Ior-liberalernas utmaning

Går den intressanta liberala distinktionen inte mellan socialliberaler och klassiska liberaler kring vad staten ska göra, utan mellan vilken grundkänsla som driver oss: optimism eller pessimism? Eller mellan fredlig samexistens gentemot universella regler? Mitt enkla svar är nej, men eftersom två herrar ambitiöst och återkommande pläderat för det senare i bloggosfären kan det vara värt att titta på deras argumentation. Ett inlägg var Johan Karlssons analys av FRA-debatten om behovet av en skräckens liberalism förra året, en tanke som även förts fram av Karl Palmås och som är inspirerad av den brittiske dystopikern och filosofen John Gray.

Karlsson och Palmås länkar flitigt till varandra, och det kan man förstå eftersom de menar sig själva vara de enda företrädarna för den ena sortens liberalism i hela Sverige (fast miljöpartisten Palmås är tveksam till att alls kalla sig liberal). Detta är i sig ett faktum som inbjuder till lustigheter eftersom deras tankegång i mycket bygger på majoritetens och kollektivets rätt, och Palmås därtill återkommande klagar på ”förgudningen av jaget”, men det är nu argumenten som ska bedömas, så jag avstår.

Herrar Palmås och Karlsson är i korthet arga på allt som andas optimism, upplysning och livsnjutande. Säg ”krämig cappucino” och de matchar med svartsyn och fradga i mungiporna. Med sådant temperament kan man ha överseende med att det blir lite galet i halmdockebeskrivningen av svenska liberaler som försvarande status quo(!?). Så låt oss lämna det också med ett överseende, det blir nämligen bara roligare ju längre in i den här tankevärlden man kommer. Här samsas utöver en försvarlig samling halmdockor, ideologisk dogmatism, insparkande av öppna dörrar och skriande självmotsägelser.

Apropå skriande kan vi väl passa på att sätta en lustig etikett matchande firma Karlsson och Palmås term Pangloss-liberaler om alla som är mindre bittra än Arne Anka efter sjunde ölen: Här presenteras Ior-liberalismen.

Fredlig samexistens eller moralisk konvergens

Palmås-Karlsson bygger mycket av sin analys på en falsk motsättning. De menar att ”fredlig samexistens är det enda vi kan hoppas på, eftersom vi saknar den Pangloss-liberala tron på att samhällets värderingar konvergerar.”

Detta är en av många halmdockor av polemik mot en påhittad fiende. Visst finns en diskussion i socialliberala folkpartikretsar som blandar ihop värderingar och politik så att spridandet av liberalism också tycks involvera ett visst sätt att leva och se på världen. Detta ser vi i bråket mellan ”socialliberaler” och ”kravliberaler” som väsentligen träter om en paternalistisk stat ska vara snäll eller tuff. Typiska förslag och konflikter ur denna världsbild är frågor om att förbjuda slöja, eller språktester.

Som jag på basis av Douglas Rasmussen/Douglas den Uyl utvecklat måste man kunna separera etik från politik. Människor kan förverkliga olika goda i ett samhälle genom att garanteras frihet i form av just individuella Lockeska rättigheter som begränsar statens makt över individen. Jag är ense med Palmås och Karlsson om att ett gott samhälle inte handlar om att alla ska leva efter samma värderingar utan primärt om fredlig samexistens som politiskt mål (vilket inte är någon hög etisk ambition, du når inte moralisk fulländning enbart genom att inte stjäla, bedra eller mörda). Relationen mellan etik och politik är inte direkt, du får inte ett gott samhälle genom att politiskt tvinga fram god etik, utan indirekt. Och detta föregår frågan hur den politiska apparaten styrs, om den är parlamentarisk eller direktdemokratisk eller av nätverksmodell. Ingen är så tolerant att deras värderingar kan upphöjas till lagar och politik för alla utan att förtrycka andra och missgynna vissa människors goda sätt att leva. Därför kan inte den politiska uppgiften för ett gott samhälle växa från att garantera alla lika frihet, politikens tvingande makt och allomfattande lagstiftning måste begränsas i sin omfattning och detta i termer av universella regler, rättigheter som tillkommer varje individ och som kan hävdas mot den starkare parten. Karlssons och Palmås lösning drar snarare åt oinskränkt makt åt kollektivet. Det är knappast ett recept för fredlig samexistens.

