Därför är FRA-lagen en katastrof för Alliansen
Tack och lov hyser jag inga illusioner om hur politik fungerar, och därför kan jag inte uppbåda en besvikelse som är i närheten av de minst sagt hårda omdömen som nu haglar över centerpartisten Fredrick Federley. Det är så här politik fungerar och alltid har fungerat, överallt, och att en 30-årig yngling från Köping skulle kunna ändra på den saken hade närmast varit ett brott mot naturens egen ordning.
Och det politiska minnet är kort – jag tror inte debaclet om FRA-lagen kommer röra opinionsmätningarna många decimaler. Däremot kan det ha avgörande betydelse för valresultatet 2010. Låt mig förklara varför.
Inom pr och marknadsföring handlar allt mer om att förmå vanliga människor att prata om din produkt med sina sociala nätverk istället för att köpa dyr reklamtid eller arrangera glassiga events. Mun-till-mun-metoden är inte bara långt mycket effektiv än de traditionella marknadsföringskanalerna – den är dessutom gratis.
På den tiden jag hade någorlunda inblick i moderaternas inre liv pratades det mycket om Pratarna. Val och opinionsbildning skulle inte vinnas med vindtygsklädda ombudsmän på blåsiga torg, utan genom att medlemmar och sympatisörer snackade med grannar, arbetskamrater och släktingar i vardagen.
Med lite tidsperspektiv måste moderaterna med sitt pratarperspektiv sägas ha varit i opinionsbildningens framkant (även om socialdemokraterna naturligtvis betraktade nymodigheterna som klassiskt folkrörelsearbete). Under den senaste mandatperioden har man dock klivit tillbaka till forntiden.
I valrörelsen 2006 var Alliansen på god väg att också bli en civil folkrörelse. Även de som var skeptiska till moderaternas nyorientering drog – bildligt eller bokstavligt – på sig de orangea tröjorna och gjorde sitt för ett maktskifte.
Sen kom maktskiftet, och rörelsen dog. Eller, rättare sagt, dödades. Reinfeldts ledarskap har präglats av ett tydligt ointresse, på gränsen till fientlighet, för intryck från den bredare borgerligheten. Goda råd utifrån har mötts med misstänksamhet. Inga initiativ har tagits för att hålla alliansrörelsen igång. Talande är att Alliansens gemensamma hemsida numera ligger nere.
Och när sedan alliansens många supportrar entydigt och högljutt – och under lång tid – visade missnöje med FRA-lagen, då möttes de av nonchalans och vad som bara kan karaktäriseras som rent förakt. Fredrik Reinfeldts häpnadsväckande uttalande om att (den huvudsakligen borgerliga) bloggosfärens protester inte haft betydelse för regeringens hantering av ärendet får väl sägas vara kronan på verket.
Av reaktionerna mot Federley att döma har Alliansen på bara ett par dygn förlorat sannolikt tusentals potentiella pratare i valrörelsen 2010. Ja, många av dem kanske till och med kommer välja att istället prata för den andra sidan.
Istället för orangea tröjor i folkvimlet får Alliansen förlita sig på avlönade trotjänare som på sin höjd rör sig ett par meter från valstugan. Så säljs inga produkter. Och så vinns inga val.
FRA-lagen må vara en sakpolitisk olycka. Men de förlorade pratarna är borgerlighetens verkliga katastrof.


Kinderägget FRA-lagen, tre haverier i ett.
FRA-haveriet består av tre delar;
*dels själva sakinnehållet i lagen.
*dels föraktet för gräsrötternas (och för all del remissinstansernas och debattörernas) protester.
*dels, och detta är en ny beståndsdel, den totala desavoueringen av personvalssystemet, ett system som vi påstått oss vara för.