Isobel Hadley-Kamptz skriver i Expressen om att hon har upptäckt att den regering hon jublade över när den tillträdde för att det fanns så mycket "riktiga socialliberaler" saknar frihetliga inslag. Hon konstaterar att någonting hänt med liberalismen som frihetlig politisk kraft efter 9/11, många har varit mer än villiga att byta aldrig så fundamentala friheter mot känslan av ytterligare säkerhet: övervakningsstaten, murar mot flyktingar, självcensur och ursäktande när yttrandefriheten hotas har tolererats. Frågan om vem som skall bekrigas och hur i Mellanöstern har överskuggat frågan om vad våra egna stater gör mot oss.

Så långt är det naturligtvis rätt och viktigt. Välkommen ombord, Isobel. Välkommen till den liberala sida som såg att moderaternas ofrihetliga bockfot gällde mer än ekonomi, vilket jag bland annat skrev om i Smedjan 2005. En liberalism som bara någon månad efter 9/11 konstaterade att staten är fortfarande vår fiende, som aldrig sett folkpartiet som en frihetlig kraft i svensk politik och som lika självklart hållit en rågång mellan liberalism och att gynna företag. Bättre sent än aldrig.

Korrigerad historia

Jo, jag vet. Jag borde vara sprudlande glad att fler kommer till sådana insikter och lyfter upp politikens frihetsdimension. Och jag gillar det mesta av vad Isobel engagerar sig i. Men även om jag håller med om de flesta av slutsatserna och analysen så störs jag i Isobels artikel dels av en ohederlig historieskrivning, och dels av ett argument mot ägande som saknar såväl empiri som moral och egentligen kastar bort friheten. Att gamla insikter säljs som nya för att Isobel precis upptäckt är lite komiskt, men ingenting att bråka om.

Vi börjar med att Isobel i sin artikel försöker korrigera historien för att passa en ideologisk berättelse där hon skulle vara den första att påpeka att de borgerliga partierna satt friheten på undantag. Det blir ännu löjligare när magasinet Neo, explicit, och tankesmedjan Timbro, implicit, beskrivs som skyldiga till detta. Isobel må vara kritisk till att dessa beskrivit ökad handel, materiell utveckling, ekonomisk tillväxt och minskad fattigdom i världen som fantastiska framsteg för mänskligheten i modern tid. Men att låtsas som att detta hindrat liberaler på exempelvis Timbro och Neo från att påpeka precis det hon själv upptäckt om den saknade frihetsdimensionen, det är helt enkelt inte sant. Timbro finansierade några av de tidigaste rapporterna om övervakningsstaten, och Neo hade tema om detta långt innan frågan blev brännhet. Det finns ingen motsättning mellan att kritisera statens och politikens övertramp och växt, och att se positivt på utvecklingen av samhälle och ekonomi och människans förmåga.

Vi ska också vara klara över att övervakningsstatens ideologiska rötter framför allt är konservativa och socialdemokratiska. George W Bush var både högspenderande och statsexpanderande på ett sätt som bröt med både Reagankonservatism och marknadsliberalism. Socialdemokraterna i New Labour gjorde på drygt tio år Storbritannien till ett varnande exempel rörande övervakning, paternalism och nya lagar. Detta tankegods stod Tomas Bodström för i Sverige, och det var han och Perssonregeringen som började bygga övervakningsstaten. Den borgerliga regeringen har skamligt byggt vidare på denna, men när vi dömer dem för deras svek bör vi också konstatera att de som under protest behövt piskas in i partifållan har varit de få ideologiska liberalerna och socialliberalerna. Problemet är liberalismens svaghet, inte att liberaler primärt är skyldiga till eller blundat för det som skett.

Just därför är det både ogeneröst och felaktigt av Isobel att måla upp en bild av att hon själv och ett fåtal vänstersocialliberaler skulle vara ensamma om att ha kritiserat denna utveckling. Det går att kasta tillbaka pajen, särskilt mot de Ior-liberaler som inspirerats av Tony Blairs stakeholder-ideologi, ett försök till ”demokratisering” av samhälle och ekonomi där alla har med varandras liv och aktiviteter att göra. Men det skulle också vara att radera det faktum att liberaler av alla schatteringar varit de som över huvud taget kritiserat de inskränkta friheterna och utgjort en motkraft, från vänster till höger i den mån man försöker använda denna daterade skala. Att liberaler och socialliberaler är oense om värdet av ekonomisk frihet är inte en anledning att skylla övervakningsstaten, eller för den delen moderaternas teknokratiska arbetslinje, på varandra. Detta grepp gör Isobels analys av vad som skett med liberalismen till en felaktig efterhandskonstruktion.

