter. För den som upplevt fyra odramatiska vardagsår i sitt liv blir det milt förvirrande att bibringas nyheten att landet i själva verket styrts av ett ondskefullt nyliberalt banditpack som kört riket i diket och bringat hungersnöd över hus och gårdar. "Moderater" är inte längre det vackra, ytliga folket i den fjärran, dyra förorten. Nu handlar det om medlemmar i den egna familjen, de som sitter bredvid på bussen. Man kanske inte är ense med dem i allt, men det är svårt att tro annat än att det skulle kunna vara vanligt, hyggligt folk med anständiga avsikter.

Vad skulle motsvarande borgerliga misstag bestå i? Det är svårt att sälja på valmanskåren uppfattningen att de genomgått en ideologisk mind warp som de nu ska få vakna upp ifrån: ta det röda pillret, se den sanna världen. Förvisso, jag spekulerar bara här, men när den svenske medianväljaren ser tillbaka på sina senaste tjugo-trettio levnadsår tror jag inte att det är pinoår i en socialistisk kommandoekonomi man minns. De flesta människor tycker sig gissningsvis ha haft rätt hyggliga och vanliga liv, tycker säkert att vissa saker och beslut som fattades då var felaktiga och gärna kan rättas till. Men ändå: när de hör någon tala om att det behövs en ideologisk debreifing gissar jag att de börjar se efter om det inte möjligen sticker fram en foliehatt någonstans. Det handlar om att lägga sin retorik och sina ambitioner på en nivå som kopplar till hur väljarna faktiskt uppfattar sina liv och sina tidigare upplevelser. Nyckeln där torde vara: om än ej invändningsfritt, så likväl tämligen normalt och odramatiskt.

Värderingar är inte statiska - jag lovar!

Är en annan värld möjlig? Ja, jo, den kommer ju vare sig vi vill eller inte. Men många trivs nog ganska bra i den här världen också. De oroar sig mest för sådant som om de får någon dagisplats till hösten, att det är svårt att få tid på vårdcentralen och att Alvedon har blivit skitdyrt. Som politisk strategi är det väldigt dumt att sluta prata så att de lyssnar.

Snälla värderingsskiftare - känn ingen panik. Medianväljarens värderingar är inte statiska, verkligen inte. För tusan, se bara på den utbredda förståelsen för regeringens hårda linje mot fordonsindustrin. Skulle motsvarande reaktion varit att vänta för tio-femton år sedan? Frågan är inte om vi är på väg, utan i vilken takt och med vilka medel. Jag tror långt mer på levd erfarenhet och så pass mycket finess och tålamod att man inte mister regeringsmakten i nästa val.

Så ser landskapet ut där jag står. Har jag fel? Tar jag miste och är blott feg och sönderkompromissad? Jag tror inte det, men man är ju inte sämre än att man gärna lyssnar på goda motargument.

Jag miste min politiska oskuld på den revolutionära vänsterkanten. Se där, så var den hemligheten avslöjad. Nåja, tonårsdebuter brukar inte vara särskilt eleganta, och det finns inte många positioner på det politiska spektrat som inte någon gång trampats av mina fötter. Men av alla dumma idéer som vid ett eller annat tillfälle farit genom mitt huvud, är det en från tonåren som jag i efterhand avskyr allra mest – drömmen om en social revolution.

Problemet för den unge revolutionären var att de människor jag såg omkring mig inte passade in i de socialistiska modellerna – de dög varken som revolutionära kämpar eller som befriade, solidariska medborgare i Utopia. Den detaljen rundade jag genom att föreställa mig att den politiska revolutionen skulle ackompanjeras av en social revolution. Händelseutvecklingen skulle generera helt nya människor, vackrare och uppväckta, som såg på världen och varandra genom mina ögon. Den sociala revolutionen, mumlade vi som svar på alla försök till kritisk reality check av våra visioner, den sociala revolutionen tar hand om det där.

