Pinsamt ministersvar

Cecilia Malmström, folkpartiets EU-minister, kommenterar  min Expressen-artikel om EU, Vaclav Klaus och en liberal Europavision i en bloggpost. Eller, ja, själva innehållet berörs egentligen inte. Folkpartisten Malmström kör istället det trötta retoriska greppet att kleta ihop liberaler och kommunister (vi får väl vara glada att hon lämnade Sverigedemokraterna utanför den här gången) för att kritiken mot Lissabonfördraget och hur det drivits igenom på tvärs med folkopinionen kommer från flera politiska läger.

Kritiken i sak berör inte Malmström alls. Inte hur Alliansen passade att söka mandat för denna stora fråga i valet 2006, inte hur den svenska folkopinionen negligerats, inte hur statschefer i andra länder pressats att inte underkasta Lissabonfördraget folklig prövning, inte hu Irländarnas nej negligerades, inte heller att det i stort sett identiska konstitutionsförslaget förslaget röstades ner i Frankrike och Nederländerna. Hon försöker istället låtsas som om 27 länder, där bara Irland vågat konsultera sitt folk, står mot en ensam Vaclav Klaus. Så talar en propagandaminister.

Malmström har dock en fråga som förmodas vara retorisk:

Jag vill därför ställa den raka frågan: på vilket sätt är Nicefördraget mer demokratiskt? Det ger mindre makt till det direktvalda Europaparlamentet än Lissabonfördraget. Det ger sämre insyn och öppenhet när EU tar beslut. Det ger de nationella parlamenten mindre möjligheter att säga stopp när beslut tas i EU som hör hemma på nationell eller lokal nivå. Och det innhåller inte den stadga för grundläggande rättigheter som ger alla EU-medboragre en uppsättning garanterade rättigheter när EU fattar beslut.

Visst är Nice att föredra framför fler majoritetsbeslut på fler områden för alla som inte tycker att EU har för svårt att spotta ur sig lagar och regler som det är. Men att man är emot ett förslag om ökad överstatlighet och ett förslag till ”rättighetsstadga” som inkluderar ”rätt” till statlig arbetsförmedling, betald semester och en rad andra positiva rättigheter som mer liknar en politisk önskelista än okränkbara rättigheter som yttrandefrihet, innebär förvisso inte att man är för status quo. Vare sig åt det ena eller andra hållet. Om jag var EU-federalist skulle jag vara vansinnig på Lissabonfördraget eftersom dess ihåliga rättighetsstadga och ensidiga utökande av överstatlig makt omöjliggör den maktdelning och respekt för grundläggande rättigheter som en liberal federalism måste bygga på. Det är den tanken mer än någon annan som omöjliggjorts med Lissabonfördraget. Likaså torde även de som gillar innehållet i Lissabonfördraget kunna se att det knappast etablerats med demokratiska metoder utifrån något folkligt mandat i medlemsländerna.

Men EU-minister Malmström ser inga problem med att ha kört över opinionen i sitt land utan mandat för frågan. Och med tanke på att hon jublat över att EU-direktiven invaderat våra kylskåp lär hon väl knappast hålla med om avslutningen i min artikel om att Europa kan enas alldeles utmärkt genom öppenhet och handel, utan ytterligare överstat i Bryssel. Pinsammast av allt är nog ändå att debattnivån hos en sittande minister ligger på torgmötesnivån om att sammankoppla kritiska synpunkter på något inom EU med kommunism.