EMU fungerar som väntat – inte

The euro will oblige us to introduce a new set of economic policy instruments. It is politically impossible now. But some day there will be a crisis and new instruments will be created.

Romano Prodi

Ett av allianspartiernas hårdaste skott i foten på sistone har varit försöken att spela upp eurofrågan som en valfråga 2010 (vår nya europaminister Birgitta Ohlsson har varit en av de tidigaste aktörerna). Det är lite taskig tajming när rapporterna från Grekland pekar på att hela projektet håller på att spricka. Valet står mellan en kostsam europeisk (läs: tysk, och om vi varit med: svensk) bailout för de mest misskötta ekonomierna, Grekland först, därefter kanske Spanien, eller att låta fallerade länder lämna EMU och kanske hela EU-samarbetet. Det är väl beskrivet i The Telegraph i helgen. Inget av alternativen verkar särskilt trevligt.

Fast för de verkliga överstatskramarna var det hela tiden så här euron skulle fungera. Genom att skapa överhettningar och tuffa kriser i vissa områden skapas efterfrågan på politiskt agerande och samordning (precis vad jag konstaterade i Hausse för politiken, Neo 1 – 2009). Romano Prodi var som ordförande för EU-kommissionen ärlig om detta (citatet ovan är från Telegraph-artikeln).

Därför blundade EU för att bara tre euroländer faktiskt uppfyllde de krav på budgetunderskott och statsskuld som ställdes för euroinförande. Trots att bland annat Frankrike på 1990-talet öppet fifflade med sina budgetsiffror var det ingen som då kom med tillrättavisningar. Idag låtsas samma eurokrater chockerade när sifferfiffel uppdagas i Grekland. Den gemensamma valutan skapades aldrig för att fungera ekonomiskt, utan av politiska skäl.

Nu kommer också kraven på att överstaten ska träda in. Belgaren Guy Verhovstadt är upprörd över att detta inte redan skett. Han lanserar i boken The Financial Crisis: How Europe can Save the World planen att EU skapar central regleringskompetens för finansmarknaden och dessutom lånar upp massiva medel att spendera på krispolitik. Anledningen? Europa spenderar mindre än USA, vilket kanske inte är negativt om man tänker efter. Och 27 länders krishantering anses per automatik vara sämre än en centraliserad politik, återigen utan argument.

Det är inga småsummor som EU ska börja spendera. Verhovstadt tänker sig 1000 miljarder euro till att börja med. Detta bakom ryggen på Europas skattebetalare och utan deras godkännande, genom att EU lånar upp pengarna istället. När Verhovstadt diskuterade boken med George Soros vid London School of Economics förra året framkom över huvud taget att tankar om medborgerligt inflytande, möjlighet till ansvarsutkrävande och tvivel på kompetensen hos överstatliga reglerare inte ingår i denne EU-kramande socialliberals vokabulär. Verhovstadt pläderar för ett maktövertagande av en liten klick, utan förhandsprövning, insyn eller kontroll och med ett öppet mandat att agera.

Visst är det lite lustigt att Verhovstadts argument för överstatlighet bygger på att Europa skulle vara bäst skickat att hantera finanskrisen, samtidigt som andra höjer rösten för överstatlighet därför att eurosamarbetet är på väg att haverera. Men det är svårt att dra på smilbanden när kraven på en ordning som bär diktaturens kännetecken framförs med patos och rättfärdighet i Europas mitt. På något sätt tycks samhällsdebatten inte vara redo för att extrema, odemokratiska planer inte alltid kommer från en vrålande ytterkantsrörelse, utan kan resas i det socialliberala mittfältet.