Drömmen om att kunna omskulptera våra sociala relationer i sina grundvalar är förstås fundamentalt elitistisk och folkföraktande: samhället som lera i mina upplysta händer. Andra människor är ofullkomliga, gradvis förblindade, och ska lockas till att befrias genom ens snillrika försorg. Ibland, när jag får för mig att kalla mig konservativ, syftar jag bland annat på hur jag börjat avsky drömmen om en social revolution -- det att lära sig acceptera människor just sådana som de är. Det är människornas egenskaper som avgör vilka institutioner som är lämpliga, inte tvärtom.

Drömmen om ett liberalt värderingsskifte

Förlåt oförskämdheten, men ibland kommer jag att tänka på mina tonårsdrömmar när jag följer delar av den borgerliga kritiken av regeringens visionslöshet. Man längtar efter ett värderingsskifte. Det begärs visioner. Nytt! Annorlunda! Framåt! Förändring! Ombyggnation! Skulle detta vara allt, detta futtiga, pragmatiska marginalpillande vi fått? Vart tog frihetsrevolutionen vägen? Vad som verkligen behövs är någonting mer grundläggande, ett liberalt uppvaknande där fundamentala frihetsvärden sätts i centrum. Och hur vackert det där än låter, håller jag inte alls med.

I valrörelsen 1985 använde Moderaterna parollen "Systemskifte, ja tack". Ehm, nej tack, svarade väljarna. Det tog Moderaterna tjugo år att inse att Sverige inte är befolkat av slumrande amerikaner som kan väckas av trumpetstötar om frihet och uppmaningar om att satsa på sig själva. Det var först när man talade till väljarna som lutheraner som responsen kom. Sänka skatten för frihetens skull gav inte gensvar. Men att sänka den för att få folk att arbeta, det var en annan femma.

Är det ett värderingsskifte? Nej, inte i verklig mening. Hemligheten var inte att förändra värderingar, utan att knyta sina politiska förslag till befintliga uppfattningar som redan fanns där men som inte fått sitt politiska uttryck. Värderingarna var redan på plats, nävarna knutna i fickan. Allt som behövdes var att peka på hur skattesänkningar knöt an till arbetsmoralen. Det är inte ett värderingsskifte utan ett uppmärksamhetsskifte.

Vem vill få nya värderingar egentligen?

Den som ropar efter värderingsskiften bör först gå till sig själv en stund. Hur många har lust att utsättas för värderingsskiften? Hand upp? Någon? Nä just det, våra egna värderingar var ju inte problemet. De var de andras värderingar som skulle knådas om. Well, folk tenderar att trivas rätt bra med sig själva just sådana som vi är. Vilken överraskning. Man brukar inte rösta fram politiker i syfte att få sina värderingar förändrade.

Men vad är då mitt recept? Total stagnation? Finns inget utrymme för ledarskap, för förändring? Nog har väl ändå den politiska tankekartan i Sverige ritats om rejält det senaste dryga decenniet eller så. Förvisso. Men sådana värderingsskiften, som vi alla kan längta efter sker dels tämligen långsamt, dels genom indirekta processer. Man bygger inte ett folk av skattesänkare genom att peka mot väster med hela handen. Jag tror att två processer är centrala. Den ena har jag redan berört: förändra fokus snarare än värderingar. Argumentera för hur nya reformer knyter an till gamla värden som redan är kända och levande.

Den andra processen handlar om att ge folk nya erfarenheter. Det som satte svenska politiska värderingar i rörelse var vardagligheter, som möjligheten att titta på TV3 i slutet av åttiotalet, känslan av att få välja läkare eller att få köra över Öresundsbron med mer än två liter sprit i väskan. Steg för steg får man ny levd erfarenhet. Sätt de fröna i jorden och vänta – värderingsförändringarna följer med åren, förvisso sakta men mycket säkert. Ja, det går frustrerande långsamt, men till skillnad från bombastisk retorik om frihetsreformer så fungerar det faktiskt.