Låt oss istället för sådant sandlådebeteende göra gemensam sak mot övervakning, förmynderi och teknokrati, och reda ut vari de verkligt skilda uppfattningarna består.

Är vi våra föräldrars fel?

För min del gäller åsiktsskillnaden främst Isobels ideologiserade kritik av ”idén att jag som individ har "rätt" till pengar jag tjänat ihop, eller mina förfäder tjänat ihop.” Isobel skriver:

Dock vet vi ju att extremt lite av det vi är som människor beror på medvetna val. Nästan allt bestäms av kombinationen av gener och den tidiga uppväxtens miljö. Vi är utelämnade åt våra föräldrar. Vår begåvning, vår charm, vår förmåga att koncentrera oss, är extremt svårt att påverka för den enskilde.
Givet detta, hur kan man alls tala om rätten till ägande? Om min förmåga att alls blanda mitt arbete med något är helt avhängig faktorer bortom min kontroll, är det då inte orättvist att se en moralisk rättighet knuten till denna förmåga?

Det här resonemanget är fel både empiriskt och moraliskt. Pop-teorin om de första levnadsårens avgörande betydelse har väsentligen avfärdats, liksom att våra gener eller kompisar avgör var vi hamnar i framtiden (en studie visade nyligen att har vi stabila hemförhållanden innebär gener och fel kompisgäng ingen överrisk för kriminalitet, bara när en viss genuppsättning och dåligt socialt umgänge fanns ihop med trasiga familjeförhållanden fanns överrisken för sociala problem, som dock inte innebär att alla med sådana förutsättningar hamnar där. Gener och uppväxt spelar roll, men att påstå att de är hela eller större delen av förklaringen till vilka vi är och väljer att vara är en övertolkning.) Utvecklingspsykologen Helene Guldberg pekar också på de tvivelaktiga implikationerna av en stat som tror sig kunna korrigera kriminalitet hos utagerande treåringar, en tankegång som även nya moderaterna inspirerats av i sin plädering för barnskola från tre års ålder.

Vi vet också att framgång kräver hårt arbete. Lena Andersson skriver bra om Malcolm Gladwells bok ”Outliers – The story of success”:

Skillnaden mellan musikvirtuosen och den som inte når lika långt trots att de går på samma konservatorium är, visar en undersökning, att den förra har övat två tusen timmar mer. I undersökningen fanns ingen som övat tio tusen timmar och misslyckats med att nå långt, och ingen som nått yttersta eliten med färre än tio tusen timmar.

När vi andra hänger med polare, tjuvröker eller för den delen bildar oss rent allmänt sitter nörden och nöter skalor eller hackar datorer, eller är ute och dribblar med sin boll. Visst kan man förutsätta att viljan inte spelar någon roll och säga att vår arbetsinsats inte är så mycket av ett eget val den heller – självklart beror den på uppmuntran, institutionella faktorer och initial fallenhet för vad man ger sig på – men det är svårt att hävda att drivenheten att lägga ner så mycket tid, arbete och energi att man når exceptionell framgång aldrig beror på en själv och egna val. Och det är ju likafullt personen i fråga som måste göra arbetet.

Såvad gör vi av denna komplexa materia av förutsättningar, miljö och val? Ja, givet rätt institutionella ramar, äganderätt och frivilliga transaktioner på marknaden, är personers förmåga av enorm social betydelse för oss andra. Vi har virtouserna att tacka för de stora uppfinningarna som ligger till grund för merparten av vårt materiella välstånd, liksom för våra upplevelser av konst, litteratur eller idrottslig prestation. Då kan vi kanske också unna dem (som alla andra) sin framgång och de materiella belöningar som ändå bara är en bråkdel av det värde de skapar för andra.

Fjärran från Isobels tvärsäkerhet om att vi lever våra liv som offer för förutbestämda krafter är det i varje vaket ögonblick vårt val vad vi gör av våra givna förutsättningar och vår givna situation. Vad som är givna förutsättningar och vad vi kan ändra genom eget handlande är en komplex kunskapsfråga där teorier och förklaringsmodeller ständigt ändras, men att utesluta det ena är inte att följa empirin.

Moraliskt kvarstår då frågan hur vi ser på människan och hennes förmågor och val. Vi kan antingen säga att vad vi föds till är moraliskt irrelevant, det är vad vi gör av dessa förmågor som räknas. Våra val av handlingar är den moraliskt relevanta storheten. Det är ett argument för att låta människor välja sin väg och bruket av sina talanger, och att behålla resultatet av detta, alltså äganderätt, näringsfrihet och andra ekonomiska friheter.