Övervakningsstaten där alla har del i varandra

Ska vi börja med en av Ior-liberalismens skriande motsägelser. Jo, det var ju Johan Karlsson som menade att FRA-debatten manade till kritik mot alla som delar ”Upplysningens tro på framsteg och förnuft och människornas och världens förbätterlighet”, ja som ”älskar frihet och framsteg, halvfranska band och krämig cappucino”. Detta kallar Karlsson som redan nämnt Panglossliberalism och han menar:

”Den utopi som panglossliberalismen målar upp ger oss inga redskap för att förstå vad som händer när regeringen inför massavlyssning av sina egna medborgare — med en rad andra åtgärder i pipen. Antingen tvingas man blunda för verkligheten eller byta bort snuttefilten mot en annan liberalism.”

Ska vi börja med en elementär reality-check. Neo och Timbro var båda var tidigt ute med kritik mot FRA-lagen, övervakning och Bodströmsamhälle. Mer principiellt är det knappast heller svårt att både bejaka utveckling och framsteg i alla dess myllrande former och inse att vissa samhälleliga institutioner, inte minst statlig tvångsmakt, kan hota detta, liksom vissa ideologier. Här finns ingen motsägelse.

Det finns det däremot i den av Palmås skissade alternativa ideologiska grunden som läggs fram i artikeln "Liberalerna - den nya vänstern":

”Will Huttons »stakeholderism«: ett aktivare civilsamhälle och social ekonomi, ett ökat socialt ansvarstagande inom privata näringslivet och ett främjande av lokalsamhällets sociala kapital.”

Det går inte att designa en metafor som bättre passade övervakningssamhället än ”stakeholder”-tanken, att alla har en del i de andras liv och särskilt de som lever nära. I deras affärer, sociala liv och i boendet. Vilken rätt har en individ eller en sfär rätt att avskärma sig från den demokratiska, legala makten enligt denna utgångspunkt? Ingen alls. Så var också Tony Blair inte bara den främsta politiska företrädaren för stakeholder-samhället, utan också den demokratiska världens rekordhållare i att utvidga övervakningsstaten. Vilka är det egentligen som har anledning att se över sina ideologiska grunder?

Vidare i Palmås tankevärld hittar vi en positionering till vänster om socialdemokratin, som ger staten en stor roll i våra liv. Samma stat som Karlsson vill att vi ska vara rädda för, som han påpekar är ”staten, regeringen, den första fienden: ’No liberal ever forgets that governments are coercive.’ Men Karlsson har inget recept utöver att vi ska bli rädda och misstänksamma, och låta denna känsla dominera hela våra liv (och att skälla på alla optimister). Som jag skrev i en kommentar redan då:

”Rädsla gör oss måhända bättre rustade att tackla faror, som statsmakten. Men det tenderar också att göra oss paranoida och rädda för det främmande och avvikande, mindre benägna till risktagande och experimenterande som driver utveckling och framsteg. Lew Rockwell-libertarianerna i USA är nog det bästa exemplet på vad du förespråkar. Misstro mot staten, mot svarta och fullsmockat av 9/11-truthers och teorier om svarta helikoptrar.

Om man inte inför den senare rädslan börjar ropa på staten som det mindre onda i en osäker värld. John Gray har ju sedan länge tagit sin dystopiska världsuppfattning till både det konservativa och det extremekologiska lägret (har inte exakt koll på var han befinner sig idag).

Skräckregementen har definitivt funnits, men de kommer aldrig att vara liberala. Kolla gärna Frank Furedis ”The culture of fear”.“

Som vi ska se är Karlssons recept att själva staten inte kontrolleras av lagar, utan av känslor, och den ska alltså vara stor och ha betydande makt över vår ekonomi och våra levnadsval. Jo, jag vet att det här med logik är upplysningsmässigt och västerländskt, men ändå, hur får ni ihop det? Låt oss titta mer specifikt på den nätfrihet som Karlsson och Palmås försvarar med den äran (när de inte inbillar sig vara ensammast i världen om denna kamp). En avgörande demokratifråga hos Palmås är att låta majoriteten rösta om genmodifierade grödor alls ska tillåtas. Allmänheten ska alltså rösta om teknologier de inte känner till, gärna innan de ens utvecklats än mindre via marknaden kommit till var mans kännedom, istället för att de prövas av dem som vill och växer spontant? Jaaa, vilken toppenidé. Tror Palmås (och Karlsson) att internet hade tillåtits med majoritetsomröstning 1996 när allt ”Svensson” visste var att det fanns barnporr och bombrecept där?

