Sällan har politikerjournalistikens natur blottats så som av den senaste Wanja-skandalen, den om "Wanja" (1, 2), där skjutjärnsmurveln inte ens mäktade med att känna igen den farliga makthavare som skulle "granskas". Sådant är det journalistiska djupet på politikerjournalistiken.

Orden låter förvillande lika, politisk journalistik och politikerjournalistik. Skillnaden är dock fundamental. Politisk journalistik är en kritisk granskning av maktutövning. Den utspelar sig i vad vi kan kalla miljardvärlden. Det som står på spel är enorma belopp, centrala värdefrågor, obehagliga prioriteringar. Ja ni vet, politik på riktigt, helt enkelt.

Politikerjournalistik är inte en kritisk granskning av maktutövning, utan ett sketet skvallrande om maktutövare. Den utspelar sig i vad vi kan kalla miljonvärlden. Det som står på spel är frimärkskassor, iögonstickande livsstilsfrågor och obefintliga prioriteringar. Ja ni vet, vanligt sketet fingerpekande skvaller om frågor som saknar substantiell betydelse, helt enkelt.

Politikerjournalistikens försvarsadvokater drar snabbt lans med argumentet att politikernas livsstil är intressant därför att den kan förmodas spilla över i besluten de fattar. Korruption är ett exempel på hur en politikerjournalistisk fråga också är värdig  att bevakas som politisk journalistik. Visserligen. Men först när man kan visa kopplingen får argumentet bett. För att mäkta med den demonstrationen skulle man dock tvingas lägga kameraobjektivet och taxeringskalendern åt sidan och börja granska verkligt beslutsfattande - och den mödan ligger inte riktigt för politikerjournalisterna.

 Min uppfattning om politikerjournalistik verbaliseras fint av Jon Stewart som här besöker Crossfire (ett program icke att förväxla med sin trevligare svenska namne):

Kanske är politikerjournalistiken helt effektlös. Men kan vi förlita oss på att denna verksamhet bara är komplett meningslös? Jag menar att det finns anledning att tro att den bidrar till att förpesta  möjligheten till politisk debatt.

För det första är det trångt på agendan. Sakfrågor är rivaler om ett begränsat utrymme, och den plats som ges åt futiliteter blir på bekostnad av verkliga politiska frågor.

För det andra är det fullt möjligt att ta miste på politisk journalistik och politikerjournalistik. Läsaren kan luras att tro att man tagit del av riktig information, att man faktiskt lärt sig något om hur samhället fungerar. Om detta slags bevakning salufördes som den Se & Hör-verksamhet det handlar om vore det oskyldigt, men idag är dagstidningar och nyhetsprogram marinerade med detta personorienterade skvaller. Miljon som miljard, politiker som politik, det är väl inte så noga.

En tredje invändning, som är svårare att sätta fingret på, består i en känsla av att politikerjournalistik försöker spela på läsarens naivitet alternativt bristande självrannsakan. Moralisk indignation brinner hetast hos den som är övertygad om att man minsann kan leva sitt eget liv inom välspända, distinkta moraliska rättesnören - en attityd som är lätt att inta så länge man inte hunnit fatta särskilt många beslut i sitt liv. Alternativt möjliggörs den av att man helt enkelt inte förmår se sina egna brister. Vilken indignerad Expressen-läsare skulle egentligen vilja få sin egen privatekonomi nagelfard i alla sina om-man-ska-vara-noga deklarerbara detaljer?