Alternativt gör vi medfödda förmågor moraliskt relevanta, och straffar dem som väljer att göra bruk av goda sociala sådana. Tanken är då att bara för att andra inte har eller väljer att utveckla samma förmågor ska de som använder sin intelligens, charm, ambition, förmåga och drivenhet till arbete och tjänster som andra betalar för straffas för detta genom konfiskatoriska skatter och restriktioner. Det är inte bara en socialt och ekonomiskt kontraproduktiv strategi, det är ett moraliskt haveri. (Denna teori är heller inte ny, utan gammalt Rawlsianskt mög.)

Äganderätten är inte oproblematisk, exakt hur man förvärvar egendom är ingen enkel fråga. Äganderätten har inte heller farit väl av att kopplas till upphovsrättens monopolkonstruktion, särskilt inte inför senare tids tekniska utmaningar. Men den moraliska grunden för friheten att agera utan tvång för att på den ekonomiska arenan byta värde mot värde med andra och bestämma över det vi förvärvar är solid.

Isobel illustrerar förvisso den nära kopplingen mellan ekonomisk och individuell frihet genom att i praktiken kasta bort hela friheten med sin kritik mot äganderätten. Hon menar att rättigheter inte på något sätt följer av att vara människa, vi är ju enligt henne bara ett kedjebrev från tidernas begynnelse (och ve den som hävdar att något har blivit bättre sedan dess). De fri- och rättigheter som eventuellt kan gälla måste alltså tilldelas oss via en avvägning utan givna ingredienser. Att Isobel tycker att vi ändå ska ha vissa friheter är sympatiskt, men jag tänker inte tacka och bocka. Receptet att vi bara av en välvillig överhet (Isobels nya ”liberaler”, sittande regering, experterna eller någon annan självutnämnd företrädare förmäten nog att tro sig om att i varje sakfråga kunna väga människors friheter mot andra samhälleliga faktorer) kan beviljas en utspädd frihet är inte bara ett recept för det godtyckliga styre som kännetecknar despotin, utan precis det resonemang som gav oss övervakningsstaten och de nya frihetsinskränkningarna. En ideologisk återvändsgränd.

För utveckling av diskussionen om liberalismen se:

Socialliberalen är ingen frihetsvän

Ior-liberalernas utmaning

Ojämlikhet är inte orättvisa

Poff! Så gick Ior-liberalismen upp i rök

Äganderätt och frihet

(På det senare inlägget har Jimmy Sand skrivit en lång och läsvärd replik. Problemet är att jag håller med om punkterna, alltså att friheten är social till sin natur (levde vi ensamma behövde vi inte definiera och hävda någon äganderätt eller kontraktsfrihet, dessutom är det ekonomiska utbytet samhällets kanske viktigaste sociala kraft eftersom den får oss att ägna så mycket produktiv energi åt att tillgodose andras önskemål snarare än våra egna omedelbara) och att friheten från statsinblandning inte i sig löser problem med exempelvis monopolistiska och irrationella företag. Jag ser frihet och konkurrens som en sökprocess för att gradvis förbättra vår situation och pröva nya lösningar på problem, inte något idylliskt jämviktstillstånd. Hayek och Mises snarare än neoklassikerna, alltså. Samhället kommer alltid att vara och ha behov av en stundtals myllrande och kaotisk process, friheten från våld och tvång är en ram för detta, inte en universallösning på alla problem.)

The euro will oblige us to introduce a new set of economic policy instruments. It is politically impossible now. But some day there will be a crisis and new instruments will be created.

Romano Prodi

Ett av allianspartiernas hårdaste skott i foten på sistone har varit försöken att spela upp eurofrågan som en valfråga 2010 (vår nya europaminister Birgitta Ohlsson har varit en av de tidigaste aktörerna). Det är lite taskig tajming när rapporterna från Grekland pekar på att hela projektet håller på att spricka. Valet står mellan en kostsam europeisk (läs: tysk, och om vi varit med: svensk) bailout för de mest misskötta ekonomierna, Grekland först, därefter kanske Spanien, eller att låta fallerade länder lämna EMU och kanske hela EU-samarbetet. Det är väl beskrivet i The Telegraph i helgen. Inget av alternativen verkar särskilt trevligt.