En totalitär demokratisyn

Den ideologiska utmaningen mot liberaler kvarstår dock och i grunden handlar det om syn på staten och dess styrning. Det är en skillnad mellan en liberal och en totalitär demokratisyn som jag beskriver i min bok Mer demokrati – mindre politik. Palmås gör sig till talesman för en vänsterideologi där ”experimentalism” sker i demokratiska möten och församlingar. Det är här, menar han, dynamiken som driver ett samhälle finns. Detta i motsats till liberalen som ser denna dynamik utvecklas i frivilliga sociala relationer på marknaden och i civilsamhället. Ett möte i kommunfullmäktige slår oss helt enkelt inte som innovationens och dynamikens epicentrum.

”Dewey menar att upplysningens absolutism måste bytas ut mot en »experimentalism«. Pragmatisterna såg nämligen demokratin som ett pågående experiment som aldrig blev färdigt. Demokrati är inte främst en samling institutioner (regelbundna val, parlament och annat). Demokrati är en process för att kontinuerligt ifrågasätta och konstruera om de institutioner som konfigurerar människans friheter. Något idealsamhälle finns inte, den demokratiska processen är målet i sig.”

Det här kan ju låta öppet, men är i praktiken ett recept för individens underkastelse under kollektivet. Vadhelst ”demokratin” önskar är lag. Häri ligger en av många projiceringar. Palmås vill med sin ”experimentalism” låsa all makt till den politiska processen. När han klagar på ”den universalistiska, »rättighetsbesatta«, upplysningsinspirerade mittfåran av liberal filosofi”, på ”absolutism” och ”förgudning av jaget” är det för att dessa hävdar vissa friheter – definierbara rättigheter som individer kan hävda gentemot staten eller som avgränsar dess makt – gentemot Palmås obestämda kollektiv.

Palmås själv går så långt som att (uppdaterat, tack för korrigeringen) gillande citera Richard Rorty ("Kontingens, ironi och solidaritet" (1997), Studentlitteratur, s 46) om att vad majoriteten via den demokratiska processen vill inte bara är lag, det är sant och rätt:

”Centralt för det liberala samhällets idé är att allt är tillåtet vad gäller ord i motsats till handling, och övertalning i motsats till maktmedel. Denna öppenhet skall inte odlas på grund av att en Skrift säger att Sanningen är stor eller, som Milton menar, på grund av att Sanningen alltid kan vinnas i ett fritt och öppet möte. Den skall odlas för sin egen skull. Ett liberalt samhälle är ett samhälle som nöjer sig med att kalla vad helst utgången för sådana möten blir för »sant«.”

Det här är mumbo-jumbo i de högre stratosfärerna. Liberaler hävdar inte att marknaden alltid har rätt. Folk får välja vad de vill så länge de inte tvingar andra, men det gör lika lite Melodifestivalen till den bästa underhållningen som kreationism till den sanna berättelsen om människans ursprung. Palmåsliberalismen är en mycket mer dogmatisk inställning med anspråk på en helhetlig överordnad sanning, och att denna uppstår i ett kollektiv. Den demokratiska makten är ofelbar, men dessvärre också så odefinierbar och vag i konturerna (som framgår av det tidigare citatet är det inte någon specifik institution som allmänna och fria val med valhemlighet gubevars) att det bara är ideologier som Palmås själv och hans akademiska källor som kan anförtros att vara dess uttolkare. Som grädde på moset kan vi läsa att det som utmärker liberaler av Palmås-Karlsson-typ, med amerikanska ”liberals” som förlaga, är deras ”ödmjukhet”, i motsats till alla andras tvärsäkerhet. Som sagt, de här långa ideologiska texterna saknar inte underhållningsvärde.

Sentimentalliberalism

Att Karlsson och Palmås söker beskriva liberalismens grundläggande konflikt i känslotermer, rädsla mot optimism, snälla mot elaka etc, är i sig en viktig del av deras ideologiska program. Känsla står i deras värld över förnuft. Och den här typen av liberalism är inte bara arg och rädd, den är gråtmild också.

