Hatets och illviljans kolportörer
En liten illustration: jag blir vittne till en lunch på en ganska flott krog på Östermalm. Det ser ut precis som vanligt, och det är först i krisens gråhet som man ser det, som i en filmscen. Litet för blänkande slipsar, litet för breda Handelsleenden, klackring, aperitifer. Någonting i tidsandan som inte riktigt nått fram hit. Och just i det ögonblicket drabbar mig tanken: om folk bara visste. Så här går det ännu till. Samma människor som skrapat av miljonerna, har de inte ens vett att vara modesta? Just då kände jag att socialt hat är möjligt, och att det inte kan vara långt borta.
Allt som krävs för att DN Kulturs Sverker Sörlin ska hata andra människor är alltså att de unnar sig en god måltid, är glada och bär slips. Hur vet Sörlin att dessa människor skinnat eller lurat andra? Det vet han inte. Men den som beställer aperitif på lokal kan säkert inte vara utan skuld.
Detta brölande krav på primitiv lynchjustis hade om möjligt kunnat förstås, om än inte ursäktas, på en sämre krog klockan sent på natten. Till frukost på en sida som säger sig representera kultur är det bara makabert.
(Och i England varnas bankpersonal för att visa sig utomhus i kostym under det pågående G20-mötet, för att undvika pöbelns våld.)
Förvånad?