Liberal mot konservativ hos Timbro
Timbros Frihetsvecka rullade igång igår med en debatt mellan liberalen Johan Norberg och den konservative Roland Poirier Martinsson. Det blev inte så mycket den utlovade dragkampen om begreppet kapitalism, men väl en djupdykning i förhållandet mellan etik, samhällssyn och politik.
En sak som slog mig är hur skilda måttstockar de här både ideologierna ofta mäts med. I pausen pratade jag med Elise Claeson, en annan konservativ profil, och hon hade en harang om att liberalismens utgångspunkt i individen ”inte löser alla samhällsproblem”. Eh, näe. Det är ett rätt tufft kriterium att ställa på någon politisk åskådning att den ska komma ens i närheten av att lösa alla samhällsproblem, men det är rätt talande för med vilken måttstock konservativa mäter när de underkänner liberalismen.
Konservatismen kommer däremot undan med att betraktas som en vag magkänsla eller en god avsikt som egentligen inte behöver leverera något resultat. Det kan låta sympatiskt och spännande för en godmodig intellektuell, men som utgångspunkt för att styra ett land lämnar det människor rättslösa mot en överhet som kan ta sig till det mesta, det är ju deras känslor som räknas när det kniper. Detta gör konservatismen olämplig i praktiken.
Ibland undrar jag om inte konservatismen bäst låter sig fångas som förmågan att hävda självklarheter med sådan emfas att de låter kontroversiella. "Ingen människa är en ö", "det är inte så enkelt", "det är viktigt med familjer och gemenskaper" brukar det låta. I sitt crescendo för den konservativa saken hade Poirier Martinsson inte mycket mer att säga än att livet är svårt ibland och man kan inte alltid leva upp till sina ambitioner (det något motsägelsefulla receptet på detta var inte moralisk ambition, utan ett visst mått av självuppoffring).
Det räcker inte med frihet för att skapa ett gott samhälle, sade Roland Poirier Martinsson och fick det att låta som en förödande kritik. Men det är ju egentligen fullkomligt självklart. En människas moraliska ambition och syfte i livet kan inte stanna vid att respektera rättigheter, alltså undvika att slå ihjäl, råna och bedra folk. All empiri och varje rimlig människosyn talar dock för att människor reder sig rätt bra och skapar fantastiska saker under sådana frihetliga politiska ramar, dvs där rättigheter respekteras. Friheten är en bra grund, och som Johan Norberg påpekade nödvändig för att kunna avvika när familjer, företag eller andra institutioner blir kvävande och motverkar individens intressen. Och när staten försökt lagstifta om moral har resultatet sällan blivit ett gott samhälle.
Denna debattens kärnpunkt igår, att relationen mellan etik och politik är indirekt, att man inte få ett moraliskt samhälle genom en moraliserande statsmakt, skrev jag en understreckare om för några år sedan. Här.