Fast för de verkliga överstatskramarna var det hela tiden så här euron skulle fungera. Genom att skapa överhettningar och tuffa kriser i vissa områden skapas efterfrågan på politiskt agerande och samordning (precis vad jag konstaterade i Hausse för politiken, Neo 1 – 2009). Romano Prodi var som ordförande för EU-kommissionen ärlig om detta (citatet ovan är från Telegraph-artikeln).

Därför blundade EU för att bara tre euroländer faktiskt uppfyllde de krav på budgetunderskott och statsskuld som ställdes för euroinförande. Trots att bland annat Frankrike på 1990-talet öppet fifflade med sina budgetsiffror var det ingen som då kom med tillrättavisningar. Idag låtsas samma eurokrater chockerade när sifferfiffel uppdagas i Grekland. Den gemensamma valutan skapades aldrig för att fungera ekonomiskt, utan av politiska skäl.

Nu kommer också kraven på att överstaten ska träda in. Belgaren Guy Verhovstadt är upprörd över att detta inte redan skett. Han lanserar i boken The Financial Crisis: How Europe can Save the World planen att EU skapar central regleringskompetens för finansmarknaden och dessutom lånar upp massiva medel att spendera på krispolitik. Anledningen? Europa spenderar mindre än USA, vilket kanske inte är negativt om man tänker efter. Och 27 länders krishantering anses per automatik vara sämre än en centraliserad politik, återigen utan argument.

Det är inga småsummor som EU ska börja spendera. Verhovstadt tänker sig 1000 miljarder euro till att börja med. Detta bakom ryggen på Europas skattebetalare och utan deras godkännande, genom att EU lånar upp pengarna istället. När Verhovstadt diskuterade boken med George Soros vid London School of Economics förra året framkom över huvud taget att tankar om medborgerligt inflytande, möjlighet till ansvarsutkrävande och tvivel på kompetensen hos överstatliga reglerare inte ingår i denne EU-kramande socialliberals vokabulär. Verhovstadt pläderar för ett maktövertagande av en liten klick, utan förhandsprövning, insyn eller kontroll och med ett öppet mandat att agera.

Visst är det lite lustigt att Verhovstadts argument för överstatlighet bygger på att Europa skulle vara bäst skickat att hantera finanskrisen, samtidigt som andra höjer rösten för överstatlighet därför att eurosamarbetet är på väg att haverera. Men det är svårt att dra på smilbanden när kraven på en ordning som bär diktaturens kännetecken framförs med patos och rättfärdighet i Europas mitt. På något sätt tycks samhällsdebatten inte vara redo för att extrema, odemokratiska planer inte alltid kommer från en vrålande ytterkantsrörelse, utan kan resas i det socialliberala mittfältet.

I dag pratar jag med Niklas Ekdal om ungdomsarbetslöshet, Monas väska och varför svenska VD:ar borde tjäna mer pengar. Helt nya Vad står på spel finns att se här.

från 2008 är hans tredje.

.

Neo nr 1 – 2010:

Prins Daniel Westling och ett mindre avundsjukt Sverige

I nya Neo, det första med Paulina Neuding som chefredaktör, hyllar vi uppkomlingarna. Paulina Neuding och Mattias Svensson beskriver ett Sverige som förändrats till förmån för både kärlek och uppkomst. Niklas Ekdal konstaterar att socialdemokratins allians med kapitalet på de nya pengarnas bekostnad är bruten, och Lars Mellkvist visar hur den nyrika estetiken har hittat in i de fina salongerna.

Dessutom läser du i Neo om kvinnorna som väljer att ha slöja, hur livet blir med läsplattan och hur nya justitiekanslern Anna Skarhed ser på kränkthetsdebatt, rättsövergrepp och nya medier. Mårten Schultz har granskat hur hatbrottslagarna negligeras i domstolarna och tycker att det är bra. Ester Pharasyn skriver om franska försök att stänga av fildelare från internet. Och så konstaterar Isobel Hadley-Kamptz att sex förmodligen aldrig har varit bättre än nu.

Neo nr 1–2010 finns i butik från och med den 2 februari.

Valda artiklar:

Paulina Neuding – Nu är vi på väg upp

Intervju med Anna Skarhed, ny justitiekansler

Ester Pharasyn – Fåfänga franska försök

Antisemitismen i Malmö ställer en fråga på sin spets som inte bara är avgörande för Sverige, utan för en stor del av Europa: Hur slår vi vakt om liberala värderingar i mötet med en stor invandring från en ickeliberal, eller snarare antiliberal del av världen? I dag konstaterar jag på Expressen debatt att Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (S) har gett sitt svar på den frågan.