Jag miste min politiska oskuld på den revolutionära vänsterkanten. Se där, så var den hemligheten avslöjad. Nåja, tonårsdebuter brukar inte vara särskilt eleganta, och det finns inte många positioner på det politiska spektrat som inte någon gång trampats av mina fötter. Men av alla dumma idéer som vid ett eller annat tillfälle farit genom mitt huvud, är det en från tonåren som jag i efterhand avskyr allra mest – drömmen om en social revolution.

Problemet för den unge revolutionären var att de människor jag såg omkring mig inte passade in i de socialistiska modellerna – de dög varken som revolutionära kämpar eller som befriade, solidariska medborgare i Utopia. Den detaljen rundade jag genom att föreställa mig att den politiska revolutionen skulle ackompanjeras av en social revolution. Händelseutvecklingen skulle generera helt nya människor, vackrare och uppväckta, som såg på världen och varandra genom mina ögon. Den sociala revolutionen, mumlade vi som svar på alla försök till kritisk reality check av våra visioner, den sociala revolutionen tar hand om det där.

Drömmen om att kunna omskulptera våra sociala relationer i sina grundvalar är förstås fundamentalt elitistisk och folkföraktande: samhället som lera i mina upplysta händer. Andra människor är ofullkomliga, gradvis förblindade, och ska lockas till att befrias genom ens snillrika försorg. Ibland, när jag får för mig att kalla mig konservativ, syftar jag bland annat på hur jag börjat avsky drömmen om en social revolution -- det att lära sig acceptera människor just sådana som de är. Det är människornas egenskaper som avgör vilka institutioner som är lämpliga, inte tvärtom.

Drömmen om ett liberalt värderingsskifte

Förlåt oförskämdheten, men ibland kommer jag att tänka på mina tonårsdrömmar när jag följer delar av den borgerliga kritiken av regeringens visionslöshet. Man längtar efter ett värderingsskifte. Det begärs visioner. Nytt! Annorlunda! Framåt! Förändring! Ombyggnation! Skulle detta vara allt, detta futtiga, pragmatiska marginalpillande vi fått? Vart tog frihetsrevolutionen vägen? Vad som verkligen behövs är någonting mer grundläggande, ett liberalt uppvaknande där fundamentala frihetsvärden sätts i centrum. Och hur vackert det där än låter, håller jag inte alls med.

I valrörelsen 1985 använde Moderaterna parollen "Systemskifte, ja tack". Ehm, nej tack, svarade väljarna. Det tog Moderaterna tjugo år att inse att Sverige inte är befolkat av slumrande amerikaner som kan väckas av trumpetstötar om frihet och uppmaningar om att satsa på sig själva. Det var först när man talade till väljarna som lutheraner som responsen kom. Sänka skatten för frihetens skull gav inte gensvar. Men att sänka den för att få folk att arbeta, det var en annan femma.

Är det ett värderingsskifte? Nej, inte i verklig mening. Hemligheten var inte att förändra värderingar, utan att knyta sina politiska förslag till befintliga uppfattningar som redan fanns där men som inte fått sitt politiska uttryck. Värderingarna var redan på plats, nävarna knutna i fickan. Allt som behövdes var att peka på hur skattesänkningar knöt an till arbetsmoralen. Det är inte ett värderingsskifte utan ett uppmärksamhetsskifte.

Vem vill få nya värderingar egentligen?

Den som ropar efter värderingsskiften bör först gå till sig själv en stund. Hur många har lust att utsättas för värderingsskiften? Hand upp? Någon? Nä just det, våra egna värderingar var ju inte problemet. De var de andras värderingar som skulle knådas om. Well, folk tenderar att trivas rätt bra med sig själva just sådana som vi är. Vilken överraskning. Man brukar inte rösta fram politiker i syfte att få sina värderingar förändrade.

Men vad är då mitt recept? Total stagnation? Finns inget utrymme för ledarskap, för förändring? Nog har väl ändå den politiska tankekartan i Sverige ritats om rejält det senaste dryga decenniet eller så. Förvisso. Men sådana värderingsskiften, som vi alla kan längta efter sker dels tämligen långsamt, dels genom indirekta processer. Man bygger inte ett folk av skattesänkare genom att peka mot väster med hela handen. Jag tror att två processer är centrala. Den ena har jag redan berört: förändra fokus snarare än värderingar. Argumentera för hur nya reformer knyter an till gamla värden som redan är kända och levande.

Den andra processen handlar om att ge folk nya erfarenheter. Det som satte svenska politiska värderingar i rörelse var vardagligheter, som möjligheten att titta på TV3 i slutet av åttiotalet, känslan av att få välja läkare eller att få köra över Öresundsbron med mer än två liter sprit i väskan. Steg för steg får man ny levd erfarenhet. Sätt de fröna i jorden och vänta – värderingsförändringarna följer med åren, förvisso sakta men mycket säkert. Ja, det går frustrerande långsamt, men till skillnad från bombastisk retorik om frihetsreformer så fungerar det faktiskt.