Med Johan Karlsson:

Det är också en liberalism som utgår från de fattiga och svaga snarare än från de starka och framgångsrika självskaparna. Från Shklar lånar Rorty tanken att liberal är den som anser att grymhet är det värsta vi kan göra.

Eller med Palmås:

Det är ju detta som även Rorty är inne på när han hävdar att frågan “håller du för sant det som vi håller för sant?” ointressant. Mer relevant, menar han, är frågan “lider du?”.

Den som det är mest synd om vinner. Eller med andra ord, en del människor räknas förmer än andra och lidande är valutan. I Ior-liberalismens värld må majoriteten alltid ha rätt, men att vara svag är viktigare än att ha rätt (och därmed återgår som i alla kollektivistiska läror makten från ”allmänheten” till den upplyste och finkänslige uttolkaren i sin ensamma upphöjdhet). Det första problemet i avsaknad av definitioner blir naturligtvis Ayn Rands klassiska fråga: Stark i vilken betydelse och svag i vilken betydelse? Den uppfinnare, entreprenör eller forskare som står ensam med sin vision kan bli ”stark” bara med rätt institutionellt ramverk, och knappast till en början. I ett majoritetssamhälle där innovationer ska underkastas en oförstående massas beslut är sådana människor i större utsträckning dömda att gå under, än i ett samhälle där individer med skydd av äganderätt, näringsfrihet och yttrandefrihet har möjlighet att skilja sig från mängden. Men det är inte för att det är synd om dessa människor som de ska vara fria att utöva sina förmågor, det är friheter som gäller alla. Viktigare är att utan objektiv definition av dessa rättigheter går de aldrig att hävda mot ett kollektiv eller mot de starka krafter som varje ny idé utmanar. Om människor ska kunna hävda några som helst rättigheter måste förnuft trumfa känsla i politiska sammanhang.

Och det är inte på något sätt ädlare att premiera lidande framför prestation. Som jag utvecklat i en Voltaire-artikel är det inte av mänsklig omsorg som ideologer vällustigt gnuggar någras lidande i ansiktet på andra. Lidandemoralen plockas fram för att göra ner och förringa allt det som är bra och gott i tillvaron; från det trygga, nöjsamma vardagslivet, till förkovran och karriär, till välgörenhet i global skala, till välståndsskapande och nya upptäckter. Det är inte de som gör mest för andra, utan de som lider mest oavsett resultat, som hyllas. Sådant sker inte av välvilja, utan i syfte att göra ner, kontrollera och förtrycka.

Palmås försöker sig på en guilt-by-association som kan kastas tillbaka i ljuset av detta:

Vi skall komma ihåg det var de “farligaste” ideologierna (nazismen och kommunismen) som mest uttalat byggde på positivistiska ideal från upplysningen – samma ideal som Neo-gänget vill återupprätta.

Sant, men inte hela sanningen. Marx är i sin kritik av kapitalismens framsteg medgivet konservativ och svärmisk, och i nazismen finns tydliga primitivistiska och naturromantiska drag. Kommunismen och nazismen blev massrörelser genom att bygga på den revanschistiska känslan av att vara ett offer och svag (vilket skylls på andras oförrätter), på att vara rädd och arg. Ideologin byggde på en lära om makten och sanningen som ett och på kollektivets överordning och individens underordning. (Notera f ö Palmås citationstecken kring 1900-talets två totalitära mördarideologiers farlighet, med tiotals miljoner liv på sitt samvete. Detta från en kille som räds genmodifierade livsmedel…)

Slutligen kan man ju inte annat än ställa frågan när nu Palmås och Karlsson velat föra den ideologiska konflikten med känslor som primärt vapen. Utöver att det skapar en falsk motsättning där Palmås och Karlsson på barnsligaste vis försöker utmåla meningsmotståndare som lyckligt okritiska jubelidioter på basis av att för sig själva försöka monopolisera känslan av miserabel ofullkomlighet (varsågoda, för all del). När ni nu fick plocka känslor först, herrar Ior-liberaler, vilka känslor ni ville: Varför plocka rädsla, ilska och gråtmildhet?

Därmed är Ior-liberalismen avfärdad. Hög tid att njuta en kopp kaffe och en